Kategoriarkiv: Skål!

Bartömning sommaren 2023 efterrättscocktail Batida

Är du sugen på flytande vuxenefterrätt? Då har jag ett förslag!

I sommar har jag ägnat mig åt att försöka dricka upp alla konstiga spritsorter jag och Sam har samlat på oss genom åren. Vi har nämligen en bild av oss själva som The Great Gatsby-tjusiga personer som varje dag klockan fem tar en intressant och komplex cocktail, elegant klädda som dandy/Greta Garbo. Därför köper vi alltid märkliga, exotiska spritsorter på resa. Tyvärr har vi ingen aning om vad de bäst ska blandas med och hur vi faktiskt gör dessa filmvärdiga drinkar. Flaskorna blir därför dammsamlare hemma i det (väldigt stora) barskåpet.

Så i dessa sparsamma och hållbara tider vill jag göra mitt för planeten och konsumera saker vi redan har. Alltså: bartömning. Och: ägna semestern åt att söka och testa recept som inkluderar bananlikör, Minttu och blodapelsingin.

Och cachaça.

Den självklara lösningen här är ju caipirinha. Men om man har dåligt tålamod är muddlande en väldigt frustrerande aktivitet, inte minst eftersom den föregås av skärande av (små!) klyftor och kärnpillande. Så caipirinha utgår därför ur repertoaren.

Kvar finns batida, sockerrörssprit med fruktjuice, lime och kondenserad mjölk. Sötad kondenserad mjölk. Tagen av den allmänna sydamerikanska vajben valde jag dessutom den rejält söta ananasjuicen (istället för, som föreslaget av mången recept, det mer sötmabalanserade kokosvattnet).

Till saken hör också att jag inte är särskilt förtjust i söta drinkar (eller söta efterrätter eller söta bakverk eller sötpotatis för den delen). Så när jag kom hem med mina sockerpackade cocktailingredienser blev jag lite äcklad av tanken på dem alla tillsammans. Jag förträngde batidan.

Men ja, igår kände jag mig öppen och äventyrlig och tog tag i saken. Jag skakade 6 cl ananasjuice, 5 cl cachaça, 3 cl kondenserad mjölk och 1 cl limejuice med is. Jag hällde den fluffiga vätskan, inte olik lättvispad grädde, i ett glas. Jag höll andan. Jag smakade.

Resultat: efterrätt. Och en SJUKT GOD sådan. Minns du barndomens ananassplit? Tänk dig en flytande sådan med en diskret spritig underton. Magiskt gott!

Varför har ingen berättat för mig om den här utmärkta sommardrinken/semesterfantasin/efterrätten tidigare? Jag drack två! Och det hade kunnat bli fler om jag inte hade varit utmattad efter arbetsveckan och gick och la mig klockan 21 på en fredag.

BATIDA – en ny upptäckt i min drinkreceptsamling!

Och cachaçan kom till användning också.

Den här bartömningsidén är genial! Vi lär oss nya saker, hittar nya smaker och får användning för dammsamlare hemma. Någon som har tips på vad man gör med sliskig, giftgrön Midori?

Varsågod för sommarens bästa svenska orange vintips

Sommarens godaste vin är orange! Och svenskt! Varsågod för tips.

Textur, 269 kr, i Systembolagets tillfälliga sortiment. Endast i Stockholm, Göteborg och Malmö.

 

I skånska Klagshamn finns ett svenskt vinmakeri som jag hoppas kunna besöka en dag! Där görs ett orange naturvin som blivit 2020 års favorit.

Begreppet ”naturvin” avser ett vin som har framställts så icke-industriellt som möjligt.  Jästen som används är exempelvis vanligtvis naturjäst, odlingen ekologisk, sulfiter används lite eller inte alls, produktionen småskalig och druvorna skördas för hand.

En del naturviner görs till och med i gammeldags amforor av lera, av vinmakare som vill vara extra ursprungstrogna.

Tyvärr finns det igen exakt definition av eller certifiering för ”naturvin”. Olika producenter tycker att det betyder olika saker. Därför kan i princip vem som helst kalla vilket vin som helst för naturvin.

Jag gillar naturviner för att de är oförutsägbara. Ett och samma vin kan smaka olika när det tas ur olika flaskor. Naturviner är stökiga och okontrollerade, och därmed ofta överraskande och intressanta. Smaken är ofta mer komplicerad och mindre snäll än konventionella viners.

Doften är ofta lite funky eller skunkig, medan smaken ofta innehåller många olika upplevelser i samma klunk.

Ett orange vin är ofta – men inte nödvändigtvis – ett naturvin. Vinet får sin speciella färg av att de vita druvorna får ligga på sina skal längre (skalmaceration) och då får drycken en mörkare färg. Röda viner görs så – skalet får ligga med vid jäsningen och laka ur både tanniner och färg.

Jag upptäckte orange vin första gången på en flott hotellbar i London och har sedan dess förkovrat mig i ämnet (det vill säga druckit många sorter). Det har blivit lättare med åren, eftersom naturviner har blivit populärare och därmed enklare att hitta.

Ett exempel på orange viners popularitet är att de nu till och med går att hitta på Systembolaget, vilket var hur jag hittade vårens och sommarens favorit Textur. Textur görs i skånska Klagshamn, där det har funnits en liten vingård sedan 2001. Vingården i Klagshamn gör 6000-7000 flaskor (av olika viner) på ett år, och jag gissar att jag har druckit ungefär hälften av dem. Nämen, 10-15 stycken har det allt blivit.

Jag är absolut en sådan som gärna dricker vin medan jag lagar mat, ibland till och med hellre än TILL maten och för mig är Textur ett sånt vin. Vill du dricka vinet till mat kan du tänka på det som ett vitt, torrt, mineraligt vin. Gott exempelvis till vit fisk.

Terroirs Winebar i London serverar jättegoda naturviner och ännu godare mat

Naturviner är ju rysligt trendiga och vem vill inte vara trendig? Jag föreslår att du är trendig i London, där pärlan Terroirs Winebar ligger.

Ostron med schalottenlöksvinäger eller citron.

Jag älskar naturviner, ju knasigare desto bättre!

Hos Terroirs Winebar finns de i överflöd, säkert närmare 100 att välja på i både rött, vitt och orange. Och medan många naturviner kan vara svåra/svårdruckna är Terroirs naturviner behagliga och tillgängliga i både smak och pris.

Menyn är anspråkslös men inte maten.  ”Beska blad med gorgonzoladressing” toppar listan över det bästa jag ätit i salladsväg.

Gorgonzoladressningen görs förutom på blåmögelost på grädde och vinäger. Nom nom! Råbiffen med rostat bovete är genial. Och bortsett från att morotsrätten ser ut som en kastration är den underliggande purén underbart mjuk och smörig – perfekt efter de vinägerdränkta ostronen som inledde måltiden!

Favoriten blir vad som kallas ”oxiderade” naturviner som i smaken påminner om det jättegoda franska starkvinet pineau,

en perfekt avslutning på måltiden tillsammans med en krämig fransk, Brie-liknande vitmögelost.

Så gott att det är värt att åka till London igen bara för denna kombo!

Adressen till Terroirs Winebar är 5, William IV Street.

Låt inte det faktum att gatans nedre del huserar hemlösa och deras tält hindra dig från att besöka den här underbara pärlan!

Det var för övrigt tvärs över Themsen på baren Dandylyan, som inte finns längre, som jag för första gången drack ett orange vin.

Bubblare: Italienska restaurangen Margot, 45, Great Queen Street, som tillsammans med Hakkasan Hanway Place ständigt ligger på min topp 5-listan över favoritrestauranger i London.

Jag skrev mer utförligt om Margot här.

Covent Gardens dyraste och bästa bar

Har du spenderbyxorna på och är på väg till London vet jag precis var du ska gå för lyxigt barhäng: One Aldwych!

Just nu är det fortfarande julpyntat på One Aldwych.

När jag besökte One Aldwych första gången var hotellet nyöppnat och jag hade just varit i Brighton och intervjuad Fatboy Slim i hans hem.

Det lyxiga hotellets bar har alltid tilltalat eleganta kostymmän och kostymkvinnor på väg hem från sina skrivbordsjobb i city, men själva lokalen har känts mer som en utställningslokal än ett mysigt ställe att slappna av på. Exklusivt – men kallt.

Nu är inredningen omgjord! Borden är fler, de tomma ytorna mindre, och dekorationerna mer ombonade! Supertrevligt.

Drinkmenyn har också fått ett uppsving och känns modernare. Det har också blivit lättare att förstå vad drinkarna kommer att smaka – den tidigare cocktailmenyn var mer av ett mysterium. Och betalar du 17 pund för en drinkjävel vill du inte köpa grisen i säcken, så att säga.

Adressen är enkel: 1, Aldwych.

Bubblare: The American Bar på Savoy, Londons äldsta cocktailbar, på The Strand. Där är drinkarna för övrigt ännu dyrare än på One Aldwych.

Om du är på väg till London, eller ÄR i London, och läser mina tips är det bara att säga grattis! Du kommer inte bli besviken (däremot möjligen ditt kreditkort).

Återupptäckt roséfavorit för än är inte sommaren slut

Det är fortfarande roséväder så i fredags gav jag mig på en gammal roséfavorit – Miraval. Så här gick det!

2014 var min Miraval-sommar.

Sedan dess har det hajpade rosévinet changerat – 2013 var tydligen en särdeles bra årgång – men nu har jag återupptäckt det ljusrosa, mineraliga vinet från Provence.

Miraval kommer från en vingård som är mest känd för att ägas av separerade kändisparet Brangelina, Brad Pitt och Angelina Jolie, men sköts av en traditionstrygg vinfamilj, och har utsetts till världens bästa rosévin av ansedda Wine Spectator. 2014, när min Miraval-besatthet peakade, köpte jag det ur Systembolagets tillfälliga sortiment så länge det fanns, sedan lärde jag mig på vilka restauranger det fanns att beställa. Sån är jag.

De senaste fem åren har jag inte haft någon vidare känsla för rosé – rosévin kräver riktigt varm sommar med ljumma kvällar för att komma till sin rätt. Men med den formtopp sommaren visar nu i augusti var det dags att ge rosén en chans. Så jag testade Miraval igen och blev nöjd!

Druvorna är av sorterna cinsault, syrah, grenache och rolle – det sista är en för mig främmade druva. Rolle finns tydligen även i norra Italien och heter då vermentino.

Vinet finns i det tillfälliga sortimentet så det är inte särskilt enkelt att få tag på, men det kostar bara 185 kronor flaskan. Det är väl spenderade pengar, för vinet är väldigt trevligt! Jag tycker inte om bäriga, täta roséviner, jag vill gärna ha dem blommiga eller mineraliga. Miraval är mineraligt på ett nästan salt vis med en liten citrusfräschör (very mycket Medelhav!) och luftigt.

Jag köpte två flaskor på en gång och väntar nu på nästa värmetopp så jag kan balkonghänga lite med min återfunna rosékompis. Vinet ska inte lagras så jag måste så klart dricka upp det nu i sommar.

Orange vin på Enoteca Storica Faccioli i Bologna

Du som åker till Bologna får inte missa naturvinsbaren Enoteca Storica Faccioli!

Orange viner stötte jag på första gången på baren Dandelyan på lyxhotellet Mondrian i London. Sedan dess har jag utforskat de okonventionella naturvinerna på olika håll i världen, senast i Bologna.

Bologna är enda stället i världen där jag har ätit god mortadella. Och kvaliteten på charkuterierna överträffas endast av regionens vita viner, som är så där kritiga och knepiga som jag gillar när jag har druckit röda, kärva lite för länge.

Jag besökte Bologna ett par gånger för tjugo år sedan och sedan 2017 har jag åkt dit i mars varje år för att besöka världens största skönhetsmässa. Bologna är en studentstad, saknar stora inkomstbringande industrier och är mysig snarare än glamourös. Även de finaste restaurangerna har en familjär, avslappnad känsla.

Jag har inga favoritrestauranger, däremot besöker jag gärna naturvinsbaren Enoteca Storica och testar mig igenom dess stora utbud av udda, lokala viner. Nu senast orange viner!

Ett orange vin är ett vitt naturvin som har lagrats på rödvinsfat, och får därför ovanlig färg… och smak.

I år heter den nya favoriten Notte di Luna.

Nästan värt åka till Bologna endast för detta…

 

 

Lite chark, lite vin.

Notte di Luna kommer från producenten Ca de Noci.

Druvorna är 50% muskatdruva, 30% spergola och 20% malvasia aromatica.

De båda senare är nya druvor för mig. Spergola är vad jag förstår en lokal druva som växer i regionen Emilia-Romagna.

Enoteca Storica Faccioli finns på Via Altabella, 15/B och är inte lätt att hitta online, men åker du till Bologna är baren lätt att hitta på plats. Den ligger bara ett stenkast från Piazza Maggiore.

Välkommen!

Även om den är liten finns alltid lediga bord, kanske för att vinerna är lite dyrare än de flesta studenter har råd med.

Recenserat: Le Rouge

IMG_8240_2

På bilden ovan ser du det glutenfria bröd en av huvudstadens dyraste restauranger, Le Rouge, erbjuder sina gäster. Det är en av flera anledningar till att jag inte kommer att gå dit igen. Men låt mig ta det från början.

För flera år sedan firade jag min födelsedag på Le Rouge. Det var dyrt i en period när jag hade väldigt lite pengar, men det var en magisk kväll där allt från service till glutenfritt bröd höll toppkvalitet. Det glutenfria brödet var på den tiden små, runda bullar uppträdda på stålpinne (eller serverad i papperspåse, precis som ”vanligt” bröd, jag minns inte) och jag blev så glad att jag som glutenfri slapp det frysta rostbrödet. Därför återvände jag i veckan till Le Rouge för födelsedagsfirande, trots att ekonomin återigen egentligen inte tillåter det.
Det visade sig vara en dålig investering.

Le Rouge är en restaurang av kalibern ”gå hit när någon annan betalar” – affärsmöten, exempelvis. Le Rouge är också bra på varmt kött, så mitt sällskap som åt Biff Wellington (425 kr) var jättenöjd. Jag har ätit kött&pommes på bakfickan Bar Rouge flera gånger och även om bearnaisesåsen kan skilja sig mycket från en gång till en annan tycker jag generellt att jag har blivit nöjd just med kött&pommes. Därför trodde jag att råbiffen (175 kr) skulle vara ett säkert kort.

Det var den inte. Visserligen var den vackert serverad, med kronblad och doft/smak från blommor, men ack så kall. Inte helt oväntat förvaras steak tartaren i frysen i väntan på servering, men då jag åt min som huvudrätt och inte förrätt borde den ha hunnit tina. Nu var den så kall i mitten att jag nästan fick iskristaller mellan tänderna. Smaken var definitivt inte där förrän mot slutet av tallriken då köttet hade rumstempererats. Då kan inte ens en jättegod amuse på beta och getost hjälpa.

Det är var mitt sista besök på Le Rouge. Jag kommer däremot gå tillbaka till Bar Rouge, för vin och sprit är restaurangens starka sidor. Och jakten på Stockholms bästa råbiff fortsätter. (Bäst hittills: Proviant. Också bra: Griffin’s Steakhouse. Undvik: Delikatessen.)

IMG_8250

IMG_8246_2 IMG_8241_2  IMG_8242

Bartips: Mikkeller & Friends med 4 glutenfria öl

mikkeller-tulegatan

På Döbelnsgatan i Stockholm ligger Mikkeller & Friends, snyggt ihopbyggt med intilliggande Bierhaus. Mikkeller är egentligen ett ölmärke, eller egentligen en dansk gubbe, men runtom i världen (Hello, Bangkok! Hello, San Fransisco!) finns också barer. Och en har då öppnat på Döbelnsgatan 25.

Mikkeller har inte mindre än fyra (4) glutenfria öl att välja på, vilket är helt galet! Så många har jag endast tidigare hittat på en sportbar i Chicago. Bäst av allt? Öppet 14-01 alla dagar i veckan, vilket är fantastiskt för mig som sällan slutar jobba förrän 22. Här hänger jag alltså vid 23 och framåt – vi ses!

Ny bekant: shisoblad

IMG_0111

Mandarin Oriental är en überlyxig hotellkedja med trevliga rum och ännu trevligare barer och restauranger så när jag var i London tidigare denna månad hälsade jag på för lite mat och dryck. På Mandarin Bar fann jag, förutom anmärkningsvärt god service, också shisoblad (Perilla Frutescens): en asiatisk kryddört, släkt med mynta,som ofta används i matlagning som nudelrätter, men bladen kan också friteras och fröna används med fördel till daikon.

Väldigt festligt att lära sig något helt nytt medan en dricker cocktails!

IMG_0112IMG_6004

IMG_0118

IMG_0120

På nedersta bilden kan du i bakgrunden se vad jag gjorde senare samma kväll, det ska jag berätta mer om så snart jag hinner!

Sommarens bästa rosé: Miraval

140710 rose1

För ett par månader sedan anordnade jag tjejmiddag med tema rosé. Alla gäster kom med en flaska rosé och så jämförde vi. Populära på bordet vid detta amatörernas men storkonsumenternas rosévinstest var kändisviner (tips: Hannahs och Amandas är jätteäckligt) och kvällens favorit blev en okänd italienare, Albia. Som värdinnegåva fick jag under kvällen Miraval, Brad Pitts och Angelina Jolies rosévin från Provence. Förra veckan vågade jag dricka det (jo, jag är naturligt skeptisk mot kändisviner) och blev positivt överraskad! Det är verkligen ett rosévin som både ser ut och smakar som i Provence: ljust, inte alltför bärigt eller sött, läckert till mat.

Glad i hågen spatserade jag till Systembolaget och skulle köpa på mig en låda eller två, trots att det kostade 149 kr/flaskan. Tyvärr är vinet inte bara slut i Sverige utan i hela världen för någon jävel på Wine Spectator har utsett detta till världens bästa rosévin.

Nu blir det vitt och rött resten av sommaren. Att det ska vara så svårt att hitta ett vettigt rosé!