Och himlen därtill: 4 glas champagne

Förra fredagen hängde jag med ett hemligt kvinnligt karriärnätverk, vi avslutade på överskattade baren Och himlen därtill där vi glodde på andra som glodde. Stället är utformat för boskapsfösning och betittning, inte faktiskt umgänge, men vi hade trevligt ändå och stannade inte onödigt länge.

Under veckan som gått har jag skickat nästa nummer av skönhetstidningen som jag jobbar på till tryck, så nu är jag tom på kreativitet och energi. Jag tar långhelg och ska laga mat med familjen, ungefär tvärtom vad jag gjorde förra helgen. Vårt enda aber är att gasugnen inte funkar. Sedan jag argt skrev om det senast har det inte hänt någonting eftersom vår gasleverantör är Sveriges nonchalantaste. Jag har ätit mycket sallader i veckan. Men något varmt blir det nog ändå – spisen funkar som tur är (hos oss, men inte hos grannen). Trevlig helg!

Studiebesök: Philipson Söderberg

Såhär ska en kontorsentré se ut! Det enda som möjligen kan vara bättre än att jobba på ett kontor fullt av smink och krämer är att jobba på ett kontor fullt av bubbel, promille och kluckkluckkluckande flaskor. Ja, och så att jobba på ostfabrik, förstås. För att inte tala om salamifabrik. Och möjligen också att jobba på Leaf i Gävle som både gör Ahlgrens bilar och PimPim (tablettaskarna). Men vin&spritföretag ligger på topp 5.

Igår var jag inbjuden med andra matjournalister och -bloggare till vin&spritföretaget Philipson Söderberg, som bland annat jobbar med Masì och Jack Daniels, för att fira relansering av chianti med bastkjol. Bast har blivit plast, vinet i flaskan är lite finare och designen har gått 90 år framåt (från 1920-tal till något betydligt modernare). Vinet funkar bra till mat och de tomma flaskorna kommer att bli fina ljusstakar i studentlyor.

Jag är blev inte chianti-frälst – den enda av de olika varianterna vi provade som jag gillade-gillade var den som kostade 199 kr. Däremot snubblade jag över en amaronegrappa som jag nästan blev tårögd av. Fint som snus! Jag trodde inte grappa var min grej men det är det tydligen. Serego Aligheri Grappa di Amarone (till vänster på bilden nedan). (Från Masì som verkar göra lite allt möjligt.)

Alla grappor har ju element av flygbränsle, den här är inget undantag, men först smakar den fruktigt och gott i munnen. För att vara grappa är den väldigt mild och fin. Jag ska inte säga att jag är en tjuv men om jag hade varit det hade jag nu haft en flaska hemma i psalmbokskåpet, kanske mellan pistagelikören från Sicilien och limoncellon.

Vår värd/kock för kvällen hette Johan och är min nya bästis. Alla som lagar mat till mig är min bästis. Gjorde en helt fantastiskt pasta med trattkantareller, champinjoner och Karl Johan som han kryddade med skalet från en hel och saft från en halv apelsin och persilja. SJUKT! GOTT! Jag tjyvåt lite fast jag inte tål glutenpasta, och så hade Johan gjort en jättefin svampomelett till mig också. Den mannen kan prata arom, doft och smak på det mest måleriska sätt. Och laga mat. Och jobbar med vin&sprit. What’s not to like?

 

Man ska inte vara matsnobb: Jensens bøfhus

Låt oss prata lite om danska restaurangkedjan Jensens bøfhus, ett helgutflyktsmål för barnfamiljer, folk med skrala kassor och dem som inte känner sig hemma på Teatergrillen. I helgen har jag ätit där två gånger på grund av närhet till en kurslokal där jag befunnit mig för att måla, och på grund av att vi hade diverse matallergier i sällskapet som uteslöt sesam, soja och nötter (asiatiskt) och gluten (italienskt). Jensens är dessutom väldigt duktiga på att veta vad maten innehåller.

Förutom detaljer som att ”hovmästarinnan” var sjukt otrevlig (och då menar jag så oförskämd att vi hade lämnat lokalen om det inte var just för det där med allergierna) på lördagen, borden inte  avtorkade på söndagen och bearnaisesåsen inte smakade bearnaise någon av dagarna, så var det inget jättefel på stället. För ganska lite pengar får du kött, potatis och sås. Köttet smakade bra även om min ”rare” biff igår inte var det minsta rare (bild nedan), pommes fritesen är bättre än dem du vanligtvis gör hemma i ugn, så jag ger ändå ett hyfsat medelbetyg. Visst, om du går på Sturehof så är maten toppen varje gång, jag har ätit allt från råbiff till blodpudding till torsk där och aldrig, verkligen aldrig, blivit besviken, varenda detalj är alltid perfekt. Så är inte Jensens bøfhus. Standarden är som på en modern och snygg vägkrog. Men jag tycker det är ett prisvärt alternativ för dig som har barn eller bråttom. Kom bara med rimliga förväntningar och undvik bearnaisen.

 

Müsliduellen: Lizi’s granola och Lantmännen Start! Original


”Nyttig” granola från Lizi’s, ”onyttig” Start från Lantmännen.

Det här med nyttigt och onyttigt. Jag gillar inte begreppet för de betyder olika från person till person och missbrukas också. Många som bantar kallar det till exempel för att ”äta nyttigt”. Och någon som gör LCHF eller går på detox tycker så klart inte att nyttigt är samma sak som någon som viktväktar eller är rawfoodare. Trots detta har jag köpt två müsli som säkert skulle kunna kallas det enda eller det andra. Det skiljer inte så hemskt mycket i innehållet på dessa två. Start innehåller lite mer mättade fetter och lite mer socker. Däremot skiljer det i smak, för Lizi’s granola smakar fågefrö och Start smakar godis. Och framför allt skiljer det på priset: Lizi’s granola har ett kilopris på 249 kr, Start på ungefär 69 kr.

Häromkvällen fick jag müslicravings och sprang ner på ICA för müslihamstring i en reklampaus på TVn. I brådskan läste jag innehållsförteckningarna lite slarvigt, så jag missade att det längre ner i ingredienslistan på Start stod veteflingor, jag blev bara glad för att det var havregryn på förstaplats. Igår klagade jag för sambon att jag var dålig i magen och kände mig sjuk. Jag borde ha fattat. Idag är jag så trött att jag knappt tar mig ur sängen. Jag fryser, är tung i kroppen och får inget gjort utan tre koppar kaffe i kroppen. Så är det att äta (ganska lite) gluten när man inte tål det.

Hädanefter är jag dömd till ett liv med dyra fågelrön.

Man tager vad man haver: Shepherd’s Pie

Jag blev hungrig och tittade i kylskåpet. Där fanns följande rester:

Så jag bestämde mig för att lämna ananasen och coleslawn därhän och göra en variant på Shepherd’s Pie, som är gratinerat potatismostäckt köttfärssås. Det fanns inte så mycket mos så jag gjorde två små formar och kompletterade med bakad potatis med laxröra.


Jag klipper (går fortast, blir minst disk) biffen i bitar.


Jag lägger på tomatsås. Med lite fantasi ligger det nu en köttfärssås här på botten (kött+tomatsås).


Potatimos på. In i ugnen sista 15-20 minuterna på bakpotatisen.

Hade jag haft gammal spagetti i kylen istället för potatismos hade jag kunnat göra likadant och kalla det pastagratäng. Då hade jag lagt spagettin underst, köttet ovanpå och tomatsåsen överst. Rester är kul att stoppa i ugnen!

Om ugnen funkar. Det gör inte min. Se twitterkonversationmonolog med Stockholm Gas (läs nerifrån). Gud ske pris att jag hann baka potatisen (i 225 grader) innan ugnen la av.


Recept: Melanzane Parmigiana (3 pers)

Melanzane parmigiana betyder ”aubergine parmesan” och det är vad det är, med lite tomatsås. Jag gjorde rätten för första gången i fredags och serverade den som huvudrätt som jag skulle servera lasagne eller moussaka. Min slutsats är att den gör sig bättre i mindre mängd som förrätt eller till en köttbit, som jag åt den igår. Nästa gång utesluter jag buffelmozzarellan och kör på endast parmesan, som jag har ätit den i Italien.


3 auberginer, parmesan (+ ev mozzarella), tomatsåsingredienser (tomater, olja, lök, vitlök, oregano, vitvinsvinäger, salt, peppar).


Fräs lök, vitlök, oregano i olja. Enligt min vän Paolo från Rom ska det vara mycket olja, det ska minst täcka grytbottnen.


Skiva auberginerna. Salta lite och låt dem ligga. Då dras vätskan ur så du får mindre vattniga grönsaker att jobba med. Innan du steker dem sedan torkar du av dem med hushållspapper. Det här ingår inte i receptet egentligen utan är mitt egna trick, eftersom jag inte gillar såsiga lasagner/moussakor och liknande.


Häll på tomaterna i tomatsåsgrytan. 2 burkar (á 400 gram) blir bra.


Stek aubergineskivorna mjuka. Senast jag var i Italien hamnade jag mitt i en diskussion om huruvida auberginen ska stekas eller grillas, så jag gjorde mitt emellena: stekte dem så hårt att de nästan fick grillyta. En tredje variant är tydligen att panera innan stekning, men det verkar ju förfärligt jobbigt. Det tar nog lång tid ändå!


Så här blev det då.


Varva sedan 2 dl riven parmesan med aubergineskivorna i ugnsfast form. Grädda 40 minuter i 175 grader.


Samma kväll åt jag den som huvudrätt, det kändes futtigt. Två dagar senare var den perfekt med ryggbiff.

Lördagsmiddag/Söndagsfrukost: Älgfärsburgare

Igår hade jag min gamla väninna superpublicisten Charlotta Flinkenberg på middag. Då Charlotta inte direkt är känd för att passa tider, och jag ungefär aldrig har maten klar när mina gäster kommer, lämpade sig en kall sallad utmärkt till förrätt. Jag dammade därför av färskostsalladen jag visade förra veckan. Sedan hade jag en coleslaw i kylen och fint preparerade burgartillbehör framställda, pannbiff-/hamburgersmet iordningrörd samt knaperstekt bacon på låg värme i ugnen, så när det var dags för huvudrätt behövde jag bara steka själva burgaren och montera.

Burgarsmeten är löjligt enkelt. Jag låter 1/2 dl glutenfritt ströbröd svälla i 1 dl grillolja tillsammans med salt, peppar och en riven gul lök. Måtten är väldigt ungefärliga, det viktiga är att smeten blir geggig och inte rinnig, annars får jag ta mer ströbröd. Efter 5-10 minuter och när smeten är geggig rör jag ner ungefär 400 gram älgfärs.

På min burgare, som jag serverar utan lock för jag gillar inte när det blir för brödigt, har jag majonnäs, romansallad, tomat&äppelmarmelad, tomat, älgfärsbiff, bacon och saltgurka. Rödlök, färsk gurka, senap, ketchup och amerikansk dressing är också gott. Den äventyrliga kan prova en äppelskiva/rivet äpple. Burgaren äts med kniv och gaffel. Och är tydligen god även utan coleslaw, eftersom jag glömde att servera den igår. Coleslawn fick vara med nu till frukost istället.


Hamburgersmet, burgartillbehör, coleslaw.


Färdigmonterad.

Recept: Laxröra (4-6 personer)


Du behöver: Bröd, smör, 2 hårdkokta ägg, 1/2 rödlök, dill, citron, gurka, majonnäs, crème fraîche, kryddor. Och en rejäl bit tillagad laxfilé, jag hade ungefär en kvadratdecimeter stor, rätt tjock filé kvar från igår.


Stek bröd i smör (två skivor blev lagom för min lunch idag).


Hacka dill, ägg, rödlök. Skiva gurka. Klyfta citron.


Gaffla laxen så den faller sönder i sina beståndsdelar. Blanda med 1 dl crème fraîche och 1 dl majo.


Krydda röran med kryddor du gillar.


Vänd ner hacket i röran.


Lägg röra på brödet. Pynta med gurka, citron och dill.

Jag är rätt nöjd att det blev så himla mycket röra eftersom jag har middagsgäster både idag och imorgon. Någon av dem kanske får sig en liten laxröretoast som förrätt, eller så serverar jag röran i en bakad potatis eller i en avocado. Jag gillar att laxfilén hitills har räckt till min lunch igår, min middag med en gäst igårkväll, och dessutom oändliga mängder röra. Bra invstering!

Den här röran brukar jag också göra med kall tonfisk på burk istället för lax, då med mer majonnäs än crème fraîche. Båda rörorna är goda på knäckebröd som lyxfrukost. Jag gissar att laxröran går att servera både kall och varm som pastasås också, möjligen att man då ska göra den helt utan majonnäs.

Stockholms bästa julbord: Fjäderholmarnas krog

Jag har ju inte ätit Stockholms alla julbord, och framför allt inte i år, men under många år gick jag och mina vänner all-in på dyra och bra julbord. De flesta människor julbordar ju med jobbet, vilket kan ta en ände med förskräckelse, så vi gjorde julbordet till en personlig och minnesvärd tradition istället. Vi scoutade och testade  alla de finaste krogarna. Vi åt allt från Vaxholms viltspecialiserade julbord (och då menar jag inte kastellet! huvva!) till Grand Hôtel verandas förfinade lyx till Js onödigt haussade skaldjurshistoria.

Ända tills vi kom till Fjäderholmarnas Krog. För sedan dess kan jag inte äta julbord någon annanstans.

För att vara tydlig: Jag hatar Fjäderholmarna. Mest för att folk från storstaden inbillar sig att du kan uppleva natuuuuuren på Fjäderholmarna, trots att du hittar ett tuggummi på varje grässtrå och en turist i varje buske. Fjäderholmarna är en förort som några affärsgenier har lyckats lansera som genuin bara för att det finns några röda träbyggnader där.

Bortser du från det, och tittar på Fjäderholmarnas krog, där stjärnkocken Gert Klötzke håller hov i december varje år, så är Fjäderholmarna en läcker, unik, vällagad, traditionell och samtidigt modern matupplevelse. Om du tycker om mat och ska uppleva endast ett julbord i år, eller har möjlighet att bortse från budget och får välja själv, välj Fjäderholmarna.

Bästa maten från Tärnaby till New York