Kategoriarkiv: Middag

Nu blir’e waldorfsallad och andra 70-talsklassiker (Bonus! Recept på redd skinksoppa)

Mat från 70-talet är väldigt roligt! Nu har jag hittat ett sätt att för endast 20 kronor fökovra mig i ugnspocherade ansjovisägg, värdinnans krämbakelser och korvgulasch.

20 kronor för fler än 100 recept!

 

Loppis är roligt! Om du rör dig utanför storstäderna kan du fortfarande göra riktiga fynd. Häromdagen köpte jag en bordsgrill, trots att jag redan har en, bara för att den kostade 260 kronor och var tjusigt röd. För 20 kronor hittade jag på samma ställe en samling receptkort från 70-talet.

Du kanske tror att 70-talet är omodernt och tråkigt. Omodernt – ja. Tråkigt – nej! 70-talet är bara missförstått.

70-talets oförtjänt dåliga rykte kommer sig förmodligen av saker som att avokado och ananas fortfarande var exotiska då. Och medan ananas idag ses som på sin höjd en tvivelaktig pizzaingrediens, har avokadon fått kultstatus i diverse ”hälsosamma dieter” (2000-talets ord för 70-talets betydligt rättframmare ”bantning”). 70-talet var på många vis före sin tid!

Frukt i maten var poppis! Här kiwi och konserverade persikohalvor i en fläskfilérätt – så blir den ”orientalisk”.

 

Du kanske tror flintasteken var en 90-talsuppfinning? Nej, den har anor från 70-talet!

 

Ur denna receptskatt: äggkupoler med skinka, lax- och tonfiskmousse, broccolitimbaler med mandelsås, krabbsallad med dill, redd skinksoppa…

Det ska bli mig ett nöje att återuppta bekantskapen med den numer närmast utdöda ingrediensen ”salladskrydda”, som förekommer flitigt i recepten. Det här kan inte bli annat än succé!

Den här stora lyckan vill jag inte hålla för mig själv utan delar med mig av ett av de mest intressanta receptet. Varsågod!

”Snabblagad och mycket god är den här soppan. Skinkan kan bytas ut mot kassler eller rester av annat kött.”

REDD SKINKSOPPA (4 portioner)

75-100 g rökt skinka
75-100 g rökt kalkonrulle eller kokt skinka
1 gul lök
1 stjälk bladselleri
1 grön paprika
3 msk smör eller margarin
1/2 tsk salt
1 1/2 tsk rosépeppar
1/2 tsk timjan
1 krm svartpeppar
5 msk vetemjöl
5 dl köttbuljong
3 dl kaffegrädde
2 dl mjölk

Gör så här:
Skär skinka och kalkonrulle i tärningar. Skala och hacka löken. Skär selleri och paprika i små bitar.
Smält matfettet i en kastrull. Fräs lök, selleri och paprika några minuter.
Strö över salt, peppar, rosépeppar, timjan, svartpeppar och mjöl. Blanda om.
Vispa ner buljong, grädde och mjölk. Låt koka fem minuter.
Blanda ner skink- och kalkonbitar och låt soppan bli riktigt varm.
Smaka av och krydda ev mer. Servera.

Ett härligt söndagstips!

Terroirs Winebar i London serverar jättegoda naturviner och ännu godare mat

Naturviner är ju rysligt trendiga och vem vill inte vara trendig? Jag föreslår att du är trendig i London, där pärlan Terroirs Winebar ligger.

Ostron med schalottenlöksvinäger eller citron.

Jag älskar naturviner, ju knasigare desto bättre!

Hos Terroirs Winebar finns de i överflöd, säkert närmare 100 att välja på i både rött, vitt och orange. Och medan många naturviner kan vara svåra/svårdruckna är Terroirs naturviner behagliga och tillgängliga i både smak och pris.

Menyn är anspråkslös men inte maten.  ”Beska blad med gorgonzoladressing” toppar listan över det bästa jag ätit i salladsväg.

Gorgonzoladressningen görs förutom på blåmögelost på grädde och vinäger. Nom nom! Råbiffen med rostat bovete är genial. Och bortsett från att morotsrätten ser ut som en kastration är den underliggande purén underbart mjuk och smörig – perfekt efter de vinägerdränkta ostronen som inledde måltiden!

Favoriten blir vad som kallas ”oxiderade” naturviner som i smaken påminner om det jättegoda franska starkvinet pineau,

en perfekt avslutning på måltiden tillsammans med en krämig fransk, Brie-liknande vitmögelost.

Så gott att det är värt att åka till London igen bara för denna kombo!

Adressen till Terroirs Winebar är 5, William IV Street.

Låt inte det faktum att gatans nedre del huserar hemlösa och deras tält hindra dig från att besöka den här underbara pärlan!

Det var för övrigt tvärs över Themsen på baren Dandylyan, som inte finns längre, som jag för första gången drack ett orange vin.

Bubblare: Italienska restaurangen Margot, 45, Great Queen Street, som tillsammans med Hakkasan Hanway Place ständigt ligger på min topp 5-listan över favoritrestauranger i London.

Jag skrev mer utförligt om Margot här.

Restaurangtips Paris: La Société och Tigre qui pleure

Jag har ätit många goda middagar på många trevliga restauranger i Paris. Under modeveckan i mars åt jag för andra gången Tigre qui pleure (gråtande tigern), en av de godaste kötträtter jag har ätit i Frankrike.   
Enligt Wikipedia är gråtande tigern en asiatisk rätt, men jag tycker den är en typisk fransk bistrorätt med asiatiska kryddor. En tunn asiatisk dressing med chili och koriander piffar det möra köttet (som för övrigt inte är tigerkött, rätten har fått sitt namn av att en hittepåtiger blev ledsen när den jättegoda maten tog slut). 

Rätten blev ännu godare av att ätas på den exklusiva restaurangen La Société, som andas dyrt och utvalt på samma sätt som Teatergrillen. Lokalen är dock betydlig mer modern och ungdomlig. 

 

Recenserat: Omakase Köttslöjd

Omakase köttslöjd är en trendig konceptrestaurang som bygger sin (avsmaknings)meny på kött från en leverantör i Järvsjö. Helrätt enligt lokala, transparenta mattrenden. I rätterna ingår också trendiga ingredienser som grönkål, betor och lavendel. Omakase Köttslöjd påminner lite i smakerna och rätterna om Marv & Ben i Köpenhamn, men är betydligt mer tillspetsat i köttkonceptet än sin danska kollega. Alla rätter innehåller kött. Ingen rätt utom två (av 20+) innehåller gluten.

Jag har ätit den evighetslånga avsmakningsmenyn med tillhörande vinpaket. Det var generöst i övermått: jag önskar jag inte hade ätit vare sig lunch eller frukost den dagen och hann aldrig peta i mig vinet till en rätt innan nästa glas hälldes upp. Efter den här middagen tar jag omtag på mitt tidigare beslut av avstå vinpaket, det räcker faktiskt med ett eller två glas vin om en skicklig sommelier som Omakases hjälper dig välja. Vinpaketet är totalt överflödigt.

Maten är som sagt köttbaserad. Kötträtterna innehåller kött. Efterrätterna innehåller kött (fryst, riven och lättrökt nötrulle utgör strössel på en glassliknande sötsak). Skaldjursrätterna innehåller kött. Och trots att jag verkligen älskar kött så blir jag köttmätt tre fjärdedelar in i middagen. Kan jag inte bara få slippa kött på en endaste liten rulltårtebit? Kött är gott, kött i övermått är bara övermåttligt.

Lika duktig som Omakase är på smaker – för här är smakerna verkligen förträffliga! – lika dåligt är köket på texturer. Många rätter är jättemjuka och saknar helt krisp och tuggmotstånd. En del rätter kan jag inte ens äta upp för att de är för sliddriga. Bäst av allt är en rödbetsbuljong med isterband (den glutenintolerante får istället en tryffelkorv), den rödbetsbuljongen skulle jag vilja ha i frysen och ta fram alla gånger jag är sugen på soppa! Sämst är de båda mjuka skaldjursrätterna med mjuka köttaccessoarer – rätterna blir helt enkelt för mjuka.

Jag kommer inte att gå tillbaka till Omakase köttslöjd. Trots bra koll på smaker känns det konstigt att ett så kompetent kök helt har missat det här med textur.  IMG_5420 IMG_5425 IMG_5428 IMG_5431 IMG_5437 IMG_5444 IMG_5450 IMG_5452 IMG_5439

Restaurangtips Köpenhamn (eller inte): Bror

IMG_3022Köpenhamn är en rolig stad för oss som gillar mat. Medan de roligaste nyheterna i Stockholm är sydamerikanska, håller danskarna fortfarande på att utveckla det moderna nordiska köket där sällsynta örter handplockas i det vilda av Bröderna Landby, alla delar av djuret ska lagas till och du inte helt sällan hålls ovetande om vad du ska serveras.

Restaurang Bror drivs av kockarna Samuel Nutter och Victor Wågman, som tidigare var souschefs på Noma. Här är lokalen spartanskt inredd, djurdelarna som bjuds av de mindre exklusiva slaget (huvud; testiklar; benmärg) och priserna därför mer än rimliga.

Maten är också mer rolig än god – precis som på lika konceptuella, moderna och experimentella Punk Royale i Stockholm (men i ärlighetens namn träffar Punk Royale rätt oftare) och precis som på Punk Royale kan du inte på förhand läsa in dig på menyn utan äter det som serveras för dagen. Det enda du kan själv bestämma över är snacksen före menyn, antalet rätter i menyn och om du vill ha en extra dessert.

Jag beställde in torskkind som snacks/för-förrätt. Den serverades med pepparrotsmajonnäs och jättegott blomsterkrassesalt. Själva torskkinden smakade… torsk. Andra i sällskapet vägrade helt äta fiskhuvud, medan jag som har ätit griskind i Italien (typ bacon fast mörare) kan uppskatta det fina köttet i ansiktet. Italienarna säger att griskind är så mört för att tuggmuskeln arbetar hela tiden, jag vet inte om detsamma kan sägas om torsk, men köttet var mjällt i alla fall.

En annan rätt var svartvinbärsgravad torsk med sotad och rökt minimajs, majsbulong och sotad majspuré. Svartvinbärsgravningen var för syltig, men den sotade majspurén smakade popcornmos och var gudomligt god! Kanske har någon äntligen kommit på något intressant att göra av minimajs?

Kalven serverades nästintill rå i tärningar. Servisen ville inte förrän efteråt berätta att det var kalvtunga, då det kan avskräcka gäster, men jag har inget emot tunga så länge den är tillagad på ett sätt så jag slipper känna tufft tuggmotstånd eller papiller. Det tillhörande potatismoset var anmärksningsvärt mjukt och lent, och det visade sig att det hade passerats genom ett silkestyg för att få sin änglalika konstistens.

Efterrätten var en plommonpuré med färska plommon, frystorkad mjölkcrumble och bränd gräddparfait i kuber. Den serverades med rosmarinolja. Rosmarinolja till den söta efterrätten var en utmärkt innovation och grädde är alltid gott, den som säger något annat ljuger.

Jag drack inte det tillhörande vinpaketet utan bara ett glas, det var valt av sommelieren och funkade utmärkt till maten. Precis som på så många andra ställen i Köpenhamn serverades vi naturvin.

Som på de flesta moderna restauranger går det utmärkt att få menyn glutenfri.

Jag kan förstå att det här är en restaurang det pratas om men jag skulle inte gå hit igen. Bror är bättre för inspiration än för goda smaker.  IMG_3029 IMG_3033

IMG_3019 IMG_3017

IMG_3035

Recenserat: Punk Royale

I en medvetet anspråkslös lokal på hipsterstadsdelen Söder i Stockholm finns några väldigt roliga kockar. Jocke Almqvist och Kalle Nilsson har öppnat lilla restaurangen Punk Royale ihop och serverar där skojig och mestadels jättegod mat till matpretentiösa människor som mig själv.

Namnet på restaurangen ska liksom prissättningen signalera att ”här tar vi inte mat på så stort allvar, eller ja, kanske mat men åtminstone inte oss själva!” På borden finns lego för de vuxna gästerna att leka med, i hörnet står en tvättmaskin. Menyn skrivs inte ut och förklaras av servitören vid servering av var och en av de femton rätterna. Alla gäster serveras samma meny. Menyn kostar från 1 september 2015 endast 700 kr, vinpaketet likaså. Om inte maten var så bra skulle konceptet vara väldigt skitnödigt. Det här är inte bara en middag utan en upplevelse. En happening med smak. Ett performance från köket.

De femton rätterna är alla goda, de flesta jättegoda. De rätter som fallerar gör det på konsistens snarare än smak. Till och med den lätt fisdoftande mördarsnigeln som serveras på menyns första halva har en angenäm smak om en inte luktar på den. Det är inga problem att få glutenfri meny, om du tydligt förannonserar detta. (Det är det sällan på riktigt bra restauranger nu för tiden. Det är främst ”värdshusen” längs E4 och lunchrestauranger på turiststråk som har problem med sånt.)

En del rätter är uppenbart humoristiska. Patén har fått falukorvsutseende och serveras med ketchupliknande sås, ditpluttad som smileygubbar. Kanapén i strut serveras instucken i stenskravel. Kaviaren serveras på handen med tillhörande snaps. Andra, som mördarsnigeln, har glimten lite mer diskret i tentakelögat.

Samtidigt ser flera rätter, exempelvis bläckfisken, ut som modern fine dining. Nätta portioner på porslin från en homestylad mäklarannons, garnerat med mikrogrönt och så vidare. Det är skönt att inte behöva skratta ihjäl sig åt alla rätter.

Det minst tilltalande med restaurangen är faktiskt klientelet. Gästerna är så lite punk som det går, istället är vi självgoda och ängsliga. När jag precis har satt mig tillrätta överhör jag en konversation vid bordet intill mitt. Där sitter fyra vuxna människor och namedroppar asiatiska restauranger i Stockholm i ett försök att bestämma var den godaste sushin finns. Sushi är nu så ute att det är inne. Och låt mig försäkra att Berns eller Roppongi finns inte med på listan – här handlar det om små och för pöbeln okända ställen som bara riktiga konnässörer kan känna till. Jag ryser.
Tretton rätter och tre glas vin senare sitter jag och mitt sällskap och pratar michelinrestauranger med kocken och lyckas namedroppa mallorkinska Simply Fosh, där vi lämpligt nog ätit en vecka tidigare. Jag skäms jättemycket över mig själv och kan samtidigt inte låta bli. (Punk Royales mat är för övrigt mestadels godare.)

Punk Royal är inte så mycket punk som lekfullt. Det är definitivt den bästa matupplevelsen du kan få i Stockholm just nu. Det bär nästan emot att skriva detta då jag vill att där alltid ska finnas ett ledigt bord för mig, men jag unnar verkligen de kreativa och modiga ägarna att ha fullbokat varje kväll, året runt. Jag har till exempel själv bokat in mig själv igen och räknar med nya rätter, mer crunch och en till vansinnigt kul kväll!

IMG_1812 IMG_1814 IMG_1816 IMG_1817 IMG_1820 IMG_1824 IMG_1828

IMG_1831 IMG_1832 IMG_1840

Tips London: The Stafford och lammwellington

IMG_0831

Jag är så lyckligt lottad att jag kan äta god mat i mitt jobb, både på olika möten och inför de reseevent Daisy Beauty gör. I London senast åt jag en fantastiskt middag på ett ställe som heter The Stafford. The Stafford är ett klassiskt engelskt lyxhotell som ligger på en gata där butikerna är, i tur och ordning, en cigarrbutik, en jaktbutik, en kaviarbutik, en yachtbutik, en champagnebutik, en till cigarrbutik och en till jaktbutik. Du förstår vilken typ av adress jag talar om.

Kocken gjorde en genomgående strålande insats. En förrätt var skitkonstig (gräddig laxtartar på crème fraîche – really?) och efterrätterna fantasilösa (jordgubbar med jordgubbar) men den kreative och moderna mangoraviolin med krabba var en verklig höjdare! Istället för pasta används alltså mangoskivor som ser ut som pasta – och krabba är ju alltid gott om en slipper pilla rent köttet själv. Miam miam!

Jag och min testätarkompanjon åt både en lamm- och en fiskrätt, både var helt gudomliga! Favoriten var lammet som var tillagat som en Wellington (inlindad i smördeg) och sådär saftigt som lamm nästan aldrig blir.

Extra plus för gott glutenfritt bröd och en extremt vinkunnig sommelier (The Stafford har en egen, väldigt omfattande vinkällare). Minus för tråkiga cocktails i baren.

The Stafford är ett ställe dit du går med dina föräldrar eller andra äldre personer som tycker om vita dukar, heltäckningsmattor och artig servispersonal. Även om maten är modern är stället allt annat än.  IMG_0832 IMG_0830 IMG_0834

Glutenfria färsbiffar

IMG_6897

Förra veckan gjorde jag världens godaste färsbiffar på älgfärs. Glutenfria så klart! Jag använde havregryn istället för ströbröd, och det blev otippat bra. Istället för att lägga ströbröd i blöt i mjölk lade jag havregryn i blöt i vispgrädde. Älgfärs är så torrt att lite grädde nästan är nödvändigt. Sedan rev jag en gul lök och blandade i havregrynssmeten med salt och peppar, sedan rörde jag ned älgfärsen (ca 400 gram). Jag stekte på hög värme i smör och serverade med potatismos, lingonsylt och gräddsås.

IMG_6894

IMG_6896_2

Middagstips: Paella

bild 1

I somras hade jag turen att bli hembjuden till vänner som tycker det är roligt att laga paella. Detta gjordes utomhus i ett stort fat, inte olikt mina hemtrakters murikka, över en gasgrill. Paella har aldrig varit min grej men jag inser nu att det handlar om tillagningssätt, ingrediensval och sällskap.

Känner att jag kanske måste skaffa en murikka snart.

bild 2

Restaurangtips: Café Facile

20140807_211235

En del restauranger är det svårt att tipsa om, för de är redan nu är svåra att få bord på och för att de känns så personliga. Café Facile är en sådan. Denna franska bistro med tydliga drag av kvarterskrog (beställ i baren; sitt trångt) är en pärla där jag ikväll både skådade mat-connoisseuren Edward Blom och glamourdivan Kayo. Den som gillar god mat går till Café Facile, punkt.

På adressen på Luntmakargatan 99 har det tidigare legat flera restauranger som har haft få eller inga gäster och följaktligen slagit igen utan att göra något väsen av sig. Ägarna av Café Facile är genier, som har tagit den minimala ytan och maximerat dess användarvänlighet med bland annat varma färger, enkel inredning och öppet kök. Maten är dessutom fantastisk. Jag har tidigare ätit ostron och steak frites med stor behållningar här, idag åt jag ostron och hummer frites med stor behållning här. (Varför har jag aldrig tidigare ätit de tre favoriterna hummer, bearnaisesås och pommes frites i kombination?)

Dagens ostron var av sorten demoiselle d’Agon. Det jag gillar med ostron är smaken, sältan och den tillhörande lökvinägern, det jag har svårare för är den sladdriga konsistensen. Demoiselle d’Agon är fasta i köttet, muskeln känns nästan som biff. Jag kommer aldrig äta någon annan sorts ostron igen!

Det Café Facile är allra bäst på är viner. Jag får alltid vinförslag jag själv inte hade tänkt mig och de passar alltid utmärkt till maten. Café Facile har förmågan att para ihop mat och vin så att vinet vandrar upp ett par divisioner; jag önskar fler restauranger hade den förmågan.

20140807_213748