Kategoriarkiv: Resor

Direkt från Parma: 1,1 kg parmesan

IMG_7276

Igår hade vi fina vänner på middag och som förrätt serverade jag italiensk korv och ost. Min enkla parmesan vägde 1,1 kilo och är lagrad i 50 månader – jag har köpt den direkt på fabriken Montecoppe när jag var där i november. Över parmesanbitarna ringlade vi crema di balsamico, den lite tjockare och sötare varianten av balsamvinäger.

Fler inlägg från Parma hittar du här (restaurangen Sorelle Picchi, där jag först åt parmesan med balsamicokräm) och här (vinbaren Tabarro).

IMG_7273

Bartips Köpenhamn: Balthazar

I Köpenhamn finns Balthazar, en lyxig, elegant, mondän champagnebar som serverar läcker barmat och har en champagnelista the size of Texas (bild nedan). Fler än 200 sorter finns att välja på. Förra veckan drack jag min favorit Pol Roger där. på bilden läser jag champagnebibeln och instagrammar (kickinorman).

Rungstedgaard: Hallon med lakrits

Under ett par dagar har jag varit utlokaliserad till danska Rungstedgaard på jobb. Jag har fått information om en skönhetslansering som innehåller hallon. Sånt är mitt jobb.

Desserten till den delikata middagen på kvällen var vit chokladmousse som var täckt av pulvriserade torkade hallon, en hallonsorbet och – håll i dig! – lakritsmaränger! Lakritsmaränger måste vara den bästa uppfinningen någonsin. Särskilt i kombination med hallon.

Parma november 2012: Tabarro (enoteca)

En av de roligaste upplevelserna i Parma, som jag besökte för ett par veckor sedan, var vinbaren Tabarro. Ett tvättäkta ”hål i väggen”. White upper middle class-people som jag romantiserar ofta våra resmål och de ”genuina” ställen vi besöker och uttrycket hål i väggen är därför nött och kantstött, men Tabarro kan inte beskrivas på något annat sätt. Se bara!

Bild 1 (ovan). Inredningen är motsatsen till Ljust & Fräscht.

Bild 2-4 (nedan). Golvet. Den överåriga DJ:en vände vinylplattor (!) med musik från 60-70-talen – man kan tro att han står i ett bås, men mycket bredare än så här var inte baren. Inredningsdetalj.

Vill du dricka vin som jag? Tabarro, Strada Farini 5/b, Parma.

Parma november 2012: Sorelle Picchi (flan verdura, pane fritto, nocino)

Tidigare i veckan var jag i Parma på jobbresa. Sedan tidigare vet jag att om resan går till Italien så handlar den ofta till stor del om mat, även om det egentliga syftet är något helt annat. Den här gången kom jag inte bara hem med 2,5 kilo parmesan utan också ett magvirus som har hindrat mig från att blogga ett tag.

I Italien har en korrekt måltid fyra rätter: antipasti (kallskuret med bröd), primi piatti (pasta eller risotto), secondi piatti (kött eller fisk med grönsaker/poratis, oftast utan sås) och efterrätt. Är du på finmiddag kan minst en extra secondi klämmas in, liksom en sallad och en ostbricka före efterrätterna. Kanske också hors d’œvres innan antipastin, om du är rädd att gästerna ska hinna svälta ihjäl innan det lukulliska kalaset startar.

Det kommer fler inlägg om Parma, men i det här tänkte jag börja med att berätta om fyra för mig helt nya smakupplevelser. Alla har ägt rum på restaurangen Sorelle Picchi.

1. Det är väldigt gott att hälla balsamico på parmesanosten när du äter den som antipasto. Antipasto är för-förätten. Med balsamico menar jag inte den tunnflytande balsamvinäger vi ofta använder på sallad, utan crema di balsamico som är extrareducerad och därmed på krämigare och sötare.

2. Pane fritto är en typ av luftigt friterat bröd som är typiskt för regionen Emilia-Romagna, där Parma ligger. I Italien är regionala mattraditioner mycket viktiga och ska omtalas och avsmakas för långväga gäster. Som glutenintolerant kunde jag så klart inte smaka just pane fritto, men de som åt intygande att det var väldigt gott. Serveras tillsammans med antipaston i tågordningen.

3. Flan Verdura är en grönsaksomelett med ostsås och alltså inte minsta lik den vaniljpudding de flesta av oss känner igen från resor i framför allt Spanien (katalansk variant på brylépudding, lite bonnigare än crème caramel). Allt med ostsås är gott, flan verdura är inget undantag.

4. Valnötsspriten Nocino är också en specialitet för regionen. Nocino görs på omogna gröna valnötter som spritindränks. Smaken beskrivs som bittersöt men är mer söt än bitter. Precis som sina beskare smakkusiner Fernet Branca (Italien) och Riga Balzam (Lettland) påstås den en gång i tiden ha haft medicinskt välgörande egenskaper. Serveras som alternativ till grappa eller limoncello efter maten (på bilden nedan poserar den just med limoncello).

Vill du äta som jag? Res till Sorelle Picchi, 27 Via Farini, Parma.

Det perfekta baconet

Nu är ju maten i Italien sällan dålig men jag vill ändå påpeka att jag för en månad sedan lyckades äta mitt livs mest perfekta bacon på Grand Hotel Trento i, häpp, just Trento. Jag råkade vara där på en resa som har med mitt skönhetsredaktörsjobb att göra, men mat tog lika mycket plats som hudkrämer på programmet.

Jag är en varm anhängare av bacon som är så krispigt stekt att det är stenhårt, och för att det ska vara gott måste baconet också vara tunt. Och inte för salt (fast eftersom jag är saltoman säger det inte så mycket).

Jag ska inte svära på att det var pancetta men någon vanlig grisröv var det inte heller.

Det här med glutenkänslighet…

Jag är ju både laktos- och glutenkänslig. Det är tydligen ganska vanligt att glutenintoleranta blir laktosintoleranta som sekundärt symptom om de inte känner till sin glutenintolerans eller struntar i den, men sedan jag tack vare min dietist upptäckte att jag inte tål gluten tål jag gudskelov laktos rätt bra (Hej, Ben och Jerry!). Jag bör ändå tänka efter när jag handlar mat eller innan jag beställer gräddsås på restaurang.

Mot laktoskänslighet är det enkelt att ta ett enzympiller som gör dig tåligare. Mot glutenkänslighet finns ingen hjälp. Senast jag åt mycket gluten med flit var på italienska pärlan Al Boccon di’vino i Richmond (bilden) utanför London för ett år sedan. Den lilla restaurangen har en sittning och en meny och varenda en av de många avsmakningsanpassade rätterna är gudomliga. Gu. Dom. Liga! Det här är inte stället där du säger nej tack, jag vill inte ha er hemlagade ravioli med skinka i smörsås. Det här är stället där du bestämmer dig för att strunta i konsekvenserna och äter. Jag klämde alltså i mig två gigantiska bitar tiramisù som avslutning på sjurättersmenyn där pasta ingick mer än en gång.

Fyra timmar efter att jag hade somnat vaknade jag av att jag svettades. Jag sparkade sambon vaken bara för att se om han också hade lagt märke till att värmepannan stod på max men det hade han inte. Det var min kropp som straffade mig. Hela natten kallsvettades jag och kunde inte sova eftersom jag mådde så illa som jag inte har gjort sedan jag klämde en carpacciotårta följd av pizza på Capri i juni 2005 (på den tiden trodde jag fortfarande att jag tålde gluten). Inte kräkillamående utan som om jag hade en bäver i halsen samt svalt en oxe hel på tvären.

På morgonen lyckades jag bajsa sönder handikapptoaletten på flotta Dean Street Townhouse, där jag hade frukostmöte. Och eftersom immunförsvaret sänkts så däckade jag ett dygn senare i influensa och blev liggande en vecka (vilket alla egenföretagare vet är braaaaaa för ekonomin!).

Så om du undrar varför jag tackar nej när du vill bjuda på kanelbulle eller nybakad bröd så är det därför.