Sedan jag kom hem från helgens matbloggkryssning har jag längtar efter vitt vin och skaldjur. Och efter tre dagars tjat gav sambon med sig och köpte rökta räkor. Ost hade vi gott om hemma, bland annat parmesan och "finska appenzellern" Vilho, och så knäckte vi Gran Lurton, ett av de sju goda vinerna som serverades på sjurätterssignaturmenyn på Tallinksilja i fredags. (Varför köpte jag bara hem en flaska? Måste kryssa igen!) Med den goda svartvinbärsmarmeladen från Anton & Anton samt en limeaioli var livet gott. 

Ibland är plockmat perfekt.

Hårvårdsmärket Davines har startat en vinklubb i Sverige samarbete med Wine Republic. Igår bjöds en samling journalister och bloggare på vinprovning i ett vackert tegelvalv i Gamla Stan. Låt oss konstatera att chianti inte är min grej, gillade inte de båda varianterna som serverades igår. Föll istället för en mild, rund, snäll valpolicella som skulle göra sig extra bra med en bit salt parmesanost men som gjorde sig extra bra till allt, om du frågar mig. Imorgon åker jag till Parma för att bland annat besöka en ostfabrik, så se fram emot mycket mer italiensk hos moster Ulla framöver.

Såhär ska en kontorsentré se ut! Det enda som möjligen kan vara bättre än att jobba på ett kontor fullt av smink och krämer är att jobba på ett kontor fullt av bubbel, promille och kluckkluckkluckande flaskor. Ja, och så att jobba på ostfabrik, förstås. För att inte tala om salamifabrik. Och möjligen också att jobba på Leaf i Gävle som både gör Ahlgrens bilar och PimPim (tablettaskarna). Men vin&spritföretag ligger på topp 5.

Igår var jag inbjuden med andra matjournalister och -bloggare till vin&spritföretaget Philipson Söderberg, som bland annat jobbar med Masì och Jack Daniels, för att fira relansering av chianti med bastkjol. Bast har blivit plast, vinet i flaskan är lite finare och designen har gått 90 år framåt (från 1920-tal till något betydligt modernare). Vinet funkar bra till mat och de tomma flaskorna kommer att bli fina ljusstakar i studentlyor.

Jag är blev inte chianti-frälst – den enda av de olika varianterna vi provade som jag gillade-gillade var den som kostade 199 kr. Däremot snubblade jag över en amaronegrappa som jag nästan blev tårögd av. Fint som snus! Jag trodde inte grappa var min grej men det är det tydligen. Serego Aligheri Grappa di Amarone (till vänster på bilden nedan). (Från Masì som verkar göra lite allt möjligt.)

’

Alla grappor har ju element av flygbränsle, den här är inget undantag, men först smakar den fruktigt och gott i munnen. För att vara grappa är den väldigt mild och fin. Jag ska inte säga att jag är en tjuv men om jag hade varit det hade jag nu haft en flaska hemma i psalmbokskåpet, kanske mellan pistagelikören från Sicilien och limoncellon.

Vår värd/kock för kvällen hette Johan och är min nya bästis. Alla som lagar mat till mig är min bästis. Gjorde en helt fantastiskt pasta med trattkantareller, champinjoner och Karl Johan som han kryddade med skalet från en hel och saft från en halv apelsin och persilja. SJUKT! GOTT! Jag tjyvåt lite fast jag inte tål glutenpasta, och så hade Johan gjort en jättefin svampomelett till mig också. Den mannen kan prata arom, doft och smak på det mest måleriska sätt. Och laga mat. Och jobbar med vin&sprit. What’s not to like?