Kategoriarkiv: Restauranger

Instagram vs Reality på Aira

Välkommen till mitt glamourösa liv där jag går på lyxrestaurang! Välkommen också till den skitiga sanningen bakom glamouren.

Hummer på tre vis inkluderande en nätt och vackert upplagd klo.

 

Har du hört talas om Aira? Klart du har.

2009 brann restaurangen Lisa på Udden ned. Kändiskocken Tommy Myllymäki öppnade i mars i år lyxkrog på samma plätt på Djurgården, 100 meter från en marina full av stora motorbåtar och små yachter. På utsidan en stram lådliknande byggnad, på insidan en luftig sal signerad stjärnarkitekten Jonas Bohlin.

Självklart tackar jag inte nej till en inbjudan att avnjuta vad som, enligt affärstidningen Dagens Industri, är Sveriges näst dyraste avsmakningsmeny (2500 kr) där. Åh, mitt glamourösa liv!

Jag har två hundar. Båda hundarna, särskilt den äldre, har känsliga magar. De senaste åren har båda hundarna och deras känsliga magar i tur och ordning varit inlagda på djursjukhus i flera dagar, med femsiffriga räkningar (trots försäkring) som följd. Båda gångerna har jag och min sambo trott att vi skulle få åka hem från sjukhuset med tomt koppel – alla hundägares mardröm. Lyckligtvis har mediciner, dropp och veterinärvetenskapen räddat dem, men i vår familj är vi som du förstår mycket noga med vad och hur mycket våra hundar äter.

I världen råder en pandemi, i Sverige håller vi därför social distans och uppmanas undvika kollektivtrafik. Jag är dessutom lat. Så jag föreslår för sambon att vi, just samma dag som mitt lyxbesök, ska ta bilen till Djurgården för att erbjuda våra fyrbenta familjemedlemmar en extra härlig promenad inte helt långt från Aira.

På Djurgården finns spännande saker som hästar, rävar och massor av andra hundar att nosa efter. Eftersom jag är ett strategigeni råkar hundpromenaden på Djurgården schemaläggas timmen innan mitt Aira-besök.

Djurgården är ett hundparadis!

Djurgården är alltid vackert, även en grå höstdag, och precis som väntat är promenaden en hundsuccé. Eventuellt är det något med närheten till vatten, att havet bär dofter på ett annorlunda sätt, för vår trötta gammelhund spänstar omkring som en unghund med nosen fladdrande som en vindflöjel i styv kuling. Djurgården är ett hundparadis!

Inte minst för att där finns bajs, en delikatess för många hundar.

Det absolut sista som händer, när jag och resten av min familj ska skiljas åt utanför Aira, är att gammelhunden kastar sig fram i gräset och snabbt slukar något okänt som varken jag eller sambon hinner se. Eftersom han är känd som koprofagen i familjen, kastar jag mig fram och kör ner mina bara händer i hans slemmiga gap för att slita ut det främmande föremålet. Han är rottweilerblandning och har kraftiga käkar som utan problem knäcker kotlettben och mina händer stör honom inte nämnvärt; nävarna blir allt rödare och råare. Men eftersom jag och min hund är lika envisa gräver jag mig ändå djupare ner i hans svalg.

Operationen är endast delvis framgångsrik. Jag får grepp om och lyckas kasta ut en liten spillningsbit i rävstorlek, medan familjens absolut äckligaste medlem nöjt sväljer något som sannolikt är nätt liten rävbajskorv.

”Ha så trevligt ikväll”, säger min sambo och försvinner med Snuskiga Gårdvaren och hans son Skötsamma Unghunden till bilen.

Kvar står jag och två rödgnagda, slemmiga händer och stinker skit. Min största önskan i livet är att Aira har entrédörr som öppnas med hjälp av fotoceller.

Nom nom nom.

 

Aira har inte entrédörr som öppnas med hjälp av fotoceller. Däremot är portens handtag av den ögleformade modellen och det är alltså möjligt att tråckla in armen genom handtaget utan kontakt med mina bajshänder.

Som det flotta stället Aira är, har den övertaliga personalen absolut koll på kvällens gäster. Jag hinner knappt in genom dörren förrän hovmästarinnan har identifierat mig som gäst till en av lyxrestaurangens stammisar och informerat mig om det bara är att följa med hennes manliga kollega in i själva restaurangdelen så ska jag strax förenas med den vänliga människa som avser bjuda mig på Sveriges näst dyraste avsmakningsmeny.

Visst. Det är bara en liten detalj jag måste ta hand om först: bajshänderna. Jag hoppas innerligt att stanken inte når ända fram till det eleganta personalparet vid hovmästarpulpeten när jag ursäktar mig för att ”pudra näsan”.

Tyvärr är toaletternas handtag till skillnad från ytterdörrens inte av det generösa slaget. Handtaget ligger istället platt mot själva dörren, helt utan utrymme för arm-inlirkande. Hade jag varit utrustad med våtservetter, pappersnäsdukar eller bara en halvful tröja hade jag givetvis greppat handtaget med ett skyddande lager tillhygge emellan, men nu har jag inte minsta godispapper löst i handväskan. Det finns bara en sak att göra och det är att återvända till det eleganta personalparet vid hovmästarpulpeten. Så jag går tillbaka till dem, insvept i ett moln av bajslukt, och anlägger en krystat lättsam ton:

”Ursäkta, kan någon av er hjälpa mig att öppna toalettdörren? Jag är verkligen sååååå smutsig om händerna!”

Jag vet inte om någon har provat att tvätta bort rävbajslukt någon gång, men prova gärna. Det är inte gjort i en handvändning, så att säga, trots Airas dyra och starkt parfymerade handtvål från Byredo.

Min smala lycka är att lyxiga Aira inte är på något sätt trångbott eller överbefolkat så det är enkelt att hålla social distans medan jag avnjuter Sveriges näst dyraste avsmakningsmeny.

Och det är ju med bajs som med alla andra lukter: man vänjer sig. Framåt rätt nummer tre känner jag den inte ens; jag ber en tyst bön att detsamma gäller den snälla människa som haft oturen att välja just mig som middagssällskap.

Här är en annan variant av hummern.

 

Maten på Aira är i säsong och menyn uppdateras ofta.

Maten på Aira var fantastisk, servisen ännu bättre och bäst av allt var miljön! Jag ser fram emot att spara ihop pengar och gå tillbaka dit. Nästan gång kommer jag att vara avstressad, välklädd och dofta svagt av elegant parfym.

Låt oss konstatera att både jag och min hund var nöjda med våra respektive lyxmåltider, tyvärr var hans kväll mer avslappnad och bekymmerslös än min.

Lägg ett bokmärke på den här texten. När du funderar om andras liv är så fantastiska som de verkar i sociala medier kan du gå tillbaka hit och glädjas över hur lite rävbajs du ändå har i ditt liv.

Instagram vs Reality, jo jag tackar.

Terroirs Winebar i London serverar jättegoda naturviner och ännu godare mat

Naturviner är ju rysligt trendiga och vem vill inte vara trendig? Jag föreslår att du är trendig i London, där pärlan Terroirs Winebar ligger.

Ostron med schalottenlöksvinäger eller citron.

Jag älskar naturviner, ju knasigare desto bättre!

Hos Terroirs Winebar finns de i överflöd, säkert närmare 100 att välja på i både rött, vitt och orange. Och medan många naturviner kan vara svåra/svårdruckna är Terroirs naturviner behagliga och tillgängliga i både smak och pris.

Menyn är anspråkslös men inte maten.  ”Beska blad med gorgonzoladressing” toppar listan över det bästa jag ätit i salladsväg.

Gorgonzoladressningen görs förutom på blåmögelost på grädde och vinäger. Nom nom! Råbiffen med rostat bovete är genial. Och bortsett från att morotsrätten ser ut som en kastration är den underliggande purén underbart mjuk och smörig – perfekt efter de vinägerdränkta ostronen som inledde måltiden!

Favoriten blir vad som kallas ”oxiderade” naturviner som i smaken påminner om det jättegoda franska starkvinet pineau,

en perfekt avslutning på måltiden tillsammans med en krämig fransk, Brie-liknande vitmögelost.

Så gott att det är värt att åka till London igen bara för denna kombo!

Adressen till Terroirs Winebar är 5, William IV Street.

Låt inte det faktum att gatans nedre del huserar hemlösa och deras tält hindra dig från att besöka den här underbara pärlan!

Det var för övrigt tvärs över Themsen på baren Dandylyan, som inte finns längre, som jag för första gången drack ett orange vin.

Bubblare: Italienska restaurangen Margot, 45, Great Queen Street, som tillsammans med Hakkasan Hanway Place ständigt ligger på min topp 5-listan över favoritrestauranger i London.

Jag skrev mer utförligt om Margot här.

Favoriter för frukost i Covent Garden

Just hemkommen från London har jag några färska tips på vad du kan äta och dricka i mitt favoritområde Covent Garden istället för att knapra bacon från hotellbuffén.

Jag tycker visserligen att hotellfrukost är en gudagåva, men ibland är det roligare att vara ute bland folk och känna pulsen!

Ankröra, eller rörig anka? En smakfest för både öga och gom!

Jag är väldigt förtjust i frukosten på The Ivy Market Grill i Covent Garden, men nu har jag äntligen hittat ett ställe som är ännu bättre (till bättre pris).

The Black Penny har nämligen fått mig att både äta och tycka om sötpotatis. Jag avskyr sötpotatis! Det är dessert förklädd till potatis, ett djävulens påfund! Enda gången där sötpotatis är gott är i The Black Pennys duck hash.

Sötpotatisen har använts som rotsak i ”ankröran”, inte som potatis, vilket gör anrättningen lyckad.

Dessutom blir alla livsmedel goda med salt och ankfett! Även äggröran är mycket god, tricket stavas då s-m-ö-r.

Stor varning för det glutenfria brödet som ser ut som och smakar masonit!

Akta dig! Annars kommer sågspånsbrödet och tar dig!

The Black Penny finns på 34, Great Queen Street och också på Sloane Square och South Bank.

Här äter du bästa budgetlunchen i Covent Garden

Stockholms restauranger är många och väldigt bra, men i London finns det ännu fler! Och jag försöker äta på så många av dem som möjligt när jag besöker min gamla hemstad.

Eftersom jag var där i helgen och åt mig igenom Covent Garden tänkte jag tipsa om några gamla favoriter till lunchrestauranger som fortfarande håller måttet. Dessa är dessutom snälla mot plånboken!

Phō, 65A Long Acre (men finns över hela London)

Underbar vietnamesisk buljongsoppa!

Antingen gillar du phō eller så har du fel!

Den vietnameiska, över natten-kokta buljongen som ligger till grund för den delikata soppan är aromatisk och salt och syrlig på samma gång! Jag äter gärna min med biff. Nudlarna i soppan är glutenfria risnudar, inte vetenudlar som annars ofta är fallet, till stor glädje för oss intoleranta.

Kryddhyllan.

Kafékedjan Phō är bäst av så många anledningar: räds inte kryddor, rimliga priser, underbart vackert jasminte.

Vem blir inte hjärtevarm av en blomma i teet?

Bubblare: Indiska Sagar, en vegetarianfavorit, på 31, Catherine Street (även på Percy Street)

Glutenfria och veganska Kancheepuram Idli, ris- och linsdumplings, samt papadam.

 

Paper Paneer Dosa, knaprig ris. och linspannkaka, med gottiga röror.

Så här såg Grand Hotels västerbottensbuffé ut 2019

Gillar du viltkött, röding och västerbottensost? Då har jag ett tips för dig!

Första tallriken.

Varje år äter jag västerbottensbuffé på Grand Hôtel med min familj. Grands veranda har olika temaveckor och året börjar alltid med västerbottenstema i månadsskiftet januari-februari.

Det är så många grader av knäppt att mina föräldrar kör från Västerbotten till Stockholm för att äta västerbottenbuffé, det vill säga samma mat som de har hemma i frysen.

Jo, det är sant. Ett år plockade till och med min mamma hjortron och levererade till Grand! Vi är nog en lite knasig familj.

Andra tallriken.

På en västerbottensbuffé finns alla maträtter jag älskar: kött, potatis, ost.

Här finns gravad älg, lättrökt ren, älgfärsbiffar, ripmousse och någon gammal björn också.

Tredje tallriken.

 

Även fisken är fin! Olika varianter av sik, regnbåge och röding serveras, tillsammans med sill och strömming. Jag är inte särskilt förtjust i strömming men västerbottensströmmingen slinker alltid ned. I alla fall om jag får en hjortronsnaps.

Hjortronsnapsen är så god att jag dricker massor av sådana och annars bara vatten till maten.

Jag dricker nästan alltid bubbelvatten men inte på västerbottensbuffén – här ska allt utrymme i magen sparas till maten och snapsen!

De två senaste åren har det varit dåligt med hjortronsnaps. I år kom vi på bufféns sista lunch. Då fanns det en enda snaps för oss fyra personer i sällskapet att dela på.

Enbärsgravad fisk, lingon- och rosmaringravad lax…

 

Blinier med sikrom.

 

Ripmousse på inkokt plommon samt renpaté med messmör på kavring. Båda favoriter!

 

Grands hjortronsnaps.

 

När jag var liten trodde jag att allt kött kom från älg och att all potatis var mandelpotatis. Hur härligt hade inte livet varit om det hade varit sant?

Vi firar pappas födelsedag.

 

Värdinna för västerbottensbuffén är matprofilen Ella Nilsson, som är från en by några mil från pappas barndomshem. I år firade vi pappas födelsedag på västerbottensbuffén och han fick en västerbottensost i födelsedagspresent av Ella.

Ella välkomnar alltid gästerna med torkat och saltat renkött. Mmmmmmmmm!

4 bästa restaurangerna i Rom (för glutenintoleranta och andra)

Jakten på riktig god glutenfri mat går vidare, och jag har goda nyheter för den som ska till Rom!

Ingen blir ledsen av glutenfri pizza och glutenfri Nastro Azzurro.

 

Nästa gång ska jag testa mer avancerat pålägg hos Voglia di Pizza, vågade inte chansa på vit (=tomatsåsfri) pizza förrän jag visste att botten var god.

 

På via Giubbonari 33 serveras världens bästa glutenfria pizza.

Jag har varit i Rom igen.

Den här gången lyckades jag inte bara äta fantastisk pasta utan också fantastisk pizza. Så ska du resa till den italienska huvudstanden är det här fyra restauranger att hålla koll på, oavsett om du tål gluten eller inte.

 

1. Voglia di Pizza, via dei Giubbonari 33

Eftersom det här är en glutenfri lista måste Voglia di Pizza toppa, för här serveras den bästa glutenfria pizzan jag någon har ätit! Och då har jag de senaste tio åren försökt hitta vettig glutenfri pizza i Boston, Chicago, Stockholm, London och flera ställen i Italien. Även Rom. Jag har inte lyckats tidigare; även om många pizzor är tillräckligt goda så är de fortfarande bara en nästan-version av riktig pizza. Men nu har jag hittat världens bästa glutenfria pizza! Och den är faktiskt lika god som pizza med gluten. Dessutom finns glutenfri Nastro Azzurro! Jag längtar redan tills jag får åka tillbaka till Rom och Voglia di Pizza.

 

2. Dal Bolognese, Piazza del Popolo 1

Klassisk italiensk restaurang med alla klassiska italienska rätter du kan tänka dig. Här hittar du ålderstigna servitörer i vita jackor som talar mycket lite engelska, styvstärkta vita dukar, utmärkt service och läckra lokala specialiteter. All pasta går att få god och glutenfri! Lite dyrare, men ett måste för dig som vill snygga till dig lite och äta en lång och härlig middag, kanske för att fira något.

 

3. Girrarosto Fiorentina, via Sicilia 46

Öppnade på 60-talet och en del av personalen ser ut att ha jobbat där sedan dess. Även om personalens engelska är begränsad så förstås och respekteras ”gluten free” (som för övriga heter ”senza glutine” på italienska). Passar både för finare och enklare middagar och nästan bäst är att gå hit på lunch. Frågar du mig är det Roms bästa restaurang sett till läge, pris, mat, service, stämning och glutenfria möjligheter. Min favorit: spagetti all’amatriciana. Eller carbonara. Allt med bacon, faktiskt.

 

4. Casina Valadier, Villa Borghese

I stora parken Villa Borghese finns inte bara vackra fontäner, ett zoo och underbart konstmuséum, här finns också möjligheter till mat. På Casina Valadiers terass serveras god glutenfri pasta, gott glutenfritt bröd till maten och magisk utsikt över hela Rom. Det är roligt att den glutenfria pastan kommer i andra former än spagetti, som är det vanligaste alternativet annars.

 

 

 

Det var säsong för vit tryffel på Dal Bolognese. Risotton på bilden kostar 68 Euro.

 

Girrarosto Fiorentina är min favorit i Rom pga lugn, genuint och gott.

 

Kul pastaformer även för glutenintolerana på Casina Valadier.

 

Bakom mig på Casina Valadier: Rom.

Jag var på restaurang Portal igår och… lite gäsp var det allt

Den här lilla potatisrätten med rom och äggkräm har jag ätit i en bättre version på Fotografiska.

 

Mina matkunniga vänner har tipsat om Portal, en restaurang som drivs av Årets kock 2012 Klas Lindberg och serverar ”medveten enkelhet med mycket hjärta och matglädje”… som alla andra moderna restauranger gör idag. Lilla Ego, Agrikultur, 19 glas, Le Nom, Proviant – alla kan laga god mat med råvaran i fokus, som det så fint heter.

Och jag är lite arg. För jag tycker inte om att gå på restaurang och känna mig besvärlig, som att jag tynger servispersonalen bara för att jag frågar hur stor osten jag funderar på att beställa är. Jag tycker en otrevlig ton och mentalt himlande ögon inte är ett rimligt svar på den frågan. Det är möjligt att det var min tidigare fråga om den amerikanska chardonnayen eventuella naturvinsstatus (sprunget ur den utsökt tunna konsistensen, den ovanliga smaken och restaurangens inriktning) som på något sätt byggde upp irritationen mot mig. Kanske är det omåttligt korkat att fråga det, kanske är det allmänt känt att amerikanska viner per defintion inte kan vara naturviner? Eller så var det det faktum att jag och mitt sällskap inte kunde bestämma oss hur hungriga vi var utan beställde två förrätter först, sedan en till, sedan en varmrätt att dela. Kanske var vi otroligt besvärliga? Jag vet faktiskt inte och jag kommer aldrig i hela mitt liv sätta min fot på Portal igen.

Om vi bortser från att personalen på Portal inte tycker om att få frågor om ostens storlek är det en för all del trevlig lokal, även om läget är bättre än inredningen. Vinrekommendationen är som sagt magisk, espresso martinin som jag beställer istället för osten i okänd storlek är topp 3 i livet. (Genialt att inte göra den söt!)

Vakteln är smulter, förrätten på råa grönsaker en sån där som jag skulle kunna återvända för. (Om stämningen hade varit bättre, då förstås.) Hade det här varit en restaurang vilken som helst hade jag tyckt att maten hade varit bra och gett den fyra av fem i betyg. Men nu är det här en ambitiös restaurang med tung konkurrens inom genren modernt, svenskt kök och i det sammanhanget tycker jag Portal än så länge är medelmåttig. Ett kul ställe att ha besökt, men inte nödvändigtvis något jag rekommenderar. Och då bortser jag från att servisen har de värsta attitydproblem jag har stött på sedan Anders Timells son jobbade på Riche en kväll när jag var där i våras.

Och om någon undrar så serveras osten utan tillbehör, bara som en bit ost. Ingen hemlagad marmeladbit på älgört eller björksav, inga dinkelkex och inget hembakt fröknäcke. Och du beställer en enda sort, det är inte en tallrik med flera ostar som på de flesta andra restauranger. Storleken är däremot som sagt okänd.

Vill jag äta modern svensk mat igen så promenerar jag hellre bort till Fotografiska.

Restaurangtips Paris: La Société och Tigre qui pleure

Jag har ätit många goda middagar på många trevliga restauranger i Paris. Under modeveckan i mars åt jag för andra gången Tigre qui pleure (gråtande tigern), en av de godaste kötträtter jag har ätit i Frankrike.   
Enligt Wikipedia är gråtande tigern en asiatisk rätt, men jag tycker den är en typisk fransk bistrorätt med asiatiska kryddor. En tunn asiatisk dressing med chili och koriander piffar det möra köttet (som för övrigt inte är tigerkött, rätten har fått sitt namn av att en hittepåtiger blev ledsen när den jättegoda maten tog slut). 

Rätten blev ännu godare av att ätas på den exklusiva restaurangen La Société, som andas dyrt och utvalt på samma sätt som Teatergrillen. Lokalen är dock betydlig mer modern och ungdomlig. 

 

Recenserat: Omakase Köttslöjd

Omakase köttslöjd är en trendig konceptrestaurang som bygger sin (avsmaknings)meny på kött från en leverantör i Järvsjö. Helrätt enligt lokala, transparenta mattrenden. I rätterna ingår också trendiga ingredienser som grönkål, betor och lavendel. Omakase Köttslöjd påminner lite i smakerna och rätterna om Marv & Ben i Köpenhamn, men är betydligt mer tillspetsat i köttkonceptet än sin danska kollega. Alla rätter innehåller kött. Ingen rätt utom två (av 20+) innehåller gluten.

Jag har ätit den evighetslånga avsmakningsmenyn med tillhörande vinpaket. Det var generöst i övermått: jag önskar jag inte hade ätit vare sig lunch eller frukost den dagen och hann aldrig peta i mig vinet till en rätt innan nästa glas hälldes upp. Efter den här middagen tar jag omtag på mitt tidigare beslut av avstå vinpaket, det räcker faktiskt med ett eller två glas vin om en skicklig sommelier som Omakases hjälper dig välja. Vinpaketet är totalt överflödigt.

Maten är som sagt köttbaserad. Kötträtterna innehåller kött. Efterrätterna innehåller kött (fryst, riven och lättrökt nötrulle utgör strössel på en glassliknande sötsak). Skaldjursrätterna innehåller kött. Och trots att jag verkligen älskar kött så blir jag köttmätt tre fjärdedelar in i middagen. Kan jag inte bara få slippa kött på en endaste liten rulltårtebit? Kött är gott, kött i övermått är bara övermåttligt.

Lika duktig som Omakase är på smaker – för här är smakerna verkligen förträffliga! – lika dåligt är köket på texturer. Många rätter är jättemjuka och saknar helt krisp och tuggmotstånd. En del rätter kan jag inte ens äta upp för att de är för sliddriga. Bäst av allt är en rödbetsbuljong med isterband (den glutenintolerante får istället en tryffelkorv), den rödbetsbuljongen skulle jag vilja ha i frysen och ta fram alla gånger jag är sugen på soppa! Sämst är de båda mjuka skaldjursrätterna med mjuka köttaccessoarer – rätterna blir helt enkelt för mjuka.

Jag kommer inte att gå tillbaka till Omakase köttslöjd. Trots bra koll på smaker känns det konstigt att ett så kompetent kök helt har missat det här med textur.  IMG_5420 IMG_5425 IMG_5428 IMG_5431 IMG_5437 IMG_5444 IMG_5450 IMG_5452 IMG_5439

Restaurangtips Köpenhamn (eller inte): Bror

IMG_3022Köpenhamn är en rolig stad för oss som gillar mat. Medan de roligaste nyheterna i Stockholm är sydamerikanska, håller danskarna fortfarande på att utveckla det moderna nordiska köket där sällsynta örter handplockas i det vilda av Bröderna Landby, alla delar av djuret ska lagas till och du inte helt sällan hålls ovetande om vad du ska serveras.

Restaurang Bror drivs av kockarna Samuel Nutter och Victor Wågman, som tidigare var souschefs på Noma. Här är lokalen spartanskt inredd, djurdelarna som bjuds av de mindre exklusiva slaget (huvud; testiklar; benmärg) och priserna därför mer än rimliga.

Maten är också mer rolig än god – precis som på lika konceptuella, moderna och experimentella Punk Royale i Stockholm (men i ärlighetens namn träffar Punk Royale rätt oftare) och precis som på Punk Royale kan du inte på förhand läsa in dig på menyn utan äter det som serveras för dagen. Det enda du kan själv bestämma över är snacksen före menyn, antalet rätter i menyn och om du vill ha en extra dessert.

Jag beställde in torskkind som snacks/för-förrätt. Den serverades med pepparrotsmajonnäs och jättegott blomsterkrassesalt. Själva torskkinden smakade… torsk. Andra i sällskapet vägrade helt äta fiskhuvud, medan jag som har ätit griskind i Italien (typ bacon fast mörare) kan uppskatta det fina köttet i ansiktet. Italienarna säger att griskind är så mört för att tuggmuskeln arbetar hela tiden, jag vet inte om detsamma kan sägas om torsk, men köttet var mjällt i alla fall.

En annan rätt var svartvinbärsgravad torsk med sotad och rökt minimajs, majsbulong och sotad majspuré. Svartvinbärsgravningen var för syltig, men den sotade majspurén smakade popcornmos och var gudomligt god! Kanske har någon äntligen kommit på något intressant att göra av minimajs?

Kalven serverades nästintill rå i tärningar. Servisen ville inte förrän efteråt berätta att det var kalvtunga, då det kan avskräcka gäster, men jag har inget emot tunga så länge den är tillagad på ett sätt så jag slipper känna tufft tuggmotstånd eller papiller. Det tillhörande potatismoset var anmärksningsvärt mjukt och lent, och det visade sig att det hade passerats genom ett silkestyg för att få sin änglalika konstistens.

Efterrätten var en plommonpuré med färska plommon, frystorkad mjölkcrumble och bränd gräddparfait i kuber. Den serverades med rosmarinolja. Rosmarinolja till den söta efterrätten var en utmärkt innovation och grädde är alltid gott, den som säger något annat ljuger.

Jag drack inte det tillhörande vinpaketet utan bara ett glas, det var valt av sommelieren och funkade utmärkt till maten. Precis som på så många andra ställen i Köpenhamn serverades vi naturvin.

Som på de flesta moderna restauranger går det utmärkt att få menyn glutenfri.

Jag kan förstå att det här är en restaurang det pratas om men jag skulle inte gå hit igen. Bror är bättre för inspiration än för goda smaker.  IMG_3029 IMG_3033

IMG_3019 IMG_3017

IMG_3035