Italien är inget dumt land om du är glutenintolerant! Läs mer om det och ta del av mina tips på glutenfria restauranger i Florens. Smaklig spis!
Italien har kommit långt när det gäller glutenfria restauranger samt glutenfria alternativ och allergen-märkta menyer. Det är enkelt att äta gott i pastans förlovade land även om du inte kan äta gluten! Här är de ställen som jag och min sambo och väninna – tillika kollegor – besökte i år.
La Menagère
La Menagère var det enda stället från ifjol som vi återbesökte – på begäran av Sam och Linnea, faktiskt! De brukar aldrig ha någon åsikt om vart vi ska äta, men till den här mysiga kafé-baren, som också är inredningsbutik, ville de absolut gå! Så det gjorde vi.
Man kan äta och dricka saker under hela dagen på La Menagère. Vi valde frukost både ifjol och i år.
Melaleuca
Melaleuca är ett frukostkafé som har öppet större delen av dagen. Hemsidan beskriver stället som amerikansk-australiensiskt. Det tycks betyda att man serverar saker från lite överallt i världen, för här kan du få BLT men också tacos och varianter på bacon och ägg.
Trattoria Sergio Gozzi
I väntan på incheckning på vårt boende när vi kom så åt vi lunch. VI åkte därför direkt till restaurang Sergio Gozzi från flygplatsen och taxichauffören berömde vårt restaurangbesök.
”Det är en bra restaurang med äkta italiensk mat”, sa han med en äkta italiensk brytning.
Den äkta italienska maten inkluderade pasta och tagliata (tunt skuren biff) men främst inälvsmat. Den som gillar lever, njurar, komage och tunga, som inte är så vanliga rätter nu för tiden, kan få sitt lystmäte! Och menyn och klientelet var lika old school, om jag säger så.
Kom tidigt om du vill äta här! Du kan inte boka bord på Trattoria Sergio Gozzi. Vi kom dit vid 12 och behövde bara vänta fem minuter innan vi (och våra gigantiska resväskor) fick bord. När vi lämnade restaurangen vid 13.30 var det lång kö utanför på gatan.
Sgrano
I italien äter man ofta en stadig macka till lunch. I Florens beställer man schiacciata, ett lokalt bröd som påminner om focaccia. Schiacciata rekommenderas – med eller utan gluten! Och jag lyckade turligt nog hitta glutenfritt bröd.
Enligt alla webrecensioner är Sgrano den bästa glutenfria restaurangen i Florens, så dit gick vi så klart. Mina vänliga kollegor gjorde mig sällskap. Jag och Sam beställde schiacciata, Linnea åt en insalata caprese och vi blev alla nöjda.
Jag kunde bara äta halva min macka så jag fick andra halvan prydligt förpackad i en kartong för att ta med hem. Sam åt den till frukost dagen efter, när han inte kunde följa med mig och Linnea till Melaleuca. Den var god, då också.
Regina Bistecca
Förra året åt skedde ett massivt köttintag på Trattoria dell’Oste. Där åt vi vår första Bistecca Fiorentina och det var en fantastisk upplevelse! Den florentiska nationalrätten är en T-bensstek, alltså både ryggbiff och filé på (samma) ben. Det är ingen slump att några av världens bästa köttrestauranger finns i Florens!
I år ville vi prova samma rätt på annan restaurang och Regina Bistecca dök upp på flera topplistor. Det finns så klart även annat på menyn, men vi har 100 % bespetsade på K-Ö-T-T. Och vi blev inte besvikna! Köttet var lika gott som på dell’Oste och restaurangen lite mer elegant. Är du ute efter en Upplevelse så ska du boka bord på Trattoria dell’Oste, medan atmosfären på Regina Bistecca är mer dämpad och behaglig.
Cucina
Om man går en kvart bortom alla ställen dit man självklart går om man är turist i Florens så kan man äta modern italiensk mat på Cucina. Restaurangen ligger långt från andra restauranger, mitt i ett bostadsområde, så det är lätt att tro att man har fått fel adress innan man har hittat fram.
Maten här är inte ”tipical”, som italienarna säger om allt som är traditionellt, men råvarorna är i säsong och lokala och menyn rolig! Allas favorit var en kållasagne. Kålblad hade använts istället för pastaplattor och det var en himmelskt upplevese. Andra rätter var mindre lyckade, men helhetsintrycket bra. Och så gillar jag alltid restauranger där alla utom mitt sällskap är lokalbor.
Solnedgångscocktails
Vi hann även med lokalt rosévin med utsikt över en solnedgång. När vi snubblade ut i solen efter en lång eftermiddag på Uffizierna så kände vi att vi behövde frisk luft och dagsljus. Vi hamnade på Loggia Roof Bar på Hotel Palazzo Guadagni.
Loggia Roof Bar ligger inte på ett tak utan på en terrass. Jag antar att det är utsikten som gör baren kallar sig ”roof top”. Egentligen fanns det ingen plats på terrassen men med hjälp av den lokala allt-ordnar-sig-bara-ni-har-tid-att-vänta-mentaliteten så löste det sig med bord. Vi hade det himla härligt medan vi såg solen gå ner bakom bergen.
Sörjer du att den italienska maten inte längre är lika god som på den tiden du trodde att du kunde äta gluten? Då har jag bästa tipset för dig! Jag vet nämligen var du kan äta glutenfri färsk pasta i Bologna!
Jag och La Capriata – en kärlekshistoria
Genom åren har jag ätit många gånger på La Capriata. Varje Cosmoprof-helg sedan 2022 äter jag där minst tre gånger! Restauragen gör även gluten-mat, men glutenfritt är default-läget.
Jag håller La Caprita kär inte bara för glutenfritt utgångsläge, utan också för supertrevlig personal och generösa öppettider. Jag har köpt vin från La Capriatas vinkällare när jag upptäckte att de hade Francis Ford Coppola på vinlistan. Där finns ingen larvig siesta, så när vi måste checka ut från vårt boende på söndag mitt på dagen, och flyget hem går först på kvällen, så tillbringar vi timmarna däremellan med att äta. Sam hävdar att jag och Linnea någon utcheckningssöndag har dumpat honom och bagaget där medan vi har gått i butiker, men av det minns jag inget.
De fluffiga, friterade, kvadratiska bröden är en lokal specialitet och även det finns så klart glutenfritt på La Capriata.
”Allt löser sig”
Så när jag i år inte lyckades boka middagsbord på Cosmoprof-onsdagen i La Capriatas nya bokningssystem så mejlade jag, precis som jag brukar. ”Sex personer sa du? Inga problem! Jaså, ni blir nio ? Det löser vi! Här har du hovmästarinnans mobilnummer om det skulle vara några ändringar.” Heja, Italien!
När vi på onsdag kväll kom till restaurangen så förstod jag varför det inte gick att boka bord. Hela restaurangen var nämligen reserverad av ett sällskap som firade kandidatexamen. (Europas äldsta universitet ligger i Bologna så staden har som du förstår en stark akademisk ryggrad. Och många studenter.)
Mina vänner på La Capriata hade ordnat ett bord åt oss ändå! Två, faktiskt – vi fick välja mellan att sitta ohyggligt nära festen eller utomhus på gården i den varma vårkvällen. Gissa vad vi valde! Vi åt på La Capriata på onsdag, fredag och söndag i år.
Tortellini in brodo är mat för gudar!
Jag och Il Postiglione – ingen kärlekshistoria alls
På lördagen åt vi istället middag på den snäppet mer formella Il Postiglione. Vi träffade några branschvänner från Norge där. Och när vi var halvvägs in i varmrätten fick vi veta att det var tio minuter kvar på vår sittning.
Personalen menade att vi hade påmints om sittningstiden när vi anlände till restaurangen, vilket inte var sant. De sa också att det hade stått i vår bokningsbekräftelse att sittningstiden var begränsad till två timmar och det kan däremot stämma. Bokningsbekräftelsen var på italienska så vi har ingen aning.
No can do
Till skillnad från alla andra italienska etablissemang vi har frekventerat, exempelvis den betydligt tjusigare Loggia Roof Bar i Florens, fanns här ingen fixarmentalitet. De var som att vi plötsligt hade lämnat Italien och klivit över gränsen till Schweiz. Vi var tvungna att lämna restaurangen på klockslaget, utan att ha ätit färdigt. Jag hade fortfarande en bit biff hängande i mungipan.
Det har sina fördelar att vara stammis någonstans. Exempelvis har man hovmästarinnans telefonnummer och kan skriva till henne. Man kan berätta att man har blivit utkastad från Il Postiglione och behöver någonstans där man kan äta dessert och dricka grappa.
Och jag måste säga att min optimism i detta fall är närmast rörande. Under Cosmoprof finns inga lediga bord någonstans alls, allra minst en lördagkväll klockan nio. Men har man en gång sett La Capriatas pistage-semifreddo för sin inre syn så bleknar alla sannolikheter. Hjärnan får gå och gömma sig, hoppet får styra.
Köttfärssås heter ”ragù” i Bologna, inte Pasta Bolognese eller annat fånigt.
Can do
Och jag borde inte ha blivit förvånad att herren bevara de enfaldiga i detta fortfarande väldigt religiösa land.
”Jag kan ordna ett bord på gården”, svarade hovmästarinnan.
En minut senare: ”Jag har ordnat ett bord inomhus.”
I år blev det alltså fyra besök på La Capriata. Det visade sig vara en populärt ställe! När vi kom till det som i år var Daisy Beautys kvarterskrog så var det kö. En lång rad av tålmodiga, hungriga studenter ringlade genom dörren, ut på gatan.
She’s still got it
Men jag borde inte ha hoppat över bäcken innan jag ropade hej. När personalen såg mig så vinkade de fram vårt sällskap och vi gled förbi alla pastasugna 21-åringar. Mitt i restaurangen väntade ett prydligt uppdukat bort med vikta tygservetter på oss.
Jag har inte gått före i en kö sedan Spy Bar 1999. Det här var banne mig mäktigare!
Om du längtar efter glutenfri färsk pasta och ska till Bologna så hittar du La Capriata här. Och ska du inte till Bologna så kanske du vill ändra dig – restaurangen är värd en omväg! Ditt liv blir 100% bättre om du äter glutenfri färsk pasta i Bologna!
Introduktion av min recension av restaurang Freyja
Jag har varit på restaurang Freyja på Söder totalt fyra gånger och så många fler kommer det inte att bli. Trots lyckan över att hitta en hundvänlig och vacker restaurang på en adress där få andra fin-alternativ finns så är kökets standard för dålig. Det är trots allt maten som gör en restaurang, i alla fall för mig, och där finns det mycket kvar att göra för Freyja. Stureplansgruppen senaste tillskott huserar i fyrstjärnig lokal, har en femstjärnig vinlista och serverar trestjärning mat. Det måste vara tråkigt för en restaurang att den svaga punkten är maten… och ändå tråkigare för oss gäster.
Mitt första besök på Freyja var mediokert
27:e augusti 2023 var jag och ett kompisgäng där för lättsam middag med fokus på umgänge. Jag uppfattade då Freyja som en finare restaurang i modern brasseriestil, en blandning av söderhipster och östermalmspensionär. Vårt gäng på åtta personer i 30–45-årsåldern kände oss väl omhändertagna och framför allt vinlistan och drinkarna imponerade. Maten kändes trevande, vilket kändes förlåtligt med tanke på att restaurangen öppnade endast fem månader tidigare. Även Stureplansgruppens restauranger kan lida av barnsjukdomar.
Mitt andra besök på Freyja var bra
26:e april i år letade mig fram till den till kommunhus maskerade entrén igen. En väninna hade precis fyllt 75 och födelsedagsmiddagen åts och dracks på trettonde våningen på Hornsgatan 18 en fullbokad fredag.
Menyn kändes fylligare än vid föregående besök, men det har jag egentligen inget belägg för mer än en känsla och minnet sviker som bekant ofta. Jag är däremot hundra procent övertygad om att köket hade förbättrats under de sju månader som hade gått. Kugghjulen hade uppenbarligen smorts – med smör får man förmoda – och maten lyfts från medelmåttans lagomnivå. Många rätter var väldigt bra, den rökta förrättshälleflundran till och med fantastisk! En lyhörd och entusiastisk vinkonnässör erbjöd ovanliga dryckesalternativ som passade, eller åtminstone intresserade, oss. Måltiden blev en upplevelse tack vare goda rätter och stor vinkunskap från Freyjas sida.
Den enda besvikelsen var en seg och okryddad flankstek med trista tillbehör. Men när någon fyller år kan kraftfulla klagomål förstöra firarenergin och flankfiaskot var lyckligtvis inte födelsedagsbarnets utan mitt, så det fick passera utan åthävor. Att framföra kritik utan att döda stämningen är en konst som jag inte behärskar.
Mitt tredje besök på Freyja var fantastiskt
När det en månad senare var dags att imponera på inresta malmöbor som både är trevliga människor och viktiga kunder så kändes Freyja som ett säkert kort. Ett möte med god mat och utsikt stärker alltid relationer!
Den här gången stod stjärnorna rätt (eller tätt) i köket; alla rätter var smakrika, vällagade och jättegoda. Tredje gången gillt, tänkte jag och gladdes åt ett sydligt alternativ till Riche, Hillenberg och Noéma, tre favoriter med hög lägstanivå och noll besvikelser.
Den kreativa cocktallistan levererar både smak, innovation och upplevelse.
Mitt fjärde besök på Freyja var ett pärlband av små besvikelser… och en stor
När svärmor igår fyllde 80 år hade vi så klart bokat bord på både Riche (lördag) och Freyja (söndag). Riche hade kanske inte sin bästa dag i köket, men det fick passera som en blipp på radarn. Det var ju ändå Freyja-besöket som skulle utgöra platsen för själva högtidsfirandet.
Bordet på Freyja bokades redan i samband med tidigare nämnda 75-årsfirande i april. Under många, långa och entusiastiska utrop guidade Freyjas personal då oss igenom restaurangen för att hitta Det Perfekta Bordet™ till vår jubilar. Vi önskade nämligen en liten bit utsikt och det är svårare att hitta än man kan tro. Men Det Perfekta Bordet™ hittades, Det Perfekta Bordet™ bokades, och vi var tryggt förvissade om en trevlig kväll.
Så blev det inte.
Besvikelsen är både stor och liten. Liten, för att vår middagsupplevelse överlag ändå var 80 procent bra. Stor för att besvikelserna visserligen var små eller till och med jättesmå, men många till antalet. Tillsammans ger de ett dåligt intryck av Freyja som finrestaurang och framför allt lade de sordin på firandet.
Snuvade på Det Perfekta Bordet™
Pärlbandet av misstag, nonchalans och oförmåga började rada upp sig redan vid ankomst.
När vi kom till Freyja på den stora dagen bemöttes vi trevligt av den trevliga personalen och blev tillfrågade om vi ville ha bord 1, bord 2 eller möjligen bord 3. Inget av dem var Det Perfekta Bordet™ så vi ville inte ha något av dem. Vi ville ha bordet som vi – på inrådan av och i samråd med – Freyjas personal faktiskt hade bokat.
Så vi påpekade att vi hade bokat Det Perfekta Bordet™ och fick då veta att Det Perfekta Bordet™ inte var tillgängligt för oss. Ett större sällskap hade tilldelats bland annat det. Vi hade istället tilldelats ett bord utan utsikt. Eller ja, någon med en extremt lång torso på si sådär 130 centimeter hade haft utsikt, men svärmor är dessvärre endast tre äpplen hög. Vi hade rest till charterhotellet med havsutsikt där man kan se en glimt av vattnet endast om man hänger ut från balkongräcket och kikar runt ett hörn med hjälp av periskop.
Att döma av hur många påminnelser Freyja har skickat inför besöket så tycks det finnas stor kommunikationsvilja. Det hade varit trevligt om den hade använts till att höra av sig innan besöket och meddela att förutsättningar för besöket drastiskt hade ändrats. Det hade gett oss möjlighet att ändra födelsedagsplanen. Ett bord utan utsikt var för oss en sådan stor besvikelse att vi gärna hade bytt restaurang om det inte hade varit för det faktum att det var någons 80-årsdag. Man tar då inte gärna (svart)kål på positiva förväntningar och glatt humör. Så vi satte oss vid Näst Bästa Bordet. Vår avsikt var att trots allt ha en 100 procent lyckad kväll. Även här blev vi besvikna.
Vatten blev till vin, fast tvärtom
Som plåster på bordsplaceringssåren erbjöds vi varsitt glas champagne, vilket när det serverades hade förvandlats till crémant. Lite som när Jesus förvandlade vatten till vin, fast tvärtom.
Crémant har sina poänger, inte minst när den råkar vara en Blanc de blanc, men du ska vara bra rökt i roten för att blanda ihop crémant och champagne. Eftersom vi inte är rökta i roten påpekade vi missförståndet/”missförståndet” och fick rätt sorts bubblor i glasen. Men alla – alla – vet att det inte ska behöva påpekas.
När vi vid matbeställning frågade om viner fick vi Formulär 1A-rekommendationer om viner på glas som kanske hade funkat om vi, liksom sällskapet vid Det Perfekta Bordet™, hade varit förfestsugna 25-åringar*. Men nu råkar vi faktiskt tycka om mat och dryck så vi efterfrågade viner på flaska, eftersom det ger bredare och mer intressanta valmöjligheter. Imponerade av det tidigare Freyja-besöket bad vi också om rådgivning från en av restaurangens kunniga sommelierer.
Efter en kort stund kom servitrisen tillbaka med ett av de föreslagna vinerna på glas, och vi fick återigen påpeka att vi gärna tittade på hela vinlistan tillsammans med en sommelier. Redan innan aperitiffadäsen hade vi blivit lite kantiga i humöret och även om Veuve gjorde sitt bästa för att ändra det så var toleransnivån för slarv och nonchalans vid det här laget låg. Det krävdes hela min viljestyrka (och adhd-medicinering) för att förhindra grön rök från att pysa ut ur näsborrarna.
Medelåldern höjdes med 200 år
Sommelieren visade sig vara herr Champagneochcrémantärsammasak och han föreslog två trista vita viner. På glas. Det visade sig att även han utgick från att vi skulle ha vin på glas, inte på flaska, trots att det stora flaskutbudet var en uttalad anledning till att vi gärna ville ha hans hjälp. Jag säger inte att det var vår ålder, dialekt eller klädsel som fick personalen att utgå från att vi inte kan skilja på crémant och champagne samt inte beställer vin på flaska, jag säger bara att vi höjde medelåldern i lokalen med 200 år. På fina restauranger behöver man som gäst inte bevisa sig innan man får något gott i glasen. Underskattandet blev ännu ett tecken på att ambitionsnivån än högre än genomförandenivån på Freyja.
När alla ”missförstånd” var utredda fick vi underbara viner och drack dem med stort välbehag, men det var en lång och brant uppförsbacke för att komma dit.
Världens bästa kroppkakor
Mat är ett stort nöje för mig och en av mina viktigaste livsfilosofier är att man alltid ska beställa exakt det man är sugen på. Då blir man mest nöjd med måltiden. Därför beställde jag huvudrätten kroppkakor som förrätt och huvudrätten bakad röding med sandefjordssås som huvudrätt. Efter en mycket lyckad variant av beurre blanc till en röding på Ett hem för några veckor sedan, hävdar jag bestämt att smörsåser till fisk är bland det bästa jag vet**.
Jag är servitrisen för evigt tacksam för att hon påpekade att kroppkakorna är glutenfria. Under tidigare besök på Freyja har jag tvärtom fått höra att jag som glutenkänslig inte kan äta dem. Kroppkakorna var de godaste kroppkakor jag har ätit i hela mitt liv! Dessutom var de snygga. Vackra dumplings får ändå ses som ett stordåd. Smak, arom, konsistens, fyllning, estetik – Freyjas kroppkakor får maxpoäng i alla grenar. Kroppkakorna var kvällens höjdpunkt för mig!
Sedan satte jag förväntansfullt gaffeln i rödingen. Förväntningarna dog lika snabbt som det lilla kryddmått förtroende som kroppkakorna hade byggt upp. Sandefjordsåsen som dominerade rätten saknade både rom och smak. Inte bara såsen utan hela rätten saknade faktiskt smak. Den slätstrukna upplevelsen kunde inte ens räddas av en generös duvning med saltkaret.
Livets kroppkakor.
Kulinariska solinotes
I parfymvärlden finns det något som kallas ”solinotes”. Det är när en parfym inte förändras över tid utan luktar på endast ett vis. Du känner en enda solitär not i toppen, hjärtat och basen.
Så var rödingen med sandefjordssås: både inledningen, mellanspelet och finalen smakade fadd grädde. Hade det funnits något annat att hämta i smakkompositionen hade jag kanske stått ut med fiskens geléklumpsaktiga konsistens men nu blev även den en tröskel jag inte kunde förmå mig att kravla över.
Det allra märkligaste är att när servitrisen tog bort min i det närmaste orörda tallrik sa hon inget. Det är annars brukligt att orörd mat renderar en undran över gästens upplevelse. När jag på eget initiativ berättade att rätten saknade smak beklagade hon det i samma ton som om hon hade sagt ”klockan är åtta”. Sam måste ha trott att hon inte riktigt förstod, så han stämde in och sa att hans rödingupplevelse var densamma men eftersom han var hungrig så åt han ändå. Inget förändrades. Alla – alla – vet att då bjuder man om inte på efterrätt så på kaffe.
Två helt olika restauranger
Gårdagens besök var på en helt annan restaurang än den jag åt på i april och i maj. Köket och servisen är inte desamma. Freyja har gått från toppkrog till turistfälla. Gå för all del hit för vin eller cocktails, eller slink in för en spontan kroppkaka. Om du lämnar förväntningar och hunger hemma har du bästa förutsättningarna att bli nöjd med ditt besök.
Själv kommer jag framledes att ta både vänner, familj och kunder till etablissemang vars sämsta dagar är bättre än Freyjas. En restaurang måste bedömas efter sin lägstanivå och Freyjas nivå är svajigare än en EKG-kurva med klaff-fel.
*Sällskapet råkade för övrigt bli mindre än förväntat och satt inte ens vid Det Perfekta Bordet™. Det Perfekta Bordet™ stod obebott under hela vårt besök.
**Om du har möjlighet, ät hälleflundran på Riche! Du behöver inte ens äta fisken för att njuta av den ljuuuuuuuuuuuvliga såsen.
Gillar du välgjorda, smakbalanserade praliner? Då ska du köpa Pärlans julkalender.
Om du liksom jag tycker att måltiden blir perfekt med en liten sötsak till kaffet, då vill du så klart ha en chokladkalender!
I år har jag öppnat två lyxvarianter av chokladkalender: Mr Cakes godiskalender och PärlanKonfektyrs ”Kola i choklad”-kalender. Medan Mr Cake är ett trendigt kafé och bageri med amerikansk inspiration så är Pärlans Konfektyr ett gammeldags kolakokeri med inspiration från 1940-talet.
Vad är Pärlans konfektyr?
Pärlans konfektyr gör hantverksmässigt godis som talar till samtidens längtan efter det traditionella och genuina. En av de första i genren var Åre chokladfabrik som startade sin tillverkning 1994. 1997 öppnade Chokladfabriken i Stockholm. 2004 öppnade Malmö chokladfabrik och skånska kollegan Svenska kakao. Och så vidare. De flesta av dessa omsätter 25-30 miljoner kronor. Pärlans, som startade 2010, ungefär 10 miljoner mindre.
Pärlans konfektyr må vara ett lite mindre bolag men produkterna är naggande goda! Jag är sedan tidigare ett Pärlans-fan. När jag har råd köper jag sex praliner ”Kola i choklad med havssalt” till det hutlösa priser 110 kr. Jag gömmer dem för Sam, som om tillfälle ges äter allt gott som finns hemma. Då kan jag elegant trolla fram en delikat bjudpralin de dagar vi hinner sitta ned och dricka kaffe tillsammans. Och just ”kola i choklad” är temat för de 24 godbitarna i den här julkalendern så förväntningarna är så klart höga.
Min recension av Pärlans julkalender
Mina höga förväntningar infrias. Med råge! Av de 24 luckorna får ingen pralin lägre betyg än medelbetyget 3 (på en femgradig skala där 5 är toppbetyg). De flesta praliner får betyg 4 och flera stjärnor med betyg 5 gömmer sig också bakom luckorna. Här finns många läckerbitar för läckergommar!
Pralinerna smakar underbart! De smakar smör, grädde, vanilj, choklad, bär och kryddor, precis som de ska. De smakar hemgjort, de smakar hantverk, de smakar äkta, de smakar omsorg, de smakar dyrt!
Många chokladbitar bygger på självklara smaker, ”vanliga” bästsäljare som ingår i alla konfektyrtillverkares grundutbud. Men en god vaniljkola kan alla göra, en whisky- eller hjortronkola är inte lika publikfriande. Mina favoriter är de mer överraskande och utmanande smakerna, exempelvis parfymiga rosmarin eller örtiga lavendel. Utan dem skulle kalendern kännas mer daterad och mindre exklusiv.
Jag och Sam delar varje pralin, precis som vi delar på Mr Cakes julkalender, och det är betydligt svårare att vara osjälvisk och generös med Pärlans godis. De är ju så GODA! Det är barnslig millimeterrättvisa som gäller vid varje kluven chokladtryffel: Den som inte delar får välja vilken halva hen vill ha.
Om jag ska krysta fram något som går att förbättra med kalendern så vore det roligt om 4-5 luckor var något annat än just kola i choklad, men jag är 100% nöjd med den som den är.
Är Pärlans kalender värd pengarna?
429 kronor kan låta som mycket pengar för 24 kolachokladpraliner men varenda godis är värd 18 kronor. Det känns så självklart att jag och Sam inte ens behöver säga det högt till varandra att vi nästa år köper två Pärlans, så att vi slipper dela.
Tre bra saker med Pärlans kalender
Jättegoda kolor i choklad
Både publikfriande och överraskande smaker
Hög lägstanivå på pralinerna
Tre dåliga saker med Pärlans kalender
Saknar variation på godissorterna
Svår att få tag på om du inte besöker dyra delikatessaffärer i Stockholm
Svåröppnade luckor
Om du vill veta varför du mycket hellre ska köpa en (eller två!) adventskalendrar från Pärlan än en mycket snyggare från Mr Cake så hittar du min recension av Mr Cakes julkalender här.
Tycker du om delikata praliner, fin choklad och lyxiga godbitar i största allmänhet? Ja, då ska du inte köpa en julkalender från Mr Cake.
I år har jag och Sam köpt två chokladkalendrar att dela på, Pärlans och Mr Cake.
Pärlans är en gammeldags chokladtillverkare med kola, praliner och annat handgjort godis på repertoaren. Mr Cake är ett konditori som gör moderna bakverk med amerikansk inspiration. Hit går du för en Red Velvet Cake eller cheesecake! Bakverken på Mr Cake är ofta innovativa och alltid vackra att se på.
Design av Mr Cakes adventskalender
Estetik är Mr Cakes signum och det märks även på kalendern. Medan Pärlans har ett mer klassiskt, platt kalenderformat så är Mr Cakes en tjusig byråliknande box omsluten av ett brett blankt band knuten i stor och trendig rosett. Den här praktpjäsen kostar 879 kr.
Det snyggt designade locket lyfts på skolbänksvis och därunder finns 12 vackra kartonger. Varje kartong är så klart en lucka och innehåller två eller fler praliner, eftersom kalendern är avsedd att delas. Mr Cakes grundare Roy Fares är en trendkänslig person – klart att han har lyckats införliva det i restaurangvärlden populära konceptet ”sharing” i sin julkalender!
Den nedre delen av boxen är en utdragbar låda som innehåller 12 kartonger som är identiska med övervåningens.
Fram tills nu får chokladkalendern från Mr Cake högsta betyg! Idé, konstruktion och design renderar guldstjärnor!
Stort plus även för den tydliga, läsbara och lättfunna listan med ingredienser och allergener för varje pralin. Julkalendern har faktiskt inga svaga punkter… förutom själva pralinerna.
Pralinerna i Mr Cakes julkalender
Pralinerna är ett radband av besvikelser. Smaken på så gott som alla godisbitar domineras av socker och billigt fett. Första intrycket är sött och gott, medan andra, tredje och alla efterföljande intryck är halvhärsket kakaosmör och översockrad pappkartong.
Ingenting i vare sig smak eller konsistens signalerar kvalitet. Mr Cakes julkalender är en fadd, torr och överlag underväldigande upplevelse. De tillsatta kryddor och smakämnen som ska särskilja chokladbitarna från varandra har en syntetisk klang och är dessutom underordnade smaken av masstillverkning. Medan kalenderns utseende passar på Fina gatan kommer innehållet från en outlet.
Ju längre in i december vi kommer desto större blir uppgivenheten och desto mindre smaktuggor tar vi ur varje godisbit. Inte ens Sam, som är lika kräsen som den genomsnittlige labradoren, äter upp alla. Innehållet i lucka 23 och 24 åker direkt i komposten.
Är Mr Cakes julkalender värd sitt pris?
Självklart tycker jag inte att kalendern är värd sitt pris! Det är mina sämst spenderade 879 kronor i år. Om det inte var för den överdådiga förpackningen så skulle jag säga att kommatecknet på prislappen borde flyttas ett steg åt vänster.
Vill du veta vad andra tycker om Mr Cakes chokladkalender?
Smaken är ju bekant som baken. ELLE Mat & Vin har gett Mr Cakes kalender högst betyg i sitt kalendertest. Jag utgår från att Elles testare äter med ögonen och endast med dem.
Om jag ska försöka komma på något positivt som adventskalendern från Mr Cake har bidragit med i mitt liv så är det väl att jag känner mig genuint lättnad när jag tänker på att jag aldrig behöver äta godis från Mr Cake igen.
3 bra saker med julkalender från Mr Cake
Snygg och välgjord förpackning
Två eller fler praliner i varje lucka
Lättfunnen och lättläst allergenlista
3 dåliga saker med julkalender från Mr Cake
Godisets kvalitet
Godisets smak
Priset
Har du haft någon ät- eller drickbar kalender i år? Tipsa mig gärna så att jag gör ett bättre kalenderval 2024!
Är du sugen på flytande vuxenefterrätt? Då har jag ett förslag!
I sommar har jag ägnat mig åt att försöka dricka upp alla konstiga spritsorter jag och Sam har samlat på oss genom åren. Vi har nämligen en bild av oss själva som The Great Gatsby-tjusiga personer som varje dag klockan fem tar en intressant och komplex cocktail, elegant klädda som dandy/GretaGarbo. Därför köper vi alltid märkliga, exotiska spritsorter på resa. Tyvärr har vi ingen aning om vad de bäst ska blandas med och hur vi faktiskt gör dessa filmvärdiga drinkar. Flaskorna blir därför dammsamlare hemma i det (väldigt stora) barskåpet.
Så i dessa sparsamma och hållbara tider vill jag göra mitt för planeten och konsumera saker vi redan har. Alltså: bartömning. Och: ägna semestern åt att söka och testa recept som inkluderar bananlikör, Minttu och blodapelsingin.
Och cachaça.
Den självklara lösningen här är ju caipirinha. Men om man har dåligt tålamod är muddlande en väldigt frustrerande aktivitet, inte minst eftersom den föregås av skärande av (små!) klyftor och kärnpillande. Så caipirinha utgår därför ur repertoaren.
Kvar finns batida, sockerrörssprit med fruktjuice, lime och kondenserad mjölk. Sötad kondenserad mjölk. Tagen av den allmänna sydamerikanska vajben valde jag dessutom den rejält söta ananasjuicen (istället för, som föreslaget av mången recept, det mer sötmabalanserade kokosvattnet).
Till saken hör också att jag inte är särskilt förtjust i söta drinkar (eller söta efterrätter eller söta bakverk eller sötpotatis för den delen). Så när jag kom hem med mina sockerpackade cocktailingredienser blev jag lite äcklad av tanken på dem alla tillsammans. Jag förträngde batidan.
Men ja, igår kände jag mig öppen och äventyrlig och tog tag i saken. Jag skakade 6 cl ananasjuice, 5 cl cachaça, 3 cl kondenserad mjölk och 1 cl limejuice med is. Jag hällde den fluffiga vätskan, inte olik lättvispad grädde, i ett glas. Jag höll andan. Jag smakade.
Resultat: efterrätt. Och en SJUKT GOD sådan. Minns du barndomens ananassplit? Tänk dig en flytande sådan med en diskret spritig underton. Magiskt gott!
Varför har ingen berättat för mig om den här utmärkta sommardrinken/semesterfantasin/efterrätten tidigare? Jag drack två! Och det hade kunnat bli fler om jag inte hade varit utmattad efter arbetsveckan och gick och la mig klockan 21 på en fredag.
BATIDA – en ny upptäckt i min drinkreceptsamling!
Och cachaçan kom till användning också.
Den här bartömningsidén är genial! Vi lär oss nya saker, hittar nya smaker och får användning för dammsamlare hemma. Någon som har tips på vad man gör med sliskig, giftgrön Midori?
Om du inte tål gluten finns det absolut anledning att ta en omväg om Granö i Västerbotten, för där förbi Sara bröd och kakor.
I julas överraskade pappa med både glutenfria mjukkakor och glutenfritt tunnbröd från en bagarstuga på den västerbottniska landsbygden. Det är att vinna högsta vinsten för den som har doppigrytan med vört de senaste fem åren.
Glutenfri mjukkaka, 95 kr/4 halvrundlar.
Tunnbröd med messmör.
Det absolut bästa med Saras mjukkakor är att jag äntligen kan göra tunnbrödrullar igen. Godaste pålägget är messmör.
Eftersom jag råkar befinna mig i krokarna endast 11 mil bort kollade jag om Saras glutenfria hade öppet och upptäckte då att det har tillkommit både syltgrottor och kolakakor i sortimentet. Tricket med allt glutenfritt Sara bakar är att det inte smakar glutenfritt (däremot smör, och det är ju 100 gånger bättre). Jag köpte 50 kolakakor och 20 syltgrottor, vilket den som har ätit köpta glutenfria kakor förstår är i minsta laget, men jag ska ju få hem dem till Stockholm också.
Den som liksom jag inte tål gluten förstår lyckan!
Välkommen till mitt glamourösa liv där jag går på lyxrestaurang! Välkommen också till den skitiga sanningen bakom glamouren.
Hummer på tre vis inkluderande en nätt och vackert upplagd klo.
Har du hört talas om Aira? Klart du har.
2009 brann restaurangen Lisa på Udden ned. Kändiskocken Tommy Myllymäki öppnade i mars i år lyxkrog på samma plätt på Djurgården, 100 meter från en marina full av stora motorbåtar och små yachter. På utsidan en stram lådliknande byggnad, på insidan en luftig sal signerad stjärnarkitekten Jonas Bohlin.
Självklart tackar jag inte nej till en inbjudan att avnjuta vad som, enligt affärstidningen Dagens Industri, är Sveriges näst dyraste avsmakningsmeny (2500 kr) där. Åh, mitt glamourösa liv!
Jag har två hundar. Båda hundarna, särskilt den äldre, har känsliga magar. De senaste åren har båda hundarna och deras känsliga magar i tur och ordning varit inlagda på djursjukhus i flera dagar, med femsiffriga räkningar (trots försäkring) som följd. Båda gångerna har jag och min sambo trott att vi skulle få åka hem från sjukhuset med tomt koppel – alla hundägares mardröm. Lyckligtvis har mediciner, dropp och veterinärvetenskapen räddat dem, men i vår familj är vi som du förstår mycket noga med vad och hur mycket våra hundar äter.
I världen råder en pandemi, i Sverige håller vi därför social distans och uppmanas undvika kollektivtrafik. Jag är dessutom lat. Så jag föreslår för sambon att vi, just samma dag som mitt lyxbesök, ska ta bilen till Djurgården för att erbjuda våra fyrbenta familjemedlemmar en extra härlig promenad inte helt långt från Aira.
På Djurgården finns spännande saker som hästar, rävar och massor av andra hundar att nosa efter. Eftersom jag är ett strategigeni råkar hundpromenaden på Djurgården schemaläggas timmen innan mitt Aira-besök.
Djurgården är ett hundparadis!
Djurgården är alltid vackert, även en grå höstdag, och precis som väntat är promenaden en hundsuccé. Eventuellt är det något med närheten till vatten, att havet bär dofter på ett annorlunda sätt, för vår trötta gammelhund spänstar omkring som en unghund med nosen fladdrande som en vindflöjel i styv kuling. Djurgården är ett hundparadis!
Inte minst för att där finns bajs, en delikatess för många hundar.
Det absolut sista som händer, när jag och resten av min familj ska skiljas åt utanför Aira, är att gammelhunden kastar sig fram i gräset och snabbt slukar något okänt som varken jag eller sambon hinner se. Eftersom han är känd som koprofagen i familjen, kastar jag mig fram och kör ner mina bara händer i hans slemmiga gap för att slita ut det främmande föremålet. Han är rottweilerblandning och har kraftiga käkar som utan problem knäcker kotlettben och mina händer stör honom inte nämnvärt; nävarna blir allt rödare och råare. Men eftersom jag och min hund är lika envisa gräver jag mig ändå djupare ner i hans svalg.
Operationen är endast delvis framgångsrik. Jag får grepp om och lyckas kasta ut en liten spillningsbit i rävstorlek, medan familjens absolut äckligaste medlem nöjt sväljer något som sannolikt är nätt liten rävbajskorv.
”Ha så trevligt ikväll”, säger min sambo och försvinner med Snuskiga Gårdvaren och hans son Skötsamma Unghunden till bilen.
Kvar står jag och två rödgnagda, slemmiga händer och stinker skit. Min största önskan i livet är att Aira har entrédörr som öppnas med hjälp av fotoceller.
Nom nom nom.
Aira har inte entrédörr som öppnas med hjälp av fotoceller. Däremot är portens handtag av den ögleformade modellen och det är alltså möjligt att tråckla in armen genom handtaget utan kontakt med mina bajshänder.
Som det flotta stället Aira är, har den övertaliga personalen absolut koll på kvällens gäster. Jag hinner knappt in genom dörren förrän hovmästarinnan har identifierat mig som gäst till en av lyxrestaurangens stammisar och informerat mig om det bara är att följa med hennes manliga kollega in i själva restaurangdelen så ska jag strax förenas med den vänliga människa som avser bjuda mig på Sveriges näst dyraste avsmakningsmeny.
Visst. Det är bara en liten detalj jag måste ta hand om först: bajshänderna. Jag hoppas innerligt att stanken inte når ända fram till det eleganta personalparet vid hovmästarpulpeten när jag ursäktar mig för att ”pudra näsan”.
Tyvärr är toaletternas handtag till skillnad från ytterdörrens inte av det generösa slaget. Handtaget ligger istället platt mot själva dörren, helt utan utrymme för arm-inlirkande. Hade jag varit utrustad med våtservetter, pappersnäsdukar eller bara en halvful tröja hade jag givetvis greppat handtaget med ett skyddande lager tillhygge emellan, men nu har jag inte minsta godispapper löst i handväskan. Det finns bara en sak att göra och det är att återvända till det eleganta personalparet vid hovmästarpulpeten. Så jag går tillbaka till dem, insvept i ett moln av bajslukt, och anlägger en krystat lättsam ton:
”Ursäkta, kan någon av er hjälpa mig att öppna toalettdörren? Jag är verkligen sååååå smutsig om händerna!”
Jag vet inte om någon har provat att tvätta bort rävbajslukt någon gång, men prova gärna. Det är inte gjort i en handvändning, så att säga, trots Airas dyra och starkt parfymerade handtvål från Byredo.
Min smala lycka är att lyxiga Aira inte är på något sätt trångbott eller överbefolkat så det är enkelt att hålla social distans medan jag avnjuter Sveriges näst dyraste avsmakningsmeny.
Och det är ju med bajs som med alla andra lukter: man vänjer sig. Framåt rätt nummer tre känner jag den inte ens; jag ber en tyst bön att detsamma gäller den snälla människa som haft oturen att välja just mig som middagssällskap.
Här är en annan variant av hummern.
Maten på Aira är i säsong och menyn uppdateras ofta.
Maten på Aira var fantastisk, servisen ännu bättre och bäst av allt var miljön! Jag ser fram emot att spara ihop pengar och gå tillbaka dit. Nästan gång kommer jag att vara avstressad, välklädd och dofta svagt av elegant parfym.
Låt oss konstatera att både jag och min hund var nöjda med våra respektive lyxmåltider, tyvärr var hans kväll mer avslappnad och bekymmerslös än min.
Lägg ett bokmärke på den här texten. När du funderar om andras liv är så fantastiska som de verkar i sociala medier kan du gå tillbaka hit och glädjas över hur lite rävbajs du ändå har i ditt liv.
Sommarens godaste vin är orange! Och svenskt! Varsågod för tips.
Textur, 269 kr, i Systembolagets tillfälliga sortiment. Endast i Stockholm, Göteborg och Malmö.
I skånska Klagshamn finns ett svenskt vinmakeri som jag hoppas kunna besöka en dag! Där görs ett orange naturvin som blivit 2020 års favorit.
Begreppet ”naturvin” avser ett vin som har framställts så icke-industriellt som möjligt. Jästen som används är exempelvis vanligtvis naturjäst, odlingen ekologisk, sulfiter används lite eller inte alls, produktionen småskalig och druvorna skördas för hand.
En del naturviner görs till och med i gammeldags amforor av lera, av vinmakare som vill vara extra ursprungstrogna.
Tyvärr finns det igen exakt definition av eller certifiering för ”naturvin”. Olika producenter tycker att det betyder olika saker. Därför kan i princip vem som helst kalla vilket vin som helst för naturvin.
Jag gillar naturviner för att de är oförutsägbara. Ett och samma vin kan smaka olika när det tas ur olika flaskor. Naturviner är stökiga och okontrollerade, och därmed ofta överraskande och intressanta. Smaken är ofta mer komplicerad och mindre snäll än konventionella viners.
Doften är ofta lite funky eller skunkig, medan smaken ofta innehåller många olika upplevelser i samma klunk.
Ett orange vin är ofta – men inte nödvändigtvis – ett naturvin. Vinet får sin speciella färg av att de vita druvorna får ligga på sina skal längre (skalmaceration) och då får drycken en mörkare färg. Röda viner görs så – skalet får ligga med vid jäsningen och laka ur både tanniner och färg.
Jag upptäckte orange vin första gången på en flott hotellbar i London och har sedan dess förkovrat mig i ämnet (det vill säga druckit många sorter). Det har blivit lättare med åren, eftersom naturviner har blivit populärare och därmed enklare att hitta.
Ett exempel på orange viners popularitet är att de nu till och med går att hitta på Systembolaget, vilket var hur jag hittade vårens och sommarens favorit Textur. Textur görs i skånska Klagshamn, där det har funnits en liten vingård sedan 2001. Vingården i Klagshamn gör 6000-7000 flaskor (av olika viner) på ett år, och jag gissar att jag har druckit ungefär hälften av dem. Nämen, 10-15 stycken har det allt blivit.
Jag är absolut en sådan som gärna dricker vin medan jag lagar mat, ibland till och med hellre än TILL maten och för mig är Textur ett sånt vin. Vill du dricka vinet till mat kan du tänka på det som ett vitt, torrt, mineraligt vin. Gott exempelvis till vit fisk.
Mat från 70-talet är väldigt roligt! Nu har jag hittat ett sätt att för endast 20 kronor fökovra mig i ugnspocherade ansjovisägg, värdinnans krämbakelser och korvgulasch.
20 kronor för fler än 100 recept!
Loppis är roligt! Om du rör dig utanför storstäderna kan du fortfarande göra riktiga fynd. Häromdagen köpte jag en bordsgrill, trots att jag redan har en, bara för att den kostade 260 kronor och var tjusigt röd. För 20 kronor hittade jag på samma ställe en samling receptkort från 70-talet.
Du kanske tror att 70-talet är omodernt och tråkigt. Omodernt – ja. Tråkigt – nej! 70-talet är bara missförstått.
70-talets oförtjänt dåliga rykte kommer sig förmodligen av saker som att avokado och ananas fortfarande var exotiska då. Och medan ananas idag ses som på sin höjd en tvivelaktig pizzaingrediens, har avokadon fått kultstatus i diverse ”hälsosamma dieter” (2000-talets ord för 70-talets betydligt rättframmare ”bantning”). 70-talet var på många vis före sin tid!
Frukt i maten var poppis! Här kiwi och konserverade persikohalvor i en fläskfilérätt – så blir den ”orientalisk”.
Du kanske tror flintasteken var en 90-talsuppfinning? Nej, den har anor från 70-talet!
Ur denna receptskatt: äggkupoler med skinka, lax- och tonfiskmousse, broccolitimbaler med mandelsås, krabbsallad med dill, redd skinksoppa…
Det ska bli mig ett nöje att återuppta bekantskapen med den numer närmast utdöda ingrediensen ”salladskrydda”, som förekommer flitigt i recepten. Det här kan inte bli annat än succé!
Den här stora lyckan vill jag inte hålla för mig själv utan delar med mig av ett av de mest intressanta receptet. Varsågod!
”Snabblagad och mycket god är den här soppan. Skinkan kan bytas ut mot kassler eller rester av annat kött.”
REDD SKINKSOPPA (4 portioner)
75-100 g rökt skinka
75-100 g rökt kalkonrulle eller kokt skinka
1 gul lök
1 stjälk bladselleri
1 grön paprika
3 msk smör eller margarin
1/2 tsk salt
1 1/2 tsk rosépeppar
1/2 tsk timjan
1 krm svartpeppar
5 msk vetemjöl
5 dl köttbuljong
3 dl kaffegrädde
2 dl mjölk
Gör så här:
Skär skinka och kalkonrulle i tärningar. Skala och hacka löken. Skär selleri och paprika i små bitar.
Smält matfettet i en kastrull. Fräs lök, selleri och paprika några minuter.
Strö över salt, peppar, rosépeppar, timjan, svartpeppar och mjöl. Blanda om.
Vispa ner buljong, grädde och mjölk. Låt koka fem minuter.
Blanda ner skink- och kalkonbitar och låt soppan bli riktigt varm.
Smaka av och krydda ev mer. Servera.
