Det här bakade jag ihop (eller så bakade det ihop sig själv) igår: en mix pimpat med nötter och trendiga gojibär (fast nu är visst havtorn det nya gojibäret). Sam gjorde morotssoppa så ett nybakt bröd, som vi glutenintoleranta sällan får avnjuta, satte piff på måltiden. Att pimpa en mix eller halvfabrikat är ett enkelt sätt att känna sig som en mästerkock/-bagare utan att alls ha tid eller kunskap.
I september på väg norrut stannade familjen vid Ångersjön för att kissa i skogen (hundarna) och köpa kaffe (jag och sambon). Ångersjöns café är en utmärkt rastplats med badplats för hundar, promenadstigar för alla och flera alternativ på glutenfritt fikabröd för oss glutenintoleranta.
Jag fick ett ryck och köpte surströmming, eftersom det så att säga ingår i familjearvet och jag inte riktigt anammat just den här delen av min kultur. Surströmmingen från Borkbo Salteri var prisbelönt, fick jag veta. Oklart vilket pris det var frågan om. Möjligen att det var belönat med ett högt pris, för filéerna kostade 120 kr/burk och hela strömmingar 100 kr/burk. Skitdyrt. 50 kr är mer normalt pris, exempelvis för Oskars.
Surströmming är ju alltså rutten fermenterad fisk. Firrarna ligger med salt och vatten och ”mognar” i tunnor i 6-8 veckor i 18-20 grader. Och inte förrän i år har jag förstått varför det är gott. Jag har ju trott att man måste svälja fiskarna hela ungefär, men surströmmingen används som en smaksättare till måltiden, inte som huvudprotein. Bitar av filéer läggs på tunnbröd tillsammans med kokt mandelpotatis och andra klassiska tillbehör (hackad gul lök, hackad tomat). Jag slog i år också till på äppelmos på rekommendation från surströmmingssällskapet, men uteslöt efter provsmakning gräddfil på grund av att det blev överflödigt och överlent.
Den fräna, salta smaken av surströmmingen gör sig utmärkt till sötman hos potatis, tomat, lök och äpplen. Njutningen blir komplett med sockerdricka.
Ja, och med snaps.
Jag är ju både laktos- och glutenkänslig. Det är tydligen ganska vanligt att glutenintoleranta blir laktosintoleranta som sekundärt symptom om de inte känner till sin glutenintolerans eller struntar i den, men sedan jag tack vare min dietist upptäckte att jag inte tål gluten tål jag gudskelov laktos rätt bra (Hej, Ben och Jerry!). Jag bör ändå tänka efter när jag handlar mat eller innan jag beställer gräddsås på restaurang.
Mot laktoskänslighet är det enkelt att ta ett enzympiller som gör dig tåligare. Mot glutenkänslighet finns ingen hjälp. Senast jag åt mycket gluten med flit var på italienska pärlan Al Boccon di’vino i Richmond (bilden) utanför London för ett år sedan. Den lilla restaurangen har en sittning och en meny och varenda en av de många avsmakningsanpassade rätterna är gudomliga. Gu. Dom. Liga! Det här är inte stället där du säger nej tack, jag vill inte ha er hemlagade ravioli med skinka i smörsås. Det här är stället där du bestämmer dig för att strunta i konsekvenserna och äter. Jag klämde alltså i mig två gigantiska bitar tiramisù som avslutning på sjurättersmenyn där pasta ingick mer än en gång.
Fyra timmar efter att jag hade somnat vaknade jag av att jag svettades. Jag sparkade sambon vaken bara för att se om han också hade lagt märke till att värmepannan stod på max men det hade han inte. Det var min kropp som straffade mig. Hela natten kallsvettades jag och kunde inte sova eftersom jag mådde så illa som jag inte har gjort sedan jag klämde en carpacciotårta följd av pizza på Capri i juni 2005 (på den tiden trodde jag fortfarande att jag tålde gluten). Inte kräkillamående utan som om jag hade en bäver i halsen samt svalt en oxe hel på tvären.
På morgonen lyckades jag bajsa sönder handikapptoaletten på flotta Dean Street Townhouse, där jag hade frukostmöte. Och eftersom immunförsvaret sänkts så däckade jag ett dygn senare i influensa och blev liggande en vecka (vilket alla egenföretagare vet är braaaaaa för ekonomin!).
Så om du undrar varför jag tackar nej när du vill bjuda på kanelbulle eller nybakad bröd så är det därför.