Så här såg Grand Hotels västerbottensbuffé ut 2019

Gillar du viltkött, röding och västerbottensost? Då har jag ett tips för dig!

Första tallriken.

Varje år äter jag västerbottensbuffé på Grand Hôtel med min familj. Grands veranda har olika temaveckor och året börjar alltid med västerbottenstema i månadsskiftet januari-februari.

Det är så många grader av knäppt att mina föräldrar kör från Västerbotten till Stockholm för att äta västerbottenbuffé, det vill säga samma mat som de har hemma i frysen.

Jo, det är sant. Ett år plockade till och med min mamma hjortron och levererade till Grand! Vi är nog en lite knasig familj.

Andra tallriken.

På en västerbottensbuffé finns alla maträtter jag älskar: kött, potatis, ost.

Här finns gravad älg, lättrökt ren, älgfärsbiffar, ripmousse och någon gammal björn också.

Tredje tallriken.

 

Även fisken är fin! Olika varianter av sik, regnbåge och röding serveras, tillsammans med sill och strömming. Jag är inte särskilt förtjust i strömming men västerbottensströmmingen slinker alltid ned. I alla fall om jag får en hjortronsnaps.

Hjortronsnapsen är så god att jag dricker massor av sådana och annars bara vatten till maten.

Jag dricker nästan alltid bubbelvatten men inte på västerbottensbuffén – här ska allt utrymme i magen sparas till maten och snapsen!

De två senaste åren har det varit dåligt med hjortronsnaps. I år kom vi på bufféns sista lunch. Då fanns det en enda snaps för oss fyra personer i sällskapet att dela på.

Enbärsgravad fisk, lingon- och rosmaringravad lax…

 

Blinier med sikrom.

 

Ripmousse på inkokt plommon samt renpaté med messmör på kavring. Båda favoriter!

 

Grands hjortronsnaps.

 

När jag var liten trodde jag att allt kött kom från älg och att all potatis var mandelpotatis. Hur härligt hade inte livet varit om det hade varit sant?

Vi firar pappas födelsedag.

 

Värdinna för västerbottensbuffén är matprofilen Ella Nilsson, som är från en by några mil från pappas barndomshem. I år firade vi pappas födelsedag på västerbottensbuffén och han fick en västerbottensost i födelsedagspresent av Ella.

Ella välkomnar alltid gästerna med torkat och saltat renkött. Mmmmmmmmm!

Valborgstips – varma mackor i smörgåsjärn

I påsk kände jag ett starkt behov av varma mackor gjorda över öppen eld. Det går ju att lösa!

Du ser ju på bilden hur sjukt gott det är!

Jag jagade iväg hela familjen dryga fem mil (nästgårds) till Sorsele, för där finns Eldmark. Eldmark är mest känt för sin bärbara eldstad Eldbox, men gör även smörgåsjärn i stål. Stål är lättare än det annars förträffliga gjutjärnet och tål värme bättre än aluminium.

Nu är jag med smörgåsgrill för öppen eld!

Du förstår ju själv hur gott det är med smält ost och frasigt bröd utomhus!

 

Det enda jag inte är nöjd med är osten. Jag hade föredragit västerbottensost, både för att det är gott och för att jag är lokalpatriot, men det nygrillade frasiga brödet var ändå det viktigaste.

Som glutenintolerant är det väldigt sällsynt att du får äta bröd med fras.

Så jag tycker att du genast ska springa till närmsta järnaffär och inhandla ett smörgårsjärn att slänga i valborgsbrasan på tisdag! Det behöver inte vara från Sorsele, se bara till att det är av gjutjärn eller stål

En parisare är inte en korv – det är en smörgås

Trodde du att ”parisare” var en stor korvskiva? Det trodde jag med, men det var visst fel!

Min moster, Ulla, var kallskänka och den mest storslagna matlagare jag kände till under min uppväxt. När jag hälsar på henne får jag alltid klassisk husmanskost. Även om hon ”inte har något hemma” (råvaror alltså) så vispar hon alltid ihop något jättegott av ingenting.

Senast hon inte hade något hemma visade det sig att det fanns lite köttfärs i frysen så sa hon att hon skulle göra parisare. Jag fattade ingenting. Korv? Men nej. Det visade sig att ”parisersmörgås” är en blandning av Biff Lindström och hamburgare. En klassiker som jag kanske borde ha känt till!

Nu vet jag att en parisersmörgås är en köttfärsbiff med rödbeta, kapris och saltgurka, serverad med rå äggula på stekt bröd.

Fast jag fick vändstekt ägg i stället, tackålov! Jag gillar inte rinnig äggula. På bilden ser du Sams parisare, vars ägg var mer likt originalreceptets. Sam har inga problem med rinnig äggula.

Bäst i påsk var råraka i muurikka

Potatis är min favoriträtt. Råraka kommer tvåa. Så gissa vad jag gör när jag har tillgång till rivjärn, muurikka och öppen eld!

Tidigare i veckan såg jag på instagram att en bekant gjorde råraka i muurikka. Eftersom sourcream-chips är min favoritdel i kostcirkeln bestämde jag mig för att göra detsamma!

Här där vi lantlivar oss är det sju minuters bilfärd till en Coop Nära, där utbudet är väldigt klent. Mjölk, smör, veckotidningar från i höstas och tolv sorters folköl, liksom.

Till en större livsmedelsbutik är det 25 minuter. Och eftersom löjrom tar minst en timme att tina trodde jag vi skulle åka direkt efter frukost. Jag hade inte räknat med att flera personer i min familj just då skulle uppdatera sina mobiltelefoner för första gången på ett par år… Så innan vi väl var på rullning var klockan 11.

Vi kom till slut hem med de rätta tillbehören smetana, gräslök, rödlök och löjrom (sikrom stod ej att finna).

Sikrom är annars min favoritrom och ofta billigare än löjrom. Oklart varför. Men löjrom duger ju.

Sedan var det bara att skala och grovriva potatis, krama så mycket vatten ur rivet som möjligt och börja laborera med muurikkans värme.

Hög värme är bra. Mycket smör (att steka i) inte nödvändigt. Det är bra att då och då under stekningen baka ihop rårakan med stekspaden.

Eftersom det vid tillagningen var långt efter vår normala lunchtid (vilket så klart inte gjorde nåt – huvudsaken är att alla har uppdaterade mobiler!) var jag väldigt hungrig så det är möjligt att jag inte väntade länge nog med vändningar eller orkade hålla ut tills rätta stekytan hade uppnåtts.

Av totalt nio rårakor var det bara en och en halv som höll ihop som en restaurangråraka men vad gjorde väl det? Allt som smakar chips slinker ju ner!

För övrigt är potatisformatet av underordnad betydelse. Så länge salt, lök och syrligt-krämigt fett finns som tillbehör är jag nöjd!

Jag kommer att göra råraka i muurikka igen och framför allt tänker jag att muurikkastekt potatis med smetana, lök och rom också måste vara en festmåltid!

Gårdagens lunch var praktiskt taget chips förklätt till mat!

Orange vin på Enoteca Storica Faccioli i Bologna

Du som åker till Bologna får inte missa naturvinsbaren Enoteca Storica Faccioli!

Orange viner stötte jag på första gången på baren Dandelyan på lyxhotellet Mondrian i London. Sedan dess har jag utforskat de okonventionella naturvinerna på olika håll i världen, senast i Bologna.

Bologna är enda stället i världen där jag har ätit god mortadella. Och kvaliteten på charkuterierna överträffas endast av regionens vita viner, som är så där kritiga och knepiga som jag gillar när jag har druckit röda, kärva lite för länge.

Jag besökte Bologna ett par gånger för tjugo år sedan och sedan 2017 har jag åkt dit i mars varje år för att besöka världens största skönhetsmässa. Bologna är en studentstad, saknar stora inkomstbringande industrier och är mysig snarare än glamourös. Även de finaste restaurangerna har en familjär, avslappnad känsla.

Jag har inga favoritrestauranger, däremot besöker jag gärna naturvinsbaren Enoteca Storica och testar mig igenom dess stora utbud av udda, lokala viner. Nu senast orange viner!

Ett orange vin är ett vitt naturvin som har lagrats på rödvinsfat, och får därför ovanlig färg… och smak.

I år heter den nya favoriten Notte di Luna.

Nästan värt åka till Bologna endast för detta…

 

 

Lite chark, lite vin.

Notte di Luna kommer från producenten Ca de Noci.

Druvorna är 50% muskatdruva, 30% spergola och 20% malvasia aromatica.

De båda senare är nya druvor för mig. Spergola är vad jag förstår en lokal druva som växer i regionen Emilia-Romagna.

Enoteca Storica Faccioli finns på Via Altabella, 15/B och är inte lätt att hitta online, men åker du till Bologna är baren lätt att hitta på plats. Den ligger bara ett stenkast från Piazza Maggiore.

Välkommen!

Även om den är liten finns alltid lediga bord, kanske för att vinerna är lite dyrare än de flesta studenter har råd med.

Tunnbrödrulle för dig som inte tål gluten

Det är omöjligt att hitta glutenfritt tunnbröd. När det gäller dopp i grytan kan jag ersätta det gudomliga tunnbrödet med en någorlunda hyfsad vört från Friends of Adam, men eftersom vörtlimpa är så svårt att rulla har jag inte ätit tunnbrödrulle på tio år.

Av någon outgrundlig anledning fick jag för mig att det skulle gå bra att göra en fejkbrödrulle på glutenfri tortilla. Och det gick!

Så igår fick jag, Sam och vår kollega Sanna äta tunnbrödrulle till lunch! Sanna är också glutenintolerant så vi åt tortilla, Sam åt på vanligt mjukt tunnbröd. Det är typ det godaste jag har ätit på länge!

I mataffären provböjde jag två sorters tortilla, BFree och Santa Maria, och valde den som var enklast att böja: BFree. Den funkade jättebra och gick nästan att rulla ihop het utan sprickor. Det är ändå fantastiskt att det idag finns TVÅ olika glutenfria tortillabröd i min lokala matbutik!

Obs att det måste vara räksallad och ketchup på. Och moset ska vara pulver!

Däremot går det bra utan de där gröna bladen som Sanna röstade igenom. Senap och bostongurka är också smaksaker.

Jag kommer att äta tunnbrödrulle igen inom en vecka, så gott var det! Sanna vaknade också med tunnbrödrullecravings idag. Hon löste det genom att äta pulvermos till frukost. En kvinna helt i/med min smak!

Du SER ju så gott det är!

 

Valde mellan denna korv och stockholmare. Nöjd med valet ändå!

 

Senap, bostongurka och gröna blad är valfritt. Ketchup och räksallad ett måste.

 

BFree har böjligaste glutenfria tortillabrödet.

 

Dukat och klart för mig och Sanna!

En perfekt snabblunch då den tog ungefär tio minuter att göra: koka upp två kastruller vatten, vispa pulvermos, värma korv, smeta på, rulla.

4 bästa restaurangerna i Rom (för glutenintoleranta och andra)

Jakten på riktig god glutenfri mat går vidare, och jag har goda nyheter för den som ska till Rom!

Ingen blir ledsen av glutenfri pizza och glutenfri Nastro Azzurro.

 

Nästa gång ska jag testa mer avancerat pålägg hos Voglia di Pizza, vågade inte chansa på vit (=tomatsåsfri) pizza förrän jag visste att botten var god.

 

På via Giubbonari 33 serveras världens bästa glutenfria pizza.

Jag har varit i Rom igen.

Den här gången lyckades jag inte bara äta fantastisk pasta utan också fantastisk pizza. Så ska du resa till den italienska huvudstanden är det här fyra restauranger att hålla koll på, oavsett om du tål gluten eller inte.

 

1. Voglia di Pizza, via dei Giubbonari 33

Eftersom det här är en glutenfri lista måste Voglia di Pizza toppa, för här serveras den bästa glutenfria pizzan jag någon har ätit! Och då har jag de senaste tio åren försökt hitta vettig glutenfri pizza i Boston, Chicago, Stockholm, London och flera ställen i Italien. Även Rom. Jag har inte lyckats tidigare; även om många pizzor är tillräckligt goda så är de fortfarande bara en nästan-version av riktig pizza. Men nu har jag hittat världens bästa glutenfria pizza! Och den är faktiskt lika god som pizza med gluten. Dessutom finns glutenfri Nastro Azzurro! Jag längtar redan tills jag får åka tillbaka till Rom och Voglia di Pizza.

 

2. Dal Bolognese, Piazza del Popolo 1

Klassisk italiensk restaurang med alla klassiska italienska rätter du kan tänka dig. Här hittar du ålderstigna servitörer i vita jackor som talar mycket lite engelska, styvstärkta vita dukar, utmärkt service och läckra lokala specialiteter. All pasta går att få god och glutenfri! Lite dyrare, men ett måste för dig som vill snygga till dig lite och äta en lång och härlig middag, kanske för att fira något.

 

3. Girrarosto Fiorentina, via Sicilia 46

Öppnade på 60-talet och en del av personalen ser ut att ha jobbat där sedan dess. Även om personalens engelska är begränsad så förstås och respekteras ”gluten free” (som för övriga heter ”senza glutine” på italienska). Passar både för finare och enklare middagar och nästan bäst är att gå hit på lunch. Frågar du mig är det Roms bästa restaurang sett till läge, pris, mat, service, stämning och glutenfria möjligheter. Min favorit: spagetti all’amatriciana. Eller carbonara. Allt med bacon, faktiskt.

 

4. Casina Valadier, Villa Borghese

I stora parken Villa Borghese finns inte bara vackra fontäner, ett zoo och underbart konstmuséum, här finns också möjligheter till mat. På Casina Valadiers terass serveras god glutenfri pasta, gott glutenfritt bröd till maten och magisk utsikt över hela Rom. Det är roligt att den glutenfria pastan kommer i andra former än spagetti, som är det vanligaste alternativet annars.

 

 

 

Det var säsong för vit tryffel på Dal Bolognese. Risotton på bilden kostar 68 Euro.

 

Girrarosto Fiorentina är min favorit i Rom pga lugn, genuint och gott.

 

Kul pastaformer även för glutenintolerana på Casina Valadier.

 

Bakom mig på Casina Valadier: Rom.

3 glutenfria restauranger (snabbmat) London

London är bra på restauranger och det gäller även glutenfri snabbmat. De tre bästa restaurangkedjorna serverar mat från jordens alla hörn. 

Pho serveras med färska kryddor – krydda efter behag!

Pho! Livets rätt.
1. Pho

Vietnamesisk snabbmatskedja där de flesta rätter är varianter av mustiga pho-buljonger med olika varianter av grönsaker, risnudlar och kött att välja bland/lägga till/dra ifrån efter behag. Bland förrätterna finns vårrullar i (glutenfria) rispapper, men pho-sopporna är så mättande att förrätterna är helt onödiga. 
2. Pizza Express

Pizza Express erbjuder både tunnbottnade och tjockbottnade glutenfria pizzor (Calzonen går tyvärr inte att få glutenfri!), samt glutenfri pasta. Då Pizza Express dessutom serverar glutenfri Nastro Azzurro (ljus italiensk öl) finns ingen anledning att äta pizza någon annanstans. Någonsin. 
3. Chipotle

Amerikansk snabbmatskedja med mexikanskt kök. Jättegod mat och du kan välja att få valfri kött-ris-bönor-grönsaks-blandning i pappersskål istället för i glutenburrito. 

Pizza! Livets rätt.

NK är bästa butiken för mat ju!

Hej, getmese, pinotvinäger och teffmjöl! 2017 ska bli året när jag hänger mer i NKs matbutik.

Den etiopiska vardagskryddan berbere (kryddblandning) kostar 698 kr/kg. Men den finns!

 

När jag reser älskar jag att gå i matbutiker. Gärna matbutiker i lyxvaruhus. Harvey Nichols är exempelvis rätt fult men matavdelningen är jättespännande! Du kan båda handla och äta gott på de stora städernas finaste varuhus och idag upptäckte jag att det även gällde i Stockholm!

Jag gick till NK för att hämta en lagad resväska och då passade jag på att gå ner på livsmedelsavdelningen för att höra mig för om vilken fisk som lämpar sig till fish’n chips. (Japp, det är fritössäsong!) Och då passade jag på att köpa fisken. Och upptäckte att det finns två restauranger liksom inne i matbutiken. (Given destination vid nästa NK-besök!) Och sedan ville Sam ha maltvinäger, och rismjölet till frityrsmeten var slut så plötsligt hade jag nosat mig igen hela butiken. Det ska jag göra fler gånger! Här finns ju allt en kan behöva, och dessutom jättemycket spännande världsmat. Jag kände att jag ville laga ALLT på EN GÅNG!

Maximal inspiration, välsorterat, trevlig personal. Nackdelen är så klart att det inte är budgetvänligt, direkt.

 

Sumac. Mmmm.

 

Getmese! Laktosfri. Proteinrik. Söt och god.

 

Vinägerhyllan ser ut som vinhylla, med tiotalet olika druvor att välja på.

 

Kikärtsmjöl (gott att fritera asiatiskt i), två sorters teffmjöl, rismjöl, skrädmjöl… 

Jag var på restaurang Portal igår och… lite gäsp var det allt

Den här lilla potatisrätten med rom och äggkräm har jag ätit i en bättre version på Fotografiska.

 

Mina matkunniga vänner har tipsat om Portal, en restaurang som drivs av Årets kock 2012 Klas Lindberg och serverar ”medveten enkelhet med mycket hjärta och matglädje”… som alla andra moderna restauranger gör idag. Lilla Ego, Agrikultur, 19 glas, Le Nom, Proviant – alla kan laga god mat med råvaran i fokus, som det så fint heter.

Och jag är lite arg. För jag tycker inte om att gå på restaurang och känna mig besvärlig, som att jag tynger servispersonalen bara för att jag frågar hur stor osten jag funderar på att beställa är. Jag tycker en otrevlig ton och mentalt himlande ögon inte är ett rimligt svar på den frågan. Det är möjligt att det var min tidigare fråga om den amerikanska chardonnayen eventuella naturvinsstatus (sprunget ur den utsökt tunna konsistensen, den ovanliga smaken och restaurangens inriktning) som på något sätt byggde upp irritationen mot mig. Kanske är det omåttligt korkat att fråga det, kanske är det allmänt känt att amerikanska viner per defintion inte kan vara naturviner? Eller så var det det faktum att jag och mitt sällskap inte kunde bestämma oss hur hungriga vi var utan beställde två förrätter först, sedan en till, sedan en varmrätt att dela. Kanske var vi otroligt besvärliga? Jag vet faktiskt inte och jag kommer aldrig i hela mitt liv sätta min fot på Portal igen.

Om vi bortser från att personalen på Portal inte tycker om att få frågor om ostens storlek är det en för all del trevlig lokal, även om läget är bättre än inredningen. Vinrekommendationen är som sagt magisk, espresso martinin som jag beställer istället för osten i okänd storlek är topp 3 i livet. (Genialt att inte göra den söt!)

Vakteln är smulter, förrätten på råa grönsaker en sån där som jag skulle kunna återvända för. (Om stämningen hade varit bättre, då förstås.) Hade det här varit en restaurang vilken som helst hade jag tyckt att maten hade varit bra och gett den fyra av fem i betyg. Men nu är det här en ambitiös restaurang med tung konkurrens inom genren modernt, svenskt kök och i det sammanhanget tycker jag Portal än så länge är medelmåttig. Ett kul ställe att ha besökt, men inte nödvändigtvis något jag rekommenderar. Och då bortser jag från att servisen har de värsta attitydproblem jag har stött på sedan Anders Timells son jobbade på Riche en kväll när jag var där i våras.

Och om någon undrar så serveras osten utan tillbehör, bara som en bit ost. Ingen hemlagad marmeladbit på älgört eller björksav, inga dinkelkex och inget hembakt fröknäcke. Och du beställer en enda sort, det är inte en tallrik med flera ostar som på de flesta andra restauranger. Storleken är däremot som sagt okänd.

Vill jag äta modern svensk mat igen så promenerar jag hellre bort till Fotografiska.

Bästa maten från Tärnaby till New York