Välkommen till mitt glamourösa liv där jag går på lyxrestaurang! Välkommen också till den skitiga sanningen bakom glamouren.

 

Har du hört talas om Aira? Klart du har.

2009 brann restaurangen Lisa på Udden ned. Kändiskocken Tommy Myllymäki öppnade i mars i år lyxkrog på samma plätt på Djurgården, 100 meter från en marina full av stora motorbåtar och små yachter. På utsidan en stram lådliknande byggnad, på insidan en luftig sal signerad stjärnarkitekten Jonas Bohlin.

Självklart tackar jag inte nej till en inbjudan att avnjuta vad som, enligt affärstidningen Dagens Industri, är Sveriges näst dyraste avsmakningsmeny (2500 kr) där. Åh, mitt glamourösa liv!

Jag har två hundar. Båda hundarna, särskilt den äldre, har känsliga magar. De senaste åren har båda hundarna och deras känsliga magar i tur och ordning varit inlagda på djursjukhus i flera dagar, med femsiffriga räkningar (trots försäkring) som följd. Båda gångerna har jag och min sambo trott att vi skulle få åka hem från sjukhuset med tomt koppel – alla hundägares mardröm. Lyckligtvis har mediciner, dropp och veterinärvetenskapen räddat dem, men i vår familj är vi som du förstår mycket noga med vad och hur mycket våra hundar äter.

I världen råder en pandemi, i Sverige håller vi därför social distans och uppmanas undvika kollektivtrafik. Jag är dessutom lat. Så jag föreslår för sambon att vi, just samma dag som mitt lyxbesök, ska ta bilen till Djurgården för att erbjuda våra fyrbenta familjemedlemmar en extra härlig promenad inte helt långt från Aira.

På Djurgården finns spännande saker som hästar, rävar och massor av andra hundar att nosa efter. Eftersom jag är ett strategigeni råkar hundpromenaden på Djurgården schemaläggas timmen innan mitt Aira-besök.

Djurgården är alltid vackert, även en grå höstdag, och precis som väntat är promenaden en hundsuccé. Eventuellt är det något med närheten till vatten, att havet bär dofter på ett annorlunda sätt, för vår trötta gammelhund spänstar omkring som en unghund med nosen fladdrande som en vindflöjel i styv kuling. Djurgården är ett hundparadis!

Inte minst för att där finns bajs, en delikatess för många hundar.

Det absolut sista som händer, när jag och resten av min familj ska skiljas åt utanför Aira, är att gammelhunden kastar sig fram i gräset och snabbt slukar något okänt som varken jag eller sambon hinner se. Eftersom han är känd som koprofagen i familjen, kastar jag mig fram och kör ner mina bara händer i hans slemmiga gap för att slita ut det främmande föremålet. Han är rottweilerblandning och har kraftiga käkar som utan problem knäcker kotlettben och mina händer stör honom inte nämnvärt; nävarna blir allt rödare och råare. Men eftersom jag och min hund är lika envisa gräver jag mig ändå djupare ner i hans svalg.

Operationen är endast delvis framgångsrik. Jag får grepp om och lyckas kasta ut en liten spillningsbit i rävstorlek, medan familjens absolut äckligaste medlem nöjt sväljer något som sannolikt är nätt liten rävbajskorv.

”Ha så trevligt ikväll”, säger min sambo och försvinner med Snuskiga Gårdvaren och hans son Skötsamma Unghunden till bilen.

Kvar står jag och två rödgnagda, slemmiga händer och stinker skit. Min största önskan i livet är att Aira har entrédörr som öppnas med hjälp av fotoceller.

 

Aira har inte entrédörr som öppnas med hjälp av fotoceller. Däremot är portens handtag av den ögleformade modellen och det är alltså möjligt att tråckla in armen genom handtaget utan kontakt med mina bajshänder.

Som det flotta stället Aira är, har den övertaliga personalen absolut koll på kvällens gäster. Jag hinner knappt in genom dörren förrän hovmästarinnan har identifierat mig som gäst till en av lyxrestaurangens stammisar och informerat mig om det bara är att följa med hennes manliga kollega in i själva restaurangdelen så ska jag strax förenas med den vänliga människa som avser bjuda mig på Sveriges näst dyraste avsmakningsmeny.

Visst. Det är bara en liten detalj jag måste ta hand om först: bajshänderna. Jag hoppas innerligt att stanken inte når ända fram till det eleganta personalparet vid hovmästarpulpeten när jag ursäktar mig för att ”pudra näsan”.

Tyvärr är toaletternas handtag till skillnad från ytterdörrens inte av det generösa slaget. Handtaget ligger istället platt mot själva dörren, helt utan utrymme för arm-inlirkande. Hade jag varit utrustad med våtservetter, pappersnäsdukar eller bara en halvful tröja hade jag givetvis greppat handtaget med ett skyddande lager tillhygge emellan, men nu har jag inte minsta godispapper löst i handväskan. Det finns bara en sak att göra och det är att återvända till det eleganta personalparet vid hovmästarpulpeten. Så jag går tillbaka till dem, insvept i ett moln av bajslukt, och anlägger en krystat lättsam ton:

”Ursäkta, kan någon av er hjälpa mig att öppna toalettdörren? Jag är verkligen sååååå smutsig om händerna!”

Jag vet inte om någon har provat att tvätta bort rävbajslukt någon gång, men prova gärna. Det är inte gjort i en handvändning, så att säga, trots Airas dyra och starkt parfymerade handtvål från Byredo.

Min smala lycka är att lyxiga Aira inte är på något sätt trångbott eller överbefolkat så det är enkelt att hålla social distans medan jag avnjuter Sveriges näst dyraste avsmakningsmeny.

Och det är ju med bajs som med alla andra lukter: man vänjer sig. Framåt rätt nummer tre känner jag den inte ens; jag ber en tyst bön att detsamma gäller den snälla människa som haft oturen att välja just mig som middagssällskap.

 

Maten på Aira var fantastisk, servisen ännu bättre och bäst av allt var miljön! Jag ser fram emot att spara ihop pengar och gå tillbaka dit. Nästan gång kommer jag att vara avstressad, välklädd och dofta svagt av elegant parfym.

Låt oss konstatera att både jag och min hund var nöjda med våra respektive lyxmåltider, tyvärr var hans kväll mer avslappnad och bekymmerslös än min.

Lägg ett bokmärke på den här texten. När du funderar om andras liv är så fantastiska som de verkar i sociala medier kan du gå tillbaka hit och glädjas över hur lite rävbajs du ändå har i ditt liv.

Instagram vs Reality, jo jag tackar.