Bilden har inget med blogginlägget att göra utan är stans godaste råraka, nämligen Tranans. Som jag åt igår.
På min skönhetsblogg har jag i flera år skrivit mycket och öppet om smygreklam på bloggar. Jag har på de flesta beautybloggevent pratat om marknadsföringslagen, jag har tagit hjälp av Konsumentverket för att reda ut vanligt förekommande förfrågningar från skönhetsföretag till bloggare och även talat om pressetik och MFL i andra sammanhang som hos Sveriges annonsörer. Varje vecka hjälper jag någon bloggare i mitt bloggnätverk som har fått etiskt tvivelaktiga förfrågningar om smygreklam på sin blogg, för nästan alla gäster på mina beautybloggevent vill vara etiskt tydliga mot sina läsare. Jag hade sedan matbloggkryssningen i januari fått intrycket att matbloggare var före skönhetsbloggarna i utvecklingen. Matbloggarna är mer medvetna om sitt värde, bättre på att ta betalt och inte lika utsatta för påtryckningar vad gäller smygreklam. Trodde jag – idag såg jag det här på Twitter:
Knivföretag: Vem har en grym mat- och dryckblogg som vill testa och utvärdera en japansk typ av köttkniv samt blogga om detta?
Jag: Du menar och sedan annonsmärka inlägget?
Jag: Ej OK att ta emot en kniv mot att man bloggar om den om inte bloggaren tydliggör att kniven är ersättning för inlägget.
Jag: Då ska egentligen bloggaren skatta för knivens värde eftersom den utgör ersättning.
Jag: Däremot kan du göra ett förutsättningslöst PRutskick utan motkrav på prestation.
Jag: Personligen tycker jag att förfrågan är oseriös alt okunnig. En kniv mot ett blogginlägg?
Knivföretag: Du kanske ska vänta lite med din kritik tills villkoren är klargjorda?
Jag: Jag berättar för dig att det är viktigt att bloggaren klargör på sin blogg att kniven är en ersättning för inlägget.
Jag: Allt jag säger utgår ifrån hur du formulerade din initiala förfrågan.
Annan matbloggare (till knivföretaget): Aja baja 🙂
Knivföretaget (till annan matbloggare): Ja du, det verkar som om kickinorman vet något som jag inte vet eftersom denne antar och insinuerar en massa.
Jag (till knivföretaget): Denna någon är bloggare, journalist och föreläser i olika sammanhang om pressetik och MFL.
Jag: Ju fler som känner till MFL och följer den desto bättre både för seriösa företag och seriösa bloggare.
Vinföretag (till mig): Egentligen är alla köpta i slutändan. Bara mer eller mindre. Löjlig diskussion tycker jag.
Jag (till vinföretagare): Löjlig diskussion? hur så? Håller ej med om att ”alla” är köpa. Många bloggare är oerhört seriösa.
Knivföretagare (till vinföretagare): Jag har inte ens börjat att diskutera. Den här teoretiska och tämligen ointressanta diskussionen får stå för någon annan.
Vinföretagare (till knivföretagare): Ja, det här är bara Twitter-fjanteri.
Knivföretagare (till vinföretagare): Ja det finns bättre saker att bry sig om. 🙂
Vinföretagare (till mig): Det är min åsikt! Ingen gör ngt gratis, behöver dock inte vara pengar som alltid är drivet.
Jag: du menar så… men det har väl inget med MFL att göra?
Sedan kom alla överens om att det var en bra idé att ge sig ut i solen innan det började snöa, jag med.
Jag tycker det är sorgligt att en etisk och juridisk diskussion kan vara ”Twitter-fjanteri”, ”löjlig” och ”teoretisk och tämligen ointressant”. Det är intressant att jag avfärdas på det sätt som jag gör; att jag blir kallad för ”denne” och ”någon”; att diskussionen hälls ut i sanden.
Problemet, om det nu inte är uppenbart, är att knivföretaget erbjuder en kniv i utbyte mot ett blogginlägg. Erbjudandet är inte formulerat så, men det är innebörden. Då måste vissa regler kring blogginlägget iakttas. Även om det åligger bloggaren att ta juridiskt ansvar för sina blogginlägg tycker jag att företagen, som vanligtvis är bättre pålästa om marknadsföringslagen är enskilda bloggare, har ett moraliskt ansvar. Och jag tycker att seriösa företag, vilket jag trots allt tror att både kniv- och vinföretaget är, ska vara beredda att ta diskussionen. Jag förstår att Knivföretaget blev irriterad på mig som oombedd larmar och står i; det var ju en till synes ganska harmlös förfrågan. Men jag tycker att det viktigt att diskutera vad som gäller tills ALLA vet och kan.
För alla vet och kan inte. Det är mindre än en vecka sedan jag fick erbjudandet att skriva om ett vin och ”som tack för hjälpen” skulle jag få en box av nämnda vin. Jag svarade: ”Eftersom jag jobbar enligt den svenska pressetiken tar jag självklart inte emot gåvor eller produkter mot att jag skriver om dem. Då utgör produkten en ersättning för mitt blogginlägg och inlägget ska då samarbets-/annonsmärkas och intäkten skattas för, vilket jag förstår att du inte har tänkt dig.”
Vad har DU för erfarenheter av smygreklam på matbloggar? Jag är säker på att du läser fler, kanske till och med har en egen. Är det ett problem? Är det allmänt accepterat att en utskickad produkt garanterar blogginlägg? Finns det någon diskussion kring det här löjliga och tämligen ointressanta ämnet på annat håll? Tipsa mig!
Uppdatering: Det här hände sedan på Twitter. När frågan ställdes om det var ett skämt kallades det för ironi. Det kanske det var. Och lite unket också.
