När våra vänner från London var på besök i somras fick vi veta att i London är det trendigt med pop-up- restauranger. En pop-up-restaurang finns bara till under några veckor och oftast i otippade lokaler. Lite besviket konstaterade vi att Stockholm låg efter (annars brukar vi faktiskt ligga före med mattrender, har vi märkt). Men nu har vi en riktigt sjyst pop-up i Stockholm: från 13 september till 4 oktober gästspelar stjärnkocken Michael Wignall med Dill Sthlm. Annars huserar han på The Latymer, som har två stjärnor i Guide Michelin. Wignall pysslar med molekylärgastronomi, en matlagningsform som inspirerats av kemilabbet och där köket hittar nya konsistenser och strukturer på maten. Igår åt jag, Sam och ett par av våra mest matintresserade vänner avsmakningsmenyn på nio rätter för bara 495 kr.

Maten är löjligt prisvärd. Trots att lokalen antagligen var så gott som gratis och det tillhörande vinpaket – som jag avstod och beställde vin på glas istället – överprissatt så fick vi väldigt mycket och avancerad mat för pengarna. Portionerna var visserligen små, som sig bör på avsmakningsmenyer, men smakkombinationerna felfria och intressanta. Det var inga problem att glutenanpassa menyn till mig.

Redan i hissen hörde vi cellomusik och när vi äntrade den ruffa lokalen med fantastiska fönster, regelbundna skakningar från Saltsjöbanan och bajamajor som gästtoaletter såg vi cellisten som framförde ljuva toner framför det öppna köket. Takhöjden är enorm, jag gissar sex meter. Från taket hänger vita, droppformade glaskupelampor och tunna vita tygstycken som ger ett både luftigt och ombonat intryck.

Vi som är trettinånting och bor i Stockholms innerstad säger att lokalen har ”New York-känsla”, andra skulle nog säga att den ser ut som en byggarbetsplats stylad till visningslägenhet. De grovt tillyxade stolarna är väldigt temporära i ena halvan av lokalen; konferensstolar med stålram i den andra delen.

Amusen var ett par intressanta flan med huvudsakligen dillsmak.

Bordspyntet var krondill.

Första rätten var bresaola på får med flytande och torkade oliver samt färskost.

Hö-rökt sill med morötter, beta, ost och basilikafrön. I en skål på sidan utanför bild: ljuvlig laxconsommé som lyckades med konststycket att vara fyllig och inte smaka fiskigt. Röken såg ut som en garderob med vitt draperi till dörr och stod i ett hörn i lokalen. Höet låg på sidan; sillen röks på plats varje morgon.

Menyn fanns ritad också.

Bakad tomat, fylld med frukt, sotad lök och kikärtspanache (bröd på kikärtsmjöl).

Saltad torsk, pocherad i olivolja, samt tre strukturer av blomkål (skum, rostad, kräm).

Rimmad och stekt oxfilé med persiljepuré, palsternacka och rödvinssås med lingonpärlor.

Så såg maträtten ut på skissen.

Därefter flyttades alla gäster över i restaurangens vänstra del där ett underbart band, The Sol, spelade oss igenom de tre efterrätterna: ”exotiskt ägg” (kall kokos-mango-historia i form liknande det pocherade äggets), chuao (typ chokladfondant fast ändå inte med vit chokladsnö och björnbärssorbet), samt äppelkompott med vaniljkräm och pecan. The Sol kallade själv sin musik för ”omnipop”. Jag tycker det lät rätt likt reggae, men vad vet jag. I den delen av restaurangen var ljuset så dåligt att jag inte tog några bilder mer än den ovan.

En vanvettigt cool upplevelse. Upplevelsen var större än maten, men det var en kul och god matupplevelse också! Maila och tjata till dig ett bord om du inte redan gjort det.