Kategoriarkiv: Fest

Bartömning sommaren 2023 efterrättscocktail Batida

Är du sugen på flytande vuxenefterrätt? Då har jag ett förslag!

I sommar har jag ägnat mig åt att försöka dricka upp alla konstiga spritsorter jag och Sam har samlat på oss genom åren. Vi har nämligen en bild av oss själva som The Great Gatsby-tjusiga personer som varje dag klockan fem tar en intressant och komplex cocktail, elegant klädda som dandy/Greta Garbo. Därför köper vi alltid märkliga, exotiska spritsorter på resa. Tyvärr har vi ingen aning om vad de bäst ska blandas med och hur vi faktiskt gör dessa filmvärdiga drinkar. Flaskorna blir därför dammsamlare hemma i det (väldigt stora) barskåpet.

Så i dessa sparsamma och hållbara tider vill jag göra mitt för planeten och konsumera saker vi redan har. Alltså: bartömning. Och: ägna semestern åt att söka och testa recept som inkluderar bananlikör, Minttu och blodapelsingin.

Och cachaça.

Den självklara lösningen här är ju caipirinha. Men om man har dåligt tålamod är muddlande en väldigt frustrerande aktivitet, inte minst eftersom den föregås av skärande av (små!) klyftor och kärnpillande. Så caipirinha utgår därför ur repertoaren.

Kvar finns batida, sockerrörssprit med fruktjuice, lime och kondenserad mjölk. Sötad kondenserad mjölk. Tagen av den allmänna sydamerikanska vajben valde jag dessutom den rejält söta ananasjuicen (istället för, som föreslaget av mången recept, det mer sötmabalanserade kokosvattnet).

Till saken hör också att jag inte är särskilt förtjust i söta drinkar (eller söta efterrätter eller söta bakverk eller sötpotatis för den delen). Så när jag kom hem med mina sockerpackade cocktailingredienser blev jag lite äcklad av tanken på dem alla tillsammans. Jag förträngde batidan.

Men ja, igår kände jag mig öppen och äventyrlig och tog tag i saken. Jag skakade 6 cl ananasjuice, 5 cl cachaça, 3 cl kondenserad mjölk och 1 cl limejuice med is. Jag hällde den fluffiga vätskan, inte olik lättvispad grädde, i ett glas. Jag höll andan. Jag smakade.

Resultat: efterrätt. Och en SJUKT GOD sådan. Minns du barndomens ananassplit? Tänk dig en flytande sådan med en diskret spritig underton. Magiskt gott!

Varför har ingen berättat för mig om den här utmärkta sommardrinken/semesterfantasin/efterrätten tidigare? Jag drack två! Och det hade kunnat bli fler om jag inte hade varit utmattad efter arbetsveckan och gick och la mig klockan 21 på en fredag.

BATIDA – en ny upptäckt i min drinkreceptsamling!

Och cachaçan kom till användning också.

Den här bartömningsidén är genial! Vi lär oss nya saker, hittar nya smaker och får användning för dammsamlare hemma. Någon som har tips på vad man gör med sliskig, giftgrön Midori?

Varsågod för sommarens bästa svenska orange vintips

Sommarens godaste vin är orange! Och svenskt! Varsågod för tips.

Textur, 269 kr, i Systembolagets tillfälliga sortiment. Endast i Stockholm, Göteborg och Malmö.

 

I skånska Klagshamn finns ett svenskt vinmakeri som jag hoppas kunna besöka en dag! Där görs ett orange naturvin som blivit 2020 års favorit.

Begreppet ”naturvin” avser ett vin som har framställts så icke-industriellt som möjligt.  Jästen som används är exempelvis vanligtvis naturjäst, odlingen ekologisk, sulfiter används lite eller inte alls, produktionen småskalig och druvorna skördas för hand.

En del naturviner görs till och med i gammeldags amforor av lera, av vinmakare som vill vara extra ursprungstrogna.

Tyvärr finns det igen exakt definition av eller certifiering för ”naturvin”. Olika producenter tycker att det betyder olika saker. Därför kan i princip vem som helst kalla vilket vin som helst för naturvin.

Jag gillar naturviner för att de är oförutsägbara. Ett och samma vin kan smaka olika när det tas ur olika flaskor. Naturviner är stökiga och okontrollerade, och därmed ofta överraskande och intressanta. Smaken är ofta mer komplicerad och mindre snäll än konventionella viners.

Doften är ofta lite funky eller skunkig, medan smaken ofta innehåller många olika upplevelser i samma klunk.

Ett orange vin är ofta – men inte nödvändigtvis – ett naturvin. Vinet får sin speciella färg av att de vita druvorna får ligga på sina skal längre (skalmaceration) och då får drycken en mörkare färg. Röda viner görs så – skalet får ligga med vid jäsningen och laka ur både tanniner och färg.

Jag upptäckte orange vin första gången på en flott hotellbar i London och har sedan dess förkovrat mig i ämnet (det vill säga druckit många sorter). Det har blivit lättare med åren, eftersom naturviner har blivit populärare och därmed enklare att hitta.

Ett exempel på orange viners popularitet är att de nu till och med går att hitta på Systembolaget, vilket var hur jag hittade vårens och sommarens favorit Textur. Textur görs i skånska Klagshamn, där det har funnits en liten vingård sedan 2001. Vingården i Klagshamn gör 6000-7000 flaskor (av olika viner) på ett år, och jag gissar att jag har druckit ungefär hälften av dem. Nämen, 10-15 stycken har det allt blivit.

Jag är absolut en sådan som gärna dricker vin medan jag lagar mat, ibland till och med hellre än TILL maten och för mig är Textur ett sånt vin. Vill du dricka vinet till mat kan du tänka på det som ett vitt, torrt, mineraligt vin. Gott exempelvis till vit fisk.

Covent Gardens dyraste och bästa bar

Har du spenderbyxorna på och är på väg till London vet jag precis var du ska gå för lyxigt barhäng: One Aldwych!

Just nu är det fortfarande julpyntat på One Aldwych.

När jag besökte One Aldwych första gången var hotellet nyöppnat och jag hade just varit i Brighton och intervjuad Fatboy Slim i hans hem.

Det lyxiga hotellets bar har alltid tilltalat eleganta kostymmän och kostymkvinnor på väg hem från sina skrivbordsjobb i city, men själva lokalen har känts mer som en utställningslokal än ett mysigt ställe att slappna av på. Exklusivt – men kallt.

Nu är inredningen omgjord! Borden är fler, de tomma ytorna mindre, och dekorationerna mer ombonade! Supertrevligt.

Drinkmenyn har också fått ett uppsving och känns modernare. Det har också blivit lättare att förstå vad drinkarna kommer att smaka – den tidigare cocktailmenyn var mer av ett mysterium. Och betalar du 17 pund för en drinkjävel vill du inte köpa grisen i säcken, så att säga.

Adressen är enkel: 1, Aldwych.

Bubblare: The American Bar på Savoy, Londons äldsta cocktailbar, på The Strand. Där är drinkarna för övrigt ännu dyrare än på One Aldwych.

Om du är på väg till London, eller ÄR i London, och läser mina tips är det bara att säga grattis! Du kommer inte bli besviken (däremot möjligen ditt kreditkort).

Återupptäckt roséfavorit för än är inte sommaren slut

Det är fortfarande roséväder så i fredags gav jag mig på en gammal roséfavorit – Miraval. Så här gick det!

2014 var min Miraval-sommar.

Sedan dess har det hajpade rosévinet changerat – 2013 var tydligen en särdeles bra årgång – men nu har jag återupptäckt det ljusrosa, mineraliga vinet från Provence.

Miraval kommer från en vingård som är mest känd för att ägas av separerade kändisparet Brangelina, Brad Pitt och Angelina Jolie, men sköts av en traditionstrygg vinfamilj, och har utsetts till världens bästa rosévin av ansedda Wine Spectator. 2014, när min Miraval-besatthet peakade, köpte jag det ur Systembolagets tillfälliga sortiment så länge det fanns, sedan lärde jag mig på vilka restauranger det fanns att beställa. Sån är jag.

De senaste fem åren har jag inte haft någon vidare känsla för rosé – rosévin kräver riktigt varm sommar med ljumma kvällar för att komma till sin rätt. Men med den formtopp sommaren visar nu i augusti var det dags att ge rosén en chans. Så jag testade Miraval igen och blev nöjd!

Druvorna är av sorterna cinsault, syrah, grenache och rolle – det sista är en för mig främmade druva. Rolle finns tydligen även i norra Italien och heter då vermentino.

Vinet finns i det tillfälliga sortimentet så det är inte särskilt enkelt att få tag på, men det kostar bara 185 kronor flaskan. Det är väl spenderade pengar, för vinet är väldigt trevligt! Jag tycker inte om bäriga, täta roséviner, jag vill gärna ha dem blommiga eller mineraliga. Miraval är mineraligt på ett nästan salt vis med en liten citrusfräschör (very mycket Medelhav!) och luftigt.

Jag köpte två flaskor på en gång och väntar nu på nästa värmetopp så jag kan balkonghänga lite med min återfunna rosékompis. Vinet ska inte lagras så jag måste så klart dricka upp det nu i sommar.

Så här såg Grand Hotels västerbottensbuffé ut 2019

Gillar du viltkött, röding och västerbottensost? Då har jag ett tips för dig!

Första tallriken.

Varje år äter jag västerbottensbuffé på Grand Hôtel med min familj. Grands veranda har olika temaveckor och året börjar alltid med västerbottenstema i månadsskiftet januari-februari.

Det är så många grader av knäppt att mina föräldrar kör från Västerbotten till Stockholm för att äta västerbottenbuffé, det vill säga samma mat som de har hemma i frysen.

Jo, det är sant. Ett år plockade till och med min mamma hjortron och levererade till Grand! Vi är nog en lite knasig familj.

Andra tallriken.

På en västerbottensbuffé finns alla maträtter jag älskar: kött, potatis, ost.

Här finns gravad älg, lättrökt ren, älgfärsbiffar, ripmousse och någon gammal björn också.

Tredje tallriken.

 

Även fisken är fin! Olika varianter av sik, regnbåge och röding serveras, tillsammans med sill och strömming. Jag är inte särskilt förtjust i strömming men västerbottensströmmingen slinker alltid ned. I alla fall om jag får en hjortronsnaps.

Hjortronsnapsen är så god att jag dricker massor av sådana och annars bara vatten till maten.

Jag dricker nästan alltid bubbelvatten men inte på västerbottensbuffén – här ska allt utrymme i magen sparas till maten och snapsen!

De två senaste åren har det varit dåligt med hjortronsnaps. I år kom vi på bufféns sista lunch. Då fanns det en enda snaps för oss fyra personer i sällskapet att dela på.

Enbärsgravad fisk, lingon- och rosmaringravad lax…

 

Blinier med sikrom.

 

Ripmousse på inkokt plommon samt renpaté med messmör på kavring. Båda favoriter!

 

Grands hjortronsnaps.

 

När jag var liten trodde jag att allt kött kom från älg och att all potatis var mandelpotatis. Hur härligt hade inte livet varit om det hade varit sant?

Vi firar pappas födelsedag.

 

Värdinna för västerbottensbuffén är matprofilen Ella Nilsson, som är från en by några mil från pappas barndomshem. I år firade vi pappas födelsedag på västerbottensbuffén och han fick en västerbottensost i födelsedagspresent av Ella.

Ella välkomnar alltid gästerna med torkat och saltat renkött. Mmmmmmmmm!

Restaurangtips Paris: La Société och Tigre qui pleure

Jag har ätit många goda middagar på många trevliga restauranger i Paris. Under modeveckan i mars åt jag för andra gången Tigre qui pleure (gråtande tigern), en av de godaste kötträtter jag har ätit i Frankrike.   
Enligt Wikipedia är gråtande tigern en asiatisk rätt, men jag tycker den är en typisk fransk bistrorätt med asiatiska kryddor. En tunn asiatisk dressing med chili och koriander piffar det möra köttet (som för övrigt inte är tigerkött, rätten har fått sitt namn av att en hittepåtiger blev ledsen när den jättegoda maten tog slut). 

Rätten blev ännu godare av att ätas på den exklusiva restaurangen La Société, som andas dyrt och utvalt på samma sätt som Teatergrillen. Lokalen är dock betydlig mer modern och ungdomlig. 

 

Recept: Glutenfri smördegspizza med grönkål och ost

IMG_5409

Igår testlagade jag en rätt från Allt om mat, en grönkålspizza på smördegsbotten som var jättelätt att göra! Vem som helst kan faktiskt lyckas med den.

Du behöver:

1 strimlad rödlök
1 msk smör (och lite mer smör och eventuellt lite rapsolja)
1 dl vatten
1 generöst msk socker
100 gram grönkål
1 förpackning smördeg (jag använde så klart glutenfri, Schärs funkade bra)
50 g riven västerbottensost (vad annars?)
50 g (grön)mögelost
ganatäppelkärnor

Gör så här:

1. Sätt ugnen på 225 grader.
2. Stek rödlöken 3-4 minuter i 1 msk smör så den nätt och jämt får färg.
3. Häll på vattnet och låt nästan allt koka in. Strö på sockret och låt resten koka in. Endast lite ”klet” ska vara kvar på löken. Ta löken ur stekpannan.
4. Ta i lite mer smör och eventuellt olja i stekpannan. Fräs grönkålen mjuk. Det tar ungefär fem minuter.
5. Rulla ut smördegen på bakpapper på en plåt. Min kom praktiskt nog inlindad i bakpapper som gick att använda.
6. Lägg på västerbottensost och kål, i den ordningen, och grädda i ungefär tio minuter.
7. Ta ut plåten och smula över mögelost, lök och shitloads of granatäppelkärnor eftersom granatäppelkärnor är skitgott. (Allt om mat säger 4 msk, för den som vill veta.)
8. Stycka i lagom bitar efter behov (snittar eller förrättsbitar) och servera.

Enligt receptet ska bli 24 snittar till välkomstchampagnen men som igår blev sex minipizzor till middag för två personer. Nästa gång ska den här goda men inte så mättande pizzan få bli förrättspizza till sex personer. Så nu har du ett hum om mängd.

Du kan passa på att steka mer grönkål än du behöver till pizzorna, om du exempelvis har råkat köpa en hel förpackning kål, och sedan använda den stekta kålen till exempelvis pasta någon dag senare. Jag ska använda den överblivna osten tillsammans med den extra stekta kålen som pastasås, som exempel.

IMG_5412

Recenserat: Punk Royale

I en medvetet anspråkslös lokal på hipsterstadsdelen Söder i Stockholm finns några väldigt roliga kockar. Jocke Almqvist och Kalle Nilsson har öppnat lilla restaurangen Punk Royale ihop och serverar där skojig och mestadels jättegod mat till matpretentiösa människor som mig själv.

Namnet på restaurangen ska liksom prissättningen signalera att ”här tar vi inte mat på så stort allvar, eller ja, kanske mat men åtminstone inte oss själva!” På borden finns lego för de vuxna gästerna att leka med, i hörnet står en tvättmaskin. Menyn skrivs inte ut och förklaras av servitören vid servering av var och en av de femton rätterna. Alla gäster serveras samma meny. Menyn kostar från 1 september 2015 endast 700 kr, vinpaketet likaså. Om inte maten var så bra skulle konceptet vara väldigt skitnödigt. Det här är inte bara en middag utan en upplevelse. En happening med smak. Ett performance från köket.

De femton rätterna är alla goda, de flesta jättegoda. De rätter som fallerar gör det på konsistens snarare än smak. Till och med den lätt fisdoftande mördarsnigeln som serveras på menyns första halva har en angenäm smak om en inte luktar på den. Det är inga problem att få glutenfri meny, om du tydligt förannonserar detta. (Det är det sällan på riktigt bra restauranger nu för tiden. Det är främst ”värdshusen” längs E4 och lunchrestauranger på turiststråk som har problem med sånt.)

En del rätter är uppenbart humoristiska. Patén har fått falukorvsutseende och serveras med ketchupliknande sås, ditpluttad som smileygubbar. Kanapén i strut serveras instucken i stenskravel. Kaviaren serveras på handen med tillhörande snaps. Andra, som mördarsnigeln, har glimten lite mer diskret i tentakelögat.

Samtidigt ser flera rätter, exempelvis bläckfisken, ut som modern fine dining. Nätta portioner på porslin från en homestylad mäklarannons, garnerat med mikrogrönt och så vidare. Det är skönt att inte behöva skratta ihjäl sig åt alla rätter.

Det minst tilltalande med restaurangen är faktiskt klientelet. Gästerna är så lite punk som det går, istället är vi självgoda och ängsliga. När jag precis har satt mig tillrätta överhör jag en konversation vid bordet intill mitt. Där sitter fyra vuxna människor och namedroppar asiatiska restauranger i Stockholm i ett försök att bestämma var den godaste sushin finns. Sushi är nu så ute att det är inne. Och låt mig försäkra att Berns eller Roppongi finns inte med på listan – här handlar det om små och för pöbeln okända ställen som bara riktiga konnässörer kan känna till. Jag ryser.
Tretton rätter och tre glas vin senare sitter jag och mitt sällskap och pratar michelinrestauranger med kocken och lyckas namedroppa mallorkinska Simply Fosh, där vi lämpligt nog ätit en vecka tidigare. Jag skäms jättemycket över mig själv och kan samtidigt inte låta bli. (Punk Royales mat är för övrigt mestadels godare.)

Punk Royal är inte så mycket punk som lekfullt. Det är definitivt den bästa matupplevelsen du kan få i Stockholm just nu. Det bär nästan emot att skriva detta då jag vill att där alltid ska finnas ett ledigt bord för mig, men jag unnar verkligen de kreativa och modiga ägarna att ha fullbokat varje kväll, året runt. Jag har till exempel själv bokat in mig själv igen och räknar med nya rätter, mer crunch och en till vansinnigt kul kväll!

IMG_1812 IMG_1814 IMG_1816 IMG_1817 IMG_1820 IMG_1824 IMG_1828

IMG_1831 IMG_1832 IMG_1840

Tips London: Claridge’s Afternoon Tea

IMG_9607

Du som inte tål gluten, gillar lyx, tycker om att fika och råkar passera London någon gång i livet måste MÅSTE MÅSTE uppleva en afternoon tea på Claridge’s. Som glutenintolerant är det närmast otroligt att en måltid som bygger på bröd och bakverk skulle kunna vara ett resmål i sig, men just det här afternoon tea:t är värd en omväg. Ja, den är värd en hel resa faktiskt!

Jag har afternoon teat (=verb?) på flera av Londons flottaste ställen, exempelvis Rosewood, Sketch och The Library Lounge. Inget av dem är ens i närheten av Claridge’s. Det som skiljer agnarna från vetet är brödet. Medan flera andra hotell och restauranger klarar av att erbjuda tolerabla, ibland nästan goda, sötsaker är det oerhört svårt att skapa ett fluffigt, välsmakande glutenfritt bröd, speciellt till de engelska sandvikarna som är väldigt tradiga i sig. Men det gör Claridge’s, och de gör det så bra att deras afternoon tea numer är ett givet utflyktsmål på om inte varje så i alla fall varannan londonresa.

En afternoon tea består av först mackor, sedan scones med clotted cream (tjockvispad grädde), sylt och lemon curd (obeahgligt söt citronkräm). Just Clardige’s erbjuder en fantastisk temarmelad från franska Mariage Frères till sina scones. Den är värd att köpa med sig hem. Dessa ganska söta glutenfria små scones är dessutom de godaste scones jag har ätit i hela mitt liv, inklusive den tid jag åt gluten. Efter mackor och scones kommer ett urval bakelser, gärna färgglada sådana.

Förutom det anmärkningsvärt goda brödet och de fenomenala sconesen så är också temenyn något utöver det vanliga. Det finns många sorter, många roliga sorter, många ovanliga sorter och många lyxiga sorter. Och många goda sorter! Självklart får du byta sort när du vill, så du hinner med att prova två-tre stycken utan problem.

Personligen är jag inte så intresserad av sötsaker, jag äter dem halvhjärtat och pliktskyldigt mot slutet, men den som gillar bakverk blir inte besviken.

Jag kan inte nog rekommendera det här fantastiska stället! Främst för dig som är glutenintolerant, men även för dig som gillar te, England och lyx också.

IMG_9596

IMG_9590

IMG_9612

Recenserat: Le Rouge

IMG_8240_2

På bilden ovan ser du det glutenfria bröd en av huvudstadens dyraste restauranger, Le Rouge, erbjuder sina gäster. Det är en av flera anledningar till att jag inte kommer att gå dit igen. Men låt mig ta det från början.

För flera år sedan firade jag min födelsedag på Le Rouge. Det var dyrt i en period när jag hade väldigt lite pengar, men det var en magisk kväll där allt från service till glutenfritt bröd höll toppkvalitet. Det glutenfria brödet var på den tiden små, runda bullar uppträdda på stålpinne (eller serverad i papperspåse, precis som ”vanligt” bröd, jag minns inte) och jag blev så glad att jag som glutenfri slapp det frysta rostbrödet. Därför återvände jag i veckan till Le Rouge för födelsedagsfirande, trots att ekonomin återigen egentligen inte tillåter det.
Det visade sig vara en dålig investering.

Le Rouge är en restaurang av kalibern ”gå hit när någon annan betalar” – affärsmöten, exempelvis. Le Rouge är också bra på varmt kött, så mitt sällskap som åt Biff Wellington (425 kr) var jättenöjd. Jag har ätit kött&pommes på bakfickan Bar Rouge flera gånger och även om bearnaisesåsen kan skilja sig mycket från en gång till en annan tycker jag generellt att jag har blivit nöjd just med kött&pommes. Därför trodde jag att råbiffen (175 kr) skulle vara ett säkert kort.

Det var den inte. Visserligen var den vackert serverad, med kronblad och doft/smak från blommor, men ack så kall. Inte helt oväntat förvaras steak tartaren i frysen i väntan på servering, men då jag åt min som huvudrätt och inte förrätt borde den ha hunnit tina. Nu var den så kall i mitten att jag nästan fick iskristaller mellan tänderna. Smaken var definitivt inte där förrän mot slutet av tallriken då köttet hade rumstempererats. Då kan inte ens en jättegod amuse på beta och getost hjälpa.

Det är var mitt sista besök på Le Rouge. Jag kommer däremot gå tillbaka till Bar Rouge, för vin och sprit är restaurangens starka sidor. Och jakten på Stockholms bästa råbiff fortsätter. (Bäst hittills: Proviant. Också bra: Griffin’s Steakhouse. Undvik: Delikatessen.)

IMG_8250

IMG_8246_2 IMG_8241_2  IMG_8242