Kategoriarkiv: Middag

Inte ens kroppkakorna kan rädda restaurang Freyja

17/06 2024 Kicki Norman

Stenbitsrom och potatis är en god förrätt.

Introduktion av min recension av restaurang Freyja

Jag har varit på restaurang Freyja på Söder totalt fyra gånger och så många fler kommer det inte att bli. Trots lyckan över att hitta en hundvänlig och vacker restaurang på en adress där få andra fin-alternativ finns så är kökets standard för dålig. Det är trots allt maten som gör en restaurang, i alla fall för mig, och där finns det mycket kvar att göra för Freyja. Stureplansgruppen senaste tillskott huserar i fyrstjärnig lokal, har en femstjärnig vinlista och serverar trestjärning mat. Det måste vara tråkigt för en restaurang att den svaga punkten är maten… och ändå tråkigare för oss gäster.

Mitt första besök på Freyja var mediokert

27:e augusti 2023 var jag och ett kompisgäng där för lättsam middag med fokus på umgänge. Jag uppfattade då Freyja som en finare restaurang i modern brasseriestil, en blandning av söderhipster och östermalmspensionär. Vårt gäng på åtta personer i 30–45-årsåldern kände oss väl omhändertagna och framför allt vinlistan och drinkarna imponerade. Maten kändes trevande, vilket kändes förlåtligt med tanke på att restaurangen öppnade endast fem månader tidigare. Även Stureplansgruppens restauranger kan lida av barnsjukdomar.

Mitt andra besök på Freyja var bra

26:e april i år letade mig fram till den till kommunhus maskerade entrén igen. En väninna hade precis fyllt 75 och födelsedagsmiddagen åts och dracks på trettonde våningen på Hornsgatan 18 en fullbokad fredag.

Menyn kändes fylligare än vid föregående besök, men det har jag egentligen inget belägg för mer än en känsla och minnet sviker som bekant ofta. Jag är däremot hundra procent övertygad om att köket hade förbättrats under de sju månader som hade gått. Kugghjulen hade uppenbarligen smorts – med smör får man förmoda – och maten lyfts från medelmåttans lagomnivå. Många rätter var väldigt bra, den rökta förrättshälleflundran till och med fantastisk! En lyhörd och entusiastisk vinkonnässör erbjöd ovanliga dryckesalternativ som passade, eller åtminstone intresserade, oss. Måltiden blev en upplevelse tack vare goda rätter och stor vinkunskap från Freyjas sida.

Den enda besvikelsen var en seg och okryddad flankstek med trista tillbehör. Men när någon fyller år kan kraftfulla klagomål förstöra firarenergin och flankfiaskot var lyckligtvis inte födelsedagsbarnets utan mitt, så det fick passera utan åthävor. Att framföra kritik utan att döda stämningen är en konst som jag inte behärskar.

Mitt tredje besök på Freyja var fantastiskt

När det en månad senare var dags att imponera på inresta malmöbor som både är trevliga människor och viktiga kunder så kändes Freyja som ett säkert kort. Ett möte med god mat och utsikt stärker alltid relationer!

Den här gången stod stjärnorna rätt (eller tätt) i köket; alla rätter var smakrika, vällagade och jättegoda. Tredje gången gillt, tänkte jag och gladdes åt ett sydligt alternativ till Riche, Hillenberg och Noéma, tre favoriter med hög lägstanivå och noll besvikelser.

Den kreativa cocktallistan levererar både smak, innovation och upplevelse.

Mitt fjärde besök på Freyja var ett pärlband av små besvikelser… och en stor

När svärmor igår fyllde 80 år hade vi så klart bokat bord på både Riche (lördag) och Freyja (söndag). Riche hade kanske inte sin bästa dag i köket, men det fick passera som en blipp på radarn. Det var ju ändå Freyja-besöket som skulle utgöra platsen för själva högtidsfirandet.

Bordet på Freyja bokades redan i samband med tidigare nämnda 75-årsfirande i april. Under många, långa och entusiastiska utrop guidade Freyjas personal då oss igenom restaurangen för att hitta Det Perfekta Bordet™ till vår jubilar. Vi önskade nämligen en liten bit utsikt och det är svårare att hitta än man kan tro. Men Det Perfekta Bordet™ hittades, Det Perfekta Bordet™ bokades, och vi var tryggt förvissade om en trevlig kväll.

Så blev det inte.

Besvikelsen är både stor och liten. Liten, för att vår middagsupplevelse överlag ändå var 80 procent bra. Stor för att besvikelserna visserligen var små eller till och med jättesmå, men många till antalet. Tillsammans ger de ett dåligt intryck av Freyja som finrestaurang och framför allt lade de sordin på firandet.

Snuvade på Det Perfekta Bordet™

Pärlbandet av misstag, nonchalans och oförmåga började rada upp sig redan vid ankomst.

När vi kom till Freyja på den stora dagen bemöttes vi trevligt av den trevliga personalen och blev tillfrågade om vi ville ha bord 1, bord 2 eller möjligen bord 3. Inget av dem var Det Perfekta Bordet™ så vi ville inte ha något av dem. Vi ville ha bordet som vi – på inrådan av och i samråd med – Freyjas personal faktiskt hade bokat.

Så vi påpekade att vi hade bokat Det Perfekta Bordet™ och fick då veta att Det Perfekta Bordet™ inte var tillgängligt för oss. Ett större sällskap hade tilldelats bland annat det. Vi hade istället tilldelats ett bord utan utsikt. Eller ja, någon med en extremt lång torso på si sådär 130 centimeter hade haft utsikt, men svärmor är dessvärre endast tre äpplen hög. Vi hade rest till charterhotellet med havsutsikt där man kan se en glimt av vattnet endast om man hänger ut från balkongräcket och kikar runt ett hörn med hjälp av periskop.

Att döma av hur många påminnelser Freyja har skickat inför besöket så tycks det finnas stor kommunikationsvilja. Det hade varit trevligt om den hade använts till att höra av sig innan besöket och meddela att förutsättningar för besöket drastiskt hade ändrats. Det hade gett oss möjlighet att ändra födelsedagsplanen. Ett bord utan utsikt var för oss en sådan stor besvikelse att vi gärna hade bytt restaurang om det inte hade varit för det faktum att det var någons 80-årsdag. Man tar då inte gärna (svart)kål på positiva förväntningar och glatt humör. Så vi satte oss vid Näst Bästa Bordet. Vår avsikt var att trots allt ha en 100 procent lyckad kväll. Även här blev vi besvikna.

Vatten blev till vin, fast tvärtom

Som plåster på bordsplaceringssåren erbjöds vi varsitt glas champagne, vilket när det serverades hade förvandlats till crémant. Lite som när Jesus förvandlade vatten till vin, fast tvärtom.

Crémant har sina poänger, inte minst när den råkar vara en Blanc de blanc, men du ska vara bra rökt i roten för att blanda ihop crémant och champagne. Eftersom vi inte är rökta i roten påpekade vi missförståndet/”missförståndet” och fick rätt sorts bubblor i glasen. Men alla – alla – vet att det inte ska behöva påpekas.

När vi vid matbeställning frågade om viner fick vi Formulär 1A-rekommendationer om viner på glas som kanske hade funkat om vi, liksom sällskapet vid Det Perfekta Bordet™, hade varit förfestsugna 25-åringar*. Men nu råkar vi faktiskt tycka om mat och dryck så vi efterfrågade viner på flaska, eftersom det ger bredare och mer intressanta valmöjligheter. Imponerade av det tidigare Freyja-besöket bad vi också om rådgivning från en av restaurangens kunniga sommelierer.

Efter en kort stund kom servitrisen tillbaka med ett av de föreslagna vinerna på glas, och vi fick återigen påpeka att vi gärna tittade på hela vinlistan tillsammans med en sommelier. Redan innan aperitiffadäsen hade vi blivit lite kantiga i humöret och även om Veuve gjorde sitt bästa för att ändra det så var toleransnivån för slarv och nonchalans vid det här laget låg. Det krävdes hela min viljestyrka (och adhd-medicinering) för att förhindra grön rök från att pysa ut ur näsborrarna.

Medelåldern höjdes med 200 år

Sommelieren visade sig vara herr Champagneochcrémantärsammasak och han föreslog två trista vita viner. På glas. Det visade sig att även han utgick från att vi skulle ha vin på glas, inte på flaska, trots att det stora flaskutbudet var en uttalad anledning till att vi gärna ville ha hans hjälp. Jag säger inte att det var vår ålder, dialekt eller klädsel som fick personalen att utgå från att vi inte kan skilja på crémant och champagne samt inte beställer vin på flaska, jag säger bara att vi höjde medelåldern i lokalen med 200 år. På fina restauranger behöver man som gäst inte bevisa sig innan man får något gott i glasen. Underskattandet blev ännu ett tecken på att ambitionsnivån än högre än genomförandenivån på Freyja.

När alla ”missförstånd” var utredda fick vi underbara viner och drack dem med stort välbehag, men det var en lång och brant uppförsbacke för att komma dit.

Världens bästa kroppkakor

Mat är ett stort nöje för mig och en av mina viktigaste livsfilosofier är att man alltid ska beställa exakt det man är sugen på. Då blir man mest nöjd med måltiden. Därför beställde jag huvudrätten kroppkakor som förrätt och huvudrätten bakad röding med sandefjordssås som huvudrätt. Efter en mycket lyckad variant av beurre blanc till en röding på Ett hem för några veckor sedan, hävdar jag bestämt att smörsåser till fisk är bland det bästa jag vet**.

Jag är servitrisen för evigt tacksam för att hon påpekade att kroppkakorna är glutenfria. Under tidigare besök på Freyja har jag tvärtom fått höra att jag som glutenkänslig inte kan äta dem. Kroppkakorna var de godaste kroppkakor jag har ätit i hela mitt liv! Dessutom var de snygga. Vackra dumplings får ändå ses som ett stordåd. Smak, arom, konsistens, fyllning, estetik – Freyjas kroppkakor får maxpoäng i alla grenar. Kroppkakorna var kvällens höjdpunkt för mig!

Sedan satte jag förväntansfullt gaffeln i rödingen. Förväntningarna dog lika snabbt som det lilla kryddmått förtroende som kroppkakorna hade byggt upp. Sandefjordsåsen som dominerade rätten saknade både rom och smak. Inte bara såsen utan hela rätten saknade faktiskt smak. Den slätstrukna upplevelsen kunde inte ens räddas av en generös duvning med saltkaret.

Kulinariska solinotes

I parfymvärlden finns det något som kallas ”solinotes”. Det är när en parfym inte förändras över tid utan luktar på endast ett vis. Du känner en enda solitär not i toppen, hjärtat och basen.

Så var rödingen med sandefjordssås: både inledningen, mellanspelet och finalen smakade fadd grädde. Hade det funnits något annat att hämta i smakkompositionen hade jag kanske stått ut med fiskens geléklumpsaktiga konsistens men nu blev även den en tröskel jag inte kunde förmå mig att kravla över.

Det allra märkligaste är att när servitrisen tog bort min i det närmaste orörda tallrik sa hon inget. Det är annars brukligt att orörd mat renderar en undran över gästens upplevelse. När jag på eget initiativ berättade att rätten saknade smak beklagade hon det i samma ton som om hon hade sagt ”klockan är åtta”. Sam måste ha trott att hon inte riktigt förstod, så han stämde in och sa att hans rödingupplevelse var densamma men eftersom han var hungrig så åt han ändå. Inget förändrades. Alla – alla – vet att då bjuder man om inte på efterrätt så på kaffe.

Två helt olika restauranger

Gårdagens besök var på en helt annan restaurang än den jag åt på i april och i maj. Köket och servisen är inte desamma. Freyja har gått från toppkrog till turistfälla. Gå för all del hit för vin eller cocktails, eller slink in för en spontan kroppkaka. Om du lämnar förväntningar och hunger hemma har du bästa förutsättningarna att bli nöjd med ditt besök.

Själv kommer jag framledes att ta både vänner, familj och kunder till etablissemang vars sämsta dagar är bättre än Freyjas. En restaurang måste bedömas efter sin lägstanivå och Freyjas nivå är svajigare än en EKG-kurva med klaff-fel.

*Sällskapet råkade för övrigt bli mindre än förväntat och satt inte ens vid Det Perfekta Bordet™. Det Perfekta Bordet™ stod obebott under hela vårt besök.

**Om du har möjlighet, ät hälleflundran på Riche! Du behöver inte ens äta fisken för att njuta av den ljuuuuuuuuuuuvliga såsen.

Middag, Restauranger

Instagram vs Reality på Aira

21/10 2020 Kicki Norman 1 kommentar

Välkommen till mitt glamourösa liv där jag går på lyxrestaurang! Välkommen också till den skitiga sanningen bakom glamouren.

Hummer på tre vis inkluderande en nätt och vackert upplagd klo.

Har du hört talas om Aira? Klart du har.

2009 brann restaurangen Lisa på Udden ned. Kändiskocken Tommy Myllymäki öppnade i mars i år lyxkrog på samma plätt på Djurgården, 100 meter från en marina full av stora motorbåtar och små yachter. På utsidan en stram lådliknande byggnad, på insidan en luftig sal signerad stjärnarkitekten Jonas Bohlin.

Självklart tackar jag inte nej till en inbjudan att avnjuta vad som, enligt affärstidningen Dagens Industri, är Sveriges näst dyraste avsmakningsmeny (2500 kr) där. Åh, mitt glamourösa liv!

Jag har två hundar. Båda hundarna, särskilt den äldre, har känsliga magar. De senaste åren har båda hundarna och deras känsliga magar i tur och ordning varit inlagda på djursjukhus i flera dagar, med femsiffriga räkningar (trots försäkring) som följd. Båda gångerna har jag och min sambo trott att vi skulle få åka hem från sjukhuset med tomt koppel – alla hundägares mardröm. Lyckligtvis har mediciner, dropp och veterinärvetenskapen räddat dem, men i vår familj är vi som du förstår mycket noga med vad och hur mycket våra hundar äter.

I världen råder en pandemi, i Sverige håller vi därför social distans och uppmanas undvika kollektivtrafik. Jag är dessutom lat. Så jag föreslår för sambon att vi, just samma dag som mitt lyxbesök, ska ta bilen till Djurgården för att erbjuda våra fyrbenta familjemedlemmar en extra härlig promenad inte helt långt från Aira.

På Djurgården finns spännande saker som hästar, rävar och massor av andra hundar att nosa efter. Eftersom jag är ett strategigeni råkar hundpromenaden på Djurgården schemaläggas timmen innan mitt Aira-besök.

Djurgården är alltid vackert, även en grå höstdag, och precis som väntat är promenaden en hundsuccé. Eventuellt är det något med närheten till vatten, att havet bär dofter på ett annorlunda sätt, för vår trötta gammelhund spänstar omkring som en unghund med nosen fladdrande som en vindflöjel i styv kuling. Djurgården är ett hundparadis!

Inte minst för att där finns bajs, en delikatess för många hundar.

Det absolut sista som händer, när jag och resten av min familj ska skiljas åt utanför Aira, är att gammelhunden kastar sig fram i gräset och snabbt slukar något okänt som varken jag eller sambon hinner se. Eftersom han är känd som koprofagen i familjen, kastar jag mig fram och kör ner mina bara händer i hans slemmiga gap för att slita ut det främmande föremålet. Han är rottweilerblandning och har kraftiga käkar som utan problem knäcker kotlettben och mina händer stör honom inte nämnvärt; nävarna blir allt rödare och råare. Men eftersom jag och min hund är lika envisa gräver jag mig ändå djupare ner i hans svalg.

Operationen är endast delvis framgångsrik. Jag får grepp om och lyckas kasta ut en liten spillningsbit i rävstorlek, medan familjens absolut äckligaste medlem nöjt sväljer något som sannolikt är nätt liten rävbajskorv.

”Ha så trevligt ikväll”, säger min sambo och försvinner med Snuskiga Gårdvaren och hans son Skötsamma Unghunden till bilen.

Kvar står jag och två rödgnagda, slemmiga händer och stinker skit. Min största önskan i livet är att Aira har entrédörr som öppnas med hjälp av fotoceller.

Aira har inte entrédörr som öppnas med hjälp av fotoceller. Däremot är portens handtag av den ögleformade modellen och det är alltså möjligt att tråckla in armen genom handtaget utan kontakt med mina bajshänder.

Som det flotta stället Aira är, har den övertaliga personalen absolut koll på kvällens gäster. Jag hinner knappt in genom dörren förrän hovmästarinnan har identifierat mig som gäst till en av lyxrestaurangens stammisar och informerat mig om det bara är att följa med hennes manliga kollega in i själva restaurangdelen så ska jag strax förenas med den vänliga människa som avser bjuda mig på Sveriges näst dyraste avsmakningsmeny.

Visst. Det är bara en liten detalj jag måste ta hand om först: bajshänderna. Jag hoppas innerligt att stanken inte når ända fram till det eleganta personalparet vid hovmästarpulpeten när jag ursäktar mig för att ”pudra näsan”.

Tyvärr är toaletternas handtag till skillnad från ytterdörrens inte av det generösa slaget. Handtaget ligger istället platt mot själva dörren, helt utan utrymme för arm-inlirkande. Hade jag varit utrustad med våtservetter, pappersnäsdukar eller bara en halvful tröja hade jag givetvis greppat handtaget med ett skyddande lager tillhygge emellan, men nu har jag inte minsta godispapper löst i handväskan. Det finns bara en sak att göra och det är att återvända till det eleganta personalparet vid hovmästarpulpeten. Så jag går tillbaka till dem, insvept i ett moln av bajslukt, och anlägger en krystat lättsam ton:

”Ursäkta, kan någon av er hjälpa mig att öppna toalettdörren? Jag är verkligen sååååå smutsig om händerna!”

Jag vet inte om någon har provat att tvätta bort rävbajslukt någon gång, men prova gärna. Det är inte gjort i en handvändning, så att säga, trots Airas dyra och starkt parfymerade handtvål från Byredo.

Min smala lycka är att lyxiga Aira inte är på något sätt trångbott eller överbefolkat så det är enkelt att hålla social distans medan jag avnjuter Sveriges näst dyraste avsmakningsmeny.

Och det är ju med bajs som med alla andra lukter: man vänjer sig. Framåt rätt nummer tre känner jag den inte ens; jag ber en tyst bön att detsamma gäller den snälla människa som haft oturen att välja just mig som middagssällskap.

Maten på Aira är i säsong och menyn uppdateras ofta.

Maten på Aira var fantastisk, servisen ännu bättre och bäst av allt var miljön! Jag ser fram emot att spara ihop pengar och gå tillbaka dit. Nästan gång kommer jag att vara avstressad, välklädd och dofta svagt av elegant parfym.

Låt oss konstatera att både jag och min hund var nöjda med våra respektive lyxmåltider, tyvärr var hans kväll mer avslappnad och bekymmerslös än min.

Lägg ett bokmärke på den här texten. När du funderar om andras liv är så fantastiska som de verkar i sociala medier kan du gå tillbaka hit och glädjas över hur lite rävbajs du ändå har i ditt liv.

Instagram vs Reality, jo jag tackar.

Husmanskost, Lunch, Middag, Recept

Nu blir’e waldorfsallad och andra 70-talsklassiker (Bonus! Recept på redd skinksoppa)

19/07 2020 Kicki Norman

Mat från 70-talet är väldigt roligt! Nu har jag hittat ett sätt att för endast 20 kronor fökovra mig i ugnspocherade ansjovisägg, värdinnans krämbakelser och korvgulasch.

Loppis är roligt! Om du rör dig utanför storstäderna kan du fortfarande göra riktiga fynd. Häromdagen köpte jag en bordsgrill, trots att jag redan har en, bara för att den kostade 260 kronor och var tjusigt röd. För 20 kronor hittade jag på samma ställe en samling receptkort från 70-talet.

Du kanske tror att 70-talet är omodernt och tråkigt. Omodernt – ja. Tråkigt – nej! 70-talet är bara missförstått.

70-talets oförtjänt dåliga rykte kommer sig förmodligen av saker som att avokado och ananas fortfarande var exotiska då. Och medan ananas idag ses som på sin höjd en tvivelaktig pizzaingrediens, har avokadon fått kultstatus i diverse ”hälsosamma dieter” (2000-talets ord för 70-talets betydligt rättframmare ”bantning”). 70-talet var på många vis före sin tid!

Frukt i maten var poppis! Här kiwi och konserverade persikohalvor i en fläskfilérätt – så blir den ”orientalisk”.

Du kanske tror flintasteken var en 90-talsuppfinning? Nej, den har anor från 70-talet!

Ur denna receptskatt: äggkupoler med skinka, lax- och tonfiskmousse, broccolitimbaler med mandelsås, krabbsallad med dill, redd skinksoppa…

Det ska bli mig ett nöje att återuppta bekantskapen med den numer närmast utdöda ingrediensen ”salladskrydda”, som förekommer flitigt i recepten. Det här kan inte bli annat än succé!

Den här stora lyckan vill jag inte hålla för mig själv utan delar med mig av ett av de mest intressanta receptet. Varsågod!

”Snabblagad och mycket god är den här soppan. Skinkan kan bytas ut mot kassler eller rester av annat kött.”

REDD SKINKSOPPA (4 portioner)

75-100 g rökt skinka
75-100 g rökt kalkonrulle eller kokt skinka
1 gul lök
1 stjälk bladselleri
1 grön paprika
3 msk smör eller margarin
1/2 tsk salt
1 1/2 tsk rosépeppar
1/2 tsk timjan
1 krm svartpeppar
5 msk vetemjöl
5 dl köttbuljong
3 dl kaffegrädde
2 dl mjölk

Gör så här:
Skär skinka och kalkonrulle i tärningar. Skala och hacka löken. Skär selleri och paprika i små bitar.
Smält matfettet i en kastrull. Fräs lök, selleri och paprika några minuter.
Strö över salt, peppar, rosépeppar, timjan, svartpeppar och mjöl. Blanda om.
Vispa ner buljong, grädde och mjölk. Låt koka fem minuter.
Blanda ner skink- och kalkonbitar och låt soppan bli riktigt varm.
Smaka av och krydda ev mer. Servera.

Ett härligt söndagstips!

Barer, Glutenkänslighet, Middag, Resor, Restauranger, Skål!, Trend

Terroirs Winebar i London serverar jättegoda naturviner och ännu godare mat

12/01 2020 Kicki Norman

Naturviner är ju rysligt trendiga och vem vill inte vara trendig? Jag föreslår att du är trendig i London, där pärlan Terroirs Winebar ligger.

Ostron med schalottenlöksvinäger eller citron.

Jag älskar naturviner, ju knasigare desto bättre!

Hos Terroirs Winebar finns de i överflöd, säkert närmare 100 att välja på i både rött, vitt och orange. Och medan många naturviner kan vara svåra/svårdruckna är Terroirs naturviner behagliga och tillgängliga i både smak och pris.

Menyn är anspråkslös men inte maten. ”Beska blad med gorgonzoladressing” toppar listan över det bästa jag ätit i salladsväg.

Gorgonzoladressningen görs förutom på blåmögelost på grädde och vinäger. Nom nom! Råbiffen med rostat bovete är genial. Och bortsett från att morotsrätten ser ut som en kastration är den underliggande purén underbart mjuk och smörig – perfekt efter de vinägerdränkta ostronen som inledde måltiden!

Favoriten blir vad som kallas ”oxiderade” naturviner som i smaken påminner om det jättegoda franska starkvinet pineau,

en perfekt avslutning på måltiden tillsammans med en krämig fransk, Brie-liknande vitmögelost.

Så gott att det är värt att åka till London igen bara för denna kombo!

Adressen till Terroirs Winebar är 5, William IV Street.

Låt inte det faktum att gatans nedre del huserar hemlösa och deras tält hindra dig från att besöka den här underbara pärlan!

Det var för övrigt tvärs över Themsen på baren Dandylyan, som inte finns längre, som jag för första gången drack ett orange vin.

Bubblare: Italienska restaurangen Margot, 45, Great Queen Street, som tillsammans med Hakkasan Hanway Place ständigt ligger på min topp 5-listan över favoritrestauranger i London.

Jag skrev mer utförligt om Margot här.

Fest, Middag, Mobilbloggat, Resor, Restauranger

Restaurangtips Paris: La Société och Tigre qui pleure

10/04 2016 Kicki Norman

Jag har ätit många goda middagar på många trevliga restauranger i Paris. Under modeveckan i mars åt jag för andra gången Tigre qui pleure (gråtande tigern), en av de godaste kötträtter jag har ätit i Frankrike.
Enligt Wikipedia är gråtande tigern en asiatisk rätt, men jag tycker den är en typisk fransk bistrorätt med asiatiska kryddor. En tunn asiatisk dressing med chili och koriander piffar det möra köttet (som för övrigt inte är tigerkött, rätten har fått sitt namn av att en hittepåtiger blev ledsen när den jättegoda maten tog slut).

Rätten blev ännu godare av att ätas på den exklusiva restaurangen La Société, som andas dyrt och utvalt på samma sätt som Teatergrillen. Lokalen är dock betydlig mer modern och ungdomlig.

Glutenkänslighet, Middag, Restauranger, Trend

Recenserat: Omakase Köttslöjd

27/02 2016 Kicki Norman

Omakase köttslöjd är en trendig konceptrestaurang som bygger sin (avsmaknings)meny på kött från en leverantör i Järvsjö. Helrätt enligt lokala, transparenta mattrenden. I rätterna ingår också trendiga ingredienser som grönkål, betor och lavendel. Omakase Köttslöjd påminner lite i smakerna och rätterna om Marv & Ben i Köpenhamn, men är betydligt mer tillspetsat i köttkonceptet än sin danska kollega. Alla rätter innehåller kött. Ingen rätt utom två (av 20+) innehåller gluten.

Jag har ätit den evighetslånga avsmakningsmenyn med tillhörande vinpaket. Det var generöst i övermått: jag önskar jag inte hade ätit vare sig lunch eller frukost den dagen och hann aldrig peta i mig vinet till en rätt innan nästa glas hälldes upp. Efter den här middagen tar jag omtag på mitt tidigare beslut av avstå vinpaket, det räcker faktiskt med ett eller två glas vin om en skicklig sommelier som Omakases hjälper dig välja. Vinpaketet är totalt överflödigt.

Maten är som sagt köttbaserad. Kötträtterna innehåller kött. Efterrätterna innehåller kött (fryst, riven och lättrökt nötrulle utgör strössel på en glassliknande sötsak). Skaldjursrätterna innehåller kött. Och trots att jag verkligen älskar kött så blir jag köttmätt tre fjärdedelar in i middagen. Kan jag inte bara få slippa kött på en endaste liten rulltårtebit? Kött är gott, kött i övermått är bara övermåttligt.

Lika duktig som Omakase är på smaker – för här är smakerna verkligen förträffliga! – lika dåligt är köket på texturer. Många rätter är jättemjuka och saknar helt krisp och tuggmotstånd. En del rätter kan jag inte ens äta upp för att de är för sliddriga. Bäst av allt är en rödbetsbuljong med isterband (den glutenintolerante får istället en tryffelkorv), den rödbetsbuljongen skulle jag vilja ha i frysen och ta fram alla gånger jag är sugen på soppa! Sämst är de båda mjuka skaldjursrätterna med mjuka köttaccessoarer – rätterna blir helt enkelt för mjuka.

Jag kommer inte att gå tillbaka till Omakase köttslöjd. Trots bra koll på smaker känns det konstigt att ett så kompetent kök helt har missat det här med textur.

Glutenkänslighet, Inspiration, Middag, Prisvärt, Resor, Restauranger, Trend

Restaurangtips Köpenhamn (eller inte): Bror

31/12 2015 Kicki Norman

Köpenhamn är en rolig stad för oss som gillar mat. Medan de roligaste nyheterna i Stockholm är sydamerikanska, håller danskarna fortfarande på att utveckla det moderna nordiska köket där sällsynta örter handplockas i det vilda av Bröderna Landby, alla delar av djuret ska lagas till och du inte helt sällan hålls ovetande om vad du ska serveras.

Restaurang Bror drivs av kockarna Samuel Nutter och Victor Wågman, som tidigare var souschefs på Noma. Här är lokalen spartanskt inredd, djurdelarna som bjuds av de mindre exklusiva slaget (huvud; testiklar; benmärg) och priserna därför mer än rimliga.

Maten är också mer rolig än god – precis som på lika konceptuella, moderna och experimentella Punk Royale i Stockholm (men i ärlighetens namn träffar Punk Royale rätt oftare) och precis som på Punk Royale kan du inte på förhand läsa in dig på menyn utan äter det som serveras för dagen. Det enda du kan själv bestämma över är snacksen före menyn, antalet rätter i menyn och om du vill ha en extra dessert.

Jag beställde in torskkind som snacks/för-förrätt. Den serverades med pepparrotsmajonnäs och jättegott blomsterkrassesalt. Själva torskkinden smakade… torsk. Andra i sällskapet vägrade helt äta fiskhuvud, medan jag som har ätit griskind i Italien (typ bacon fast mörare) kan uppskatta det fina köttet i ansiktet. Italienarna säger att griskind är så mört för att tuggmuskeln arbetar hela tiden, jag vet inte om detsamma kan sägas om torsk, men köttet var mjällt i alla fall.

En annan rätt var svartvinbärsgravad torsk med sotad och rökt minimajs, majsbulong och sotad majspuré. Svartvinbärsgravningen var för syltig, men den sotade majspurén smakade popcornmos och var gudomligt god! Kanske har någon äntligen kommit på något intressant att göra av minimajs?

Kalven serverades nästintill rå i tärningar. Servisen ville inte förrän efteråt berätta att det var kalvtunga, då det kan avskräcka gäster, men jag har inget emot tunga så länge den är tillagad på ett sätt så jag slipper känna tufft tuggmotstånd eller papiller. Det tillhörande potatismoset var anmärksningsvärt mjukt och lent, och det visade sig att det hade passerats genom ett silkestyg för att få sin änglalika konstistens.

Efterrätten var en plommonpuré med färska plommon, frystorkad mjölkcrumble och bränd gräddparfait i kuber. Den serverades med rosmarinolja. Rosmarinolja till den söta efterrätten var en utmärkt innovation och grädde är alltid gott, den som säger något annat ljuger.

Jag drack inte det tillhörande vinpaketet utan bara ett glas, det var valt av sommelieren och funkade utmärkt till maten. Precis som på så många andra ställen i Köpenhamn serverades vi naturvin.

Som på de flesta moderna restauranger går det utmärkt att få menyn glutenfri.

Jag kan förstå att det här är en restaurang det pratas om men jag skulle inte gå hit igen. Bror är bättre för inspiration än för goda smaker.

Fest, Glutenkänslighet, Middag, Prisvärt, Restauranger, Trend

Recenserat: Punk Royale

31/08 2015 Kicki Norman

I en medvetet anspråkslös lokal på hipsterstadsdelen Söder i Stockholm finns några väldigt roliga kockar. Jocke Almqvist och Kalle Nilsson har öppnat lilla restaurangen Punk Royale ihop och serverar där skojig och mestadels jättegod mat till matpretentiösa människor som mig själv.

Namnet på restaurangen ska liksom prissättningen signalera att ”här tar vi inte mat på så stort allvar, eller ja, kanske mat men åtminstone inte oss själva!” På borden finns lego för de vuxna gästerna att leka med, i hörnet står en tvättmaskin. Menyn skrivs inte ut och förklaras av servitören vid servering av var och en av de femton rätterna. Alla gäster serveras samma meny. Menyn kostar från 1 september 2015 endast 700 kr, vinpaketet likaså. Om inte maten var så bra skulle konceptet vara väldigt skitnödigt. Det här är inte bara en middag utan en upplevelse. En happening med smak. Ett performance från köket.

De femton rätterna är alla goda, de flesta jättegoda. De rätter som fallerar gör det på konsistens snarare än smak. Till och med den lätt fisdoftande mördarsnigeln som serveras på menyns första halva har en angenäm smak om en inte luktar på den. Det är inga problem att få glutenfri meny, om du tydligt förannonserar detta. (Det är det sällan på riktigt bra restauranger nu för tiden. Det är främst ”värdshusen” längs E4 och lunchrestauranger på turiststråk som har problem med sånt.)

En del rätter är uppenbart humoristiska. Patén har fått falukorvsutseende och serveras med ketchupliknande sås, ditpluttad som smileygubbar. Kanapén i strut serveras instucken i stenskravel. Kaviaren serveras på handen med tillhörande snaps. Andra, som mördarsnigeln, har glimten lite mer diskret i tentakelögat.

Samtidigt ser flera rätter, exempelvis bläckfisken, ut som modern fine dining. Nätta portioner på porslin från en homestylad mäklarannons, garnerat med mikrogrönt och så vidare. Det är skönt att inte behöva skratta ihjäl sig åt alla rätter.

Det minst tilltalande med restaurangen är faktiskt klientelet. Gästerna är så lite punk som det går, istället är vi självgoda och ängsliga. När jag precis har satt mig tillrätta överhör jag en konversation vid bordet intill mitt. Där sitter fyra vuxna människor och namedroppar asiatiska restauranger i Stockholm i ett försök att bestämma var den godaste sushin finns. Sushi är nu så ute att det är inne. Och låt mig försäkra att Berns eller Roppongi finns inte med på listan – här handlar det om små och för pöbeln okända ställen som bara riktiga konnässörer kan känna till. Jag ryser.
Tretton rätter och tre glas vin senare sitter jag och mitt sällskap och pratar michelinrestauranger med kocken och lyckas namedroppa mallorkinska Simply Fosh, där vi lämpligt nog ätit en vecka tidigare. Jag skäms jättemycket över mig själv och kan samtidigt inte låta bli. (Punk Royales mat är för övrigt mestadels godare.)

Punk Royal är inte så mycket punk som lekfullt. Det är definitivt den bästa matupplevelsen du kan få i Stockholm just nu. Det bär nästan emot att skriva detta då jag vill att där alltid ska finnas ett ledigt bord för mig, men jag unnar verkligen de kreativa och modiga ägarna att ha fullbokat varje kväll, året runt. Jag har till exempel själv bokat in mig själv igen och räknar med nya rätter, mer crunch och en till vansinnigt kul kväll!

Middag, Resor, Restauranger

Tips London: The Stafford och lammwellington

01/07 2015 Kicki Norman

Jag är så lyckligt lottad att jag kan äta god mat i mitt jobb, både på olika möten och inför de reseevent Daisy Beauty gör. I London senast åt jag en fantastiskt middag på ett ställe som heter The Stafford. The Stafford är ett klassiskt engelskt lyxhotell som ligger på en gata där butikerna är, i tur och ordning, en cigarrbutik, en jaktbutik, en kaviarbutik, en yachtbutik, en champagnebutik, en till cigarrbutik och en till jaktbutik. Du förstår vilken typ av adress jag talar om.

Kocken gjorde en genomgående strålande insats. En förrätt var skitkonstig (gräddig laxtartar på crème fraîche – really?) och efterrätterna fantasilösa (jordgubbar med jordgubbar) men den kreative och moderna mangoraviolin med krabba var en verklig höjdare! Istället för pasta används alltså mangoskivor som ser ut som pasta – och krabba är ju alltid gott om en slipper pilla rent köttet själv. Miam miam!

Jag och min testätarkompanjon åt både en lamm- och en fiskrätt, både var helt gudomliga! Favoriten var lammet som var tillagat som en Wellington (inlindad i smördeg) och sådär saftigt som lamm nästan aldrig blir.

Extra plus för gott glutenfritt bröd och en extremt vinkunnig sommelier (The Stafford har en egen, väldigt omfattande vinkällare). Minus för tråkiga cocktails i baren.

The Stafford är ett ställe dit du går med dina föräldrar eller andra äldre personer som tycker om vita dukar, heltäckningsmattor och artig servispersonal. Även om maten är modern är stället allt annat än.

Glutenkänslighet, Hemlagat, Lunch, Middag, Norrländsk skaffning

Glutenfria färsbiffar

15/01 2015 Kicki Norman

Förra veckan gjorde jag världens godaste färsbiffar på älgfärs. Glutenfria så klart! Jag använde havregryn istället för ströbröd, och det blev otippat bra. Istället för att lägga ströbröd i blöt i mjölk lade jag havregryn i blöt i vispgrädde. Älgfärs är så torrt att lite grädde nästan är nödvändigt. Sedan rev jag en gul lök och blandade i havregrynssmeten med salt och peppar, sedan rörde jag ned älgfärsen (ca 400 gram). Jag stekte på hög värme i smör och serverade med potatismos, lingonsylt och gräddsås.