Kategoriarkiv: Test

Recension av 2023 års julkalender från Mr Cake

Tycker du om delikata praliner, fin choklad och lyxiga godbitar i största allmänhet? Ja, då ska du inte köpa en julkalender från Mr Cake.

I år har jag och Sam köpt två chokladkalendrar att dela på, Pärlans och Mr Cake.

Pärlans är en gammeldags chokladtillverkare med kola, praliner och annat handgjort godis på repertoaren. Mr Cake är ett konditori som gör moderna bakverk med amerikansk inspiration. Hit går du för en Red Velvet Cake eller cheesecake! Bakverken på Mr Cake är ofta innovativa och alltid vackra att se på.

Design av Mr Cakes adventskalender

Estetik är Mr Cakes signum och det märks även på kalendern. Medan Pärlans har ett mer klassiskt, platt kalenderformat så är Mr Cakes en tjusig byråliknande box omsluten av ett brett blankt band knuten i stor och trendig rosett. Den här praktpjäsen kostar 879 kr.

Det snyggt designade locket lyfts på skolbänksvis och därunder finns 12 vackra kartonger. Varje kartong är så klart en lucka och innehåller två eller fler praliner, eftersom kalendern är avsedd att delas. Mr Cakes grundare Roy Fares är en trendkänslig person – klart att han har lyckats införliva det i restaurangvärlden populära konceptet ”sharing” i sin julkalender!

Den nedre delen av boxen är en utdragbar låda som innehåller 12 kartonger som är identiska med övervåningens. 

Fram tills nu får chokladkalendern från Mr Cake högsta betyg! Idé, konstruktion och design renderar guldstjärnor!

Stort plus även för den tydliga, läsbara och lättfunna listan med ingredienser och allergener för varje pralin. Julkalendern har faktiskt inga svaga punkter… förutom själva pralinerna.

Pralinerna i Mr Cakes julkalender

Pralinerna är ett radband av besvikelser. Smaken på så gott som alla godisbitar domineras av socker och billigt fett. Första intrycket är sött och gott, medan andra, tredje och alla efterföljande intryck är halvhärsket kakaosmör och översockrad pappkartong. 

Ingenting i vare sig smak eller konsistens signalerar kvalitet. Mr Cakes julkalender är en fadd, torr och överlag underväldigande upplevelse. De tillsatta kryddor och smakämnen som ska särskilja chokladbitarna från varandra har en syntetisk klang och är dessutom underordnade smaken av masstillverkning. Medan kalenderns utseende passar på Fina gatan kommer innehållet från en outlet.

Ju längre in i december vi kommer desto större blir uppgivenheten och desto mindre smaktuggor tar vi ur varje godisbit. Inte ens Sam, som är lika kräsen som den genomsnittlige labradoren, äter upp alla. Innehållet i lucka 23 och 24 åker direkt i komposten.

Är Mr Cakes julkalender värd sitt pris?

Självklart tycker jag inte att kalendern är värd sitt pris! Det är mina sämst spenderade 879 kronor i år. Om det inte var för den överdådiga förpackningen så skulle jag säga att kommatecknet på prislappen borde flyttas ett steg åt vänster.

 

Vill du veta vad andra tycker om Mr Cakes chokladkalender?

Smaken är ju bekant som baken. ELLE Mat & Vin har gett Mr Cakes kalender högst betyg i sitt kalendertest. Jag utgår från att Elles testare äter med ögonen och endast med dem.

Om jag ska försöka komma på något positivt som adventskalendern från Mr Cake har bidragit med i mitt liv så är det väl att jag känner mig genuint lättnad när jag tänker på att jag aldrig behöver äta godis från Mr Cake igen.

3 bra saker med julkalender från Mr Cake

  • Snygg och välgjord förpackning
  • Två eller fler praliner i varje lucka
  • Lättfunnen och lättläst allergenlista

3 dåliga saker med julkalender från Mr Cake

  • Godisets kvalitet
  • Godisets smak
  • Priset

Har du haft någon ät- eller drickbar kalender i år? Tipsa mig gärna så att jag gör ett bättre kalenderval 2024!

Recenserat: Le Rouge

IMG_8240_2

På bilden ovan ser du det glutenfria bröd en av huvudstadens dyraste restauranger, Le Rouge, erbjuder sina gäster. Det är en av flera anledningar till att jag inte kommer att gå dit igen. Men låt mig ta det från början.

För flera år sedan firade jag min födelsedag på Le Rouge. Det var dyrt i en period när jag hade väldigt lite pengar, men det var en magisk kväll där allt från service till glutenfritt bröd höll toppkvalitet. Det glutenfria brödet var på den tiden små, runda bullar uppträdda på stålpinne (eller serverad i papperspåse, precis som ”vanligt” bröd, jag minns inte) och jag blev så glad att jag som glutenfri slapp det frysta rostbrödet. Därför återvände jag i veckan till Le Rouge för födelsedagsfirande, trots att ekonomin återigen egentligen inte tillåter det.
Det visade sig vara en dålig investering.

Le Rouge är en restaurang av kalibern ”gå hit när någon annan betalar” – affärsmöten, exempelvis. Le Rouge är också bra på varmt kött, så mitt sällskap som åt Biff Wellington (425 kr) var jättenöjd. Jag har ätit kött&pommes på bakfickan Bar Rouge flera gånger och även om bearnaisesåsen kan skilja sig mycket från en gång till en annan tycker jag generellt att jag har blivit nöjd just med kött&pommes. Därför trodde jag att råbiffen (175 kr) skulle vara ett säkert kort.

Det var den inte. Visserligen var den vackert serverad, med kronblad och doft/smak från blommor, men ack så kall. Inte helt oväntat förvaras steak tartaren i frysen i väntan på servering, men då jag åt min som huvudrätt och inte förrätt borde den ha hunnit tina. Nu var den så kall i mitten att jag nästan fick iskristaller mellan tänderna. Smaken var definitivt inte där förrän mot slutet av tallriken då köttet hade rumstempererats. Då kan inte ens en jättegod amuse på beta och getost hjälpa.

Det är var mitt sista besök på Le Rouge. Jag kommer däremot gå tillbaka till Bar Rouge, för vin och sprit är restaurangens starka sidor. Och jakten på Stockholms bästa råbiff fortsätter. (Bäst hittills: Proviant. Också bra: Griffin’s Steakhouse. Undvik: Delikatessen.)

IMG_8250

IMG_8246_2 IMG_8241_2  IMG_8242

Sommarens bästa rosé: Miraval

140710 rose1

För ett par månader sedan anordnade jag tjejmiddag med tema rosé. Alla gäster kom med en flaska rosé och så jämförde vi. Populära på bordet vid detta amatörernas men storkonsumenternas rosévinstest var kändisviner (tips: Hannahs och Amandas är jätteäckligt) och kvällens favorit blev en okänd italienare, Albia. Som värdinnegåva fick jag under kvällen Miraval, Brad Pitts och Angelina Jolies rosévin från Provence. Förra veckan vågade jag dricka det (jo, jag är naturligt skeptisk mot kändisviner) och blev positivt överraskad! Det är verkligen ett rosévin som både ser ut och smakar som i Provence: ljust, inte alltför bärigt eller sött, läckert till mat.

Glad i hågen spatserade jag till Systembolaget och skulle köpa på mig en låda eller två, trots att det kostade 149 kr/flaskan. Tyvärr är vinet inte bara slut i Sverige utan i hela världen för någon jävel på Wine Spectator har utsett detta till världens bästa rosévin.

Nu blir det vitt och rött resten av sommaren. Att det ska vara så svårt att hitta ett vettigt rosé!

Testat: Moët et Chandon Ice Impérial

140710 ice1

Det bästa med gäster är att de ofta kommer med nya smakupplevelser i present, som den nya champagnen Ice Impérial från Moët & Chandon, speciellt framtagen för att drickas med is. Det är en halvtorr champagne gjord på pinot noir, pinot meunier och chardonnay-druvor. Sällskapet igår försökte definiera skillnaden på den här och andra champagner. Det var inte det lättaste, men vi tror att den är lite sötare (många frukttoner, som nektarin) samt mindre bubblig. Oklart om det senare helt enkelt beror på isen.

Jätteroligt att prova, kommer inte köpa igen. Vanlig champagne är godare. Men jag har en bekant som alltid beställer bantningsdrickat ”champagne on the rocks” och för henne borde detta vara perfekt!

Testat: Kusmi Prince Vladimir, Thé Vert à la Rose, Chocolate-Epices

140707 Kusmi

Jag har tur nog att ha gäster som kommer med fina värdinnegåvor när jag bjuder på kalas. Senast fick jag dessa mini-teburkar från Kusmi. När man som jag gillar smaker är det roligare att testa tre än att hitta en perfekt på en gång. Och när man som jag tycker att 219 kronor för en burk te är lite väl dyrt, är det bra att få dyra teet i present.

Prince Vladimir: Bergamot- och citrussmaksatt svart te med toner av kanel och vanilj. För mig som älskar ur-teet Earl Grey är det här favoriten ur trion.

Thé vert à la rose: Är, precis som det låter, ett grönt te smaksatt med ros. Den alltför parfymaktiga smaken mildras av de vackra tebladen som bildar organiska, sammetslena former i vattnet. Och grönt te ska ju vara så nyttigt, gubevars.

Chocolate-Épices: Kusmi har fler chokladsmakande teet, vilket är konstigt eftersom chokladte är konstigt. Vill jag har choklad dricker jag choklad. Chokladsmakande saker ska inte ha tunn, vattning konsistens. Om vi bortser från det är teet för all del drickbart, men jag kommer inte köpa det igen.

Eftersom jag fortfarande tycker att 219 kronor för en teburk är rent oförskämt, kan jag erkänna att jag har fått smak för Kusmis teer. Om någon vill ge mig en present någon gång så är jag väldigt nyfiken på Smoky Earl Grey då både bergamott och rökta teer är två favoriter.

Testat: Delikatessen, Krukmakargatan 22, Stockholm

IMG_4210

Franskt är tillbaka inbillar jag mig (Metropol Palais är tydligen inget att hänga i julgranen medan Café Facile är superbt). I lördags var jag på Delikatessen och åt tre förrätter, då jag inte fick feeling för någon av varmrätterna. Kompotten var blandad. Ostron är ju alltid ostron (det vill säga: så länge du inte blir magsjuk är det alltid gott), medan den vita sparrisen (serverad med smörsås och rostad tryffelsalami) var underkokt och alltså både träig och trådig. Råbiffen var bra, men jag har ätit roligare varianter. Så en medelmåttig restaurangupplevelse med trevlig atmosfär och rimliga priser. Ta ingen omväg men råkar du vara hungrig och i närheten så: varför inte?

IMG_4215

Testat: The Flying Elk, Mälartorget, Stockholm

IMG_4196

När jag och min kollega Christine äter, och det gör vi ganska ofta, så äter vi gärna kött och potatis. Hon är allergisk mot nötter, sesam, soja och baljväxter, samt gillar inte skaldjur och ost, medan jag inte tål gluten, så kött och potatis är ungefär vad som blir kvar att välja på.Jag skulle säga att vi är ganska bra på att bedöma just kött och potatis av just den anledningen.

I fredags var vi på The Flying Elk enligt tips från bland andra Karoline Nordefors. Vi är båda generellt hungriga så vi valde det största menyn hade att erbjuda, stekt oxrevben. Det serverades på planka med köttet i kuber på sidan av själva bröstbenet. Till det: trippelfriterade pommes, sallad och tryffelhollandaise.

Köttet var delikat, det bästa jag ätit näst efter AG, och salladen var ljuvlig med massor av färskpersilja bland salladsblad och parmesan. Men pommes fritesen var bara halvgoda och tråkiga i konsistensen, jag skulle bäst beskriva dem som ”vissna”, och hollandaisen smakade enbart smör. Jag hade förväntat mig mer av Frantzén och till det priset (875 kr!).

Då lokalen var cool, vinrekommendationerna utmärkta och servisen supertrevlig ger jag ändå The Flying Elk en försiktig tumme upp som matupplevelse och köttrestaurang.

Lökringar ingick men de kunde inte jag äta.

IMG_4194

IMG_4193

Stora racletteosttestet

IMG_3919

Jag ska aldrig mer säga något taskigt om NK. Måhända att deras idéer är på många sätt gammeldags (och då menar jag inte klassiska utan just gammeldags), men när det innebär att det finns tre sorters racletteost i ostdisken är ingen gladare än jag! Raclette Berghof är en grottlagrad ost på komjölk, Raclette Fumée är rökt och Raclette de Chèvre är gjord på getmjölk. Samtliga är halvhårda.

Jag kan nu bestämt säga att Raclette Berghof är värd en omväg. Sällskapet var sedan inte helt överens om vilken ost som skulle komma på andra plats, men jag tycker personligen att du kan ha och mista chèvre-racletten. Chèvre är fint – på rödbetor, inte på kallskuret och cornichons.

Testat: Glutenfri semla från Friends of Adam

bild 1

Att ge namn åt en katt, det är knepigt som katten, det finns inte många som duger till de’… Och lika svårt verkar det vara att baka glutenfria semlor. Glutenfria bakverk blir per definition kompakta och torra. Semlorna på Friends of Adam är inget undantag. Men vi tar det från början:

Sedan jag upptäckte att jag inte tål gluten har jag inte ätit semlor. Jag har yrat om semlor, längtat efter semlor och också pratat om att ge mig ut på upptäcksfärd efter glutenfria semlor, men tagit för givet att en semla utan gluten är som pizza utan ost. Men i år tänkte jag att det var dags. På senare år har den glutenfria communityn, där jag själv ingår, lyckats tjata fram bättre glutenfria alternativ på både restauranger och i mataffärer så i år kändes det som att det fanns hopp. Jag twittrade och googlade och bestämde mig, efter att inte blivit något vidare upplyst av min ogrundliga research, till sist för att beställa semlor på glutenfria bageriet Friends of Adam. Friends of Adam gjorde mig förra året glad när de gjorde goda lussekatter i muffinsform: De såg visserligen inte ut som lussekatter men smakade lussekatter, och mer kan man inte begära av glutenfritt.

Förutom när det kommer till semlor. För en semla utan fluff är ingen semla, och utan gluten inget fluff. Friends of Adam gör även sina semmelbullar i muffinsform, men där lussemuffinsarna var hyggligt lika muffinsar har de här varianterna samma densitet som pitepalt. Och med minimalt utrymme för mandelmassa och grädde finns det heller inget kladd som kan hjälpa den tunga klumpen till bulle.

Jag har nu ätit fyra semlor från Friends of Adam och på den senaste innehöll två tuggor tillräckligt mycket mandelmassa för att smaken skulle kännas. Två! Trots hetvägg som handikapphjälpmedel för dessa torrbullar kan jag endast med nöd och näppe och avrundning uppåt tilldela Friends of Adams semla betyget 3 på en 5-gradig skala. Och då det här är de fyra enda glutenfria semlor jag har ätit i hela mitt liv är det möjligt att det är världens bästa glutenfria semlor. Men jag tror inte jag kommer att äta dem igen. Semla är alltid gott, men andra saker är godare. Jag äter hellre mumma från Grillska 365 dagar om året. Det är gott på riktigt, inte bara i brist på bättre.

Kaffeduell: Jura Impressa C5 vs Nescafé Dolce Gusto Circolo Automatic

kaffeduell

För flera månader sedan inleddes ett aktivt testande av en maskin från Nescafé som gör så kallat kapselkaffe. Sambon är kaffesnobb, jag gillar kaffe som är utspätt med mycket mjölk eller kanske rentav lite grädde. Hans favorit är etiopiska bönor, min favorit är Löfgrens Lila frystorkat (serveras bland annat på Berns). Vi är två personer som dricker kaffe varje dag, och någon gång i månaden har vi kafferep när vi brassar stora termosar fulla från Juran.

Sedan tidigare har vi en Jura Impressa C5 som kostade oss 7000 i inköp för sju år sedan och sedan dess ytterligare ungefär 2000 i reparationer (till exempel just när vi inledde Nescafé-testet). Dolce Guston kostar ungefär 2000 kr. Nescafé-kapslarna kostar ca 60 kr/16 st i mataffären (finns billigare på nätet, särskilt vid köp av storpack). Jag tycker det är dyrt, trots att jag har räknat ut att det tar mig och Sam 3,5 år att dricka upp prisskillnaden i kaffekoppar.

Vi är båda överens om att kaffet blir bättre i Juran, som maler hela bönor. Vi tycker också att den är mer prisvärd, då vi efter inköp bara betalar för bönor (och reparationer). Ska sägas att vi inte har haft Dolce Guston mer än tre månader; det kan hända att dess reparationer skulle bli ännu dyrare än Jurans (2000 kr under sju år).

Fördelarna med Dolce Guston är att den är enklare att lära människor (läs: gamla föräldrar) att använda. Juran ska tömmas och fyllas på och rengöras oftare, Dolce Guston är det bara kapslar och vattenpåfyll som kräver tankemöda. Handhavandet av Dolce Guston är lite mer intuitivt.

Jag gillar Dolce Guston men kan baserat på fakta och analys inte rekommendera någon att köpa den framför Juran. Ska du välja att köpa Dolce Guston ska du vara emotionell: välj den för att den är lite enklare att förstå och lite sexigare.