Kategoriarkiv: Trend

Varsågod för sommarens bästa svenska orange vintips

Sommarens godaste vin är orange! Och svenskt! Varsågod för tips.

Textur, 269 kr, i Systembolagets tillfälliga sortiment. Endast i Stockholm, Göteborg och Malmö.

 

I skånska Klagshamn finns ett svenskt vinmakeri som jag hoppas kunna besöka en dag! Där görs ett orange naturvin som blivit 2020 års favorit.

Begreppet ”naturvin” avser ett vin som har framställts så icke-industriellt som möjligt.  Jästen som används är exempelvis vanligtvis naturjäst, odlingen ekologisk, sulfiter används lite eller inte alls, produktionen småskalig och druvorna skördas för hand.

En del naturviner görs till och med i gammeldags amforor av lera, av vinmakare som vill vara extra ursprungstrogna.

Tyvärr finns det igen exakt definition av eller certifiering för ”naturvin”. Olika producenter tycker att det betyder olika saker. Därför kan i princip vem som helst kalla vilket vin som helst för naturvin.

Jag gillar naturviner för att de är oförutsägbara. Ett och samma vin kan smaka olika när det tas ur olika flaskor. Naturviner är stökiga och okontrollerade, och därmed ofta överraskande och intressanta. Smaken är ofta mer komplicerad och mindre snäll än konventionella viners.

Doften är ofta lite funky eller skunkig, medan smaken ofta innehåller många olika upplevelser i samma klunk.

Ett orange vin är ofta – men inte nödvändigtvis – ett naturvin. Vinet får sin speciella färg av att de vita druvorna får ligga på sina skal längre (skalmaceration) och då får drycken en mörkare färg. Röda viner görs så – skalet får ligga med vid jäsningen och laka ur både tanniner och färg.

Jag upptäckte orange vin första gången på en flott hotellbar i London och har sedan dess förkovrat mig i ämnet (det vill säga druckit många sorter). Det har blivit lättare med åren, eftersom naturviner har blivit populärare och därmed enklare att hitta.

Ett exempel på orange viners popularitet är att de nu till och med går att hitta på Systembolaget, vilket var hur jag hittade vårens och sommarens favorit Textur. Textur görs i skånska Klagshamn, där det har funnits en liten vingård sedan 2001. Vingården i Klagshamn gör 6000-7000 flaskor (av olika viner) på ett år, och jag gissar att jag har druckit ungefär hälften av dem. Nämen, 10-15 stycken har det allt blivit.

Jag är absolut en sådan som gärna dricker vin medan jag lagar mat, ibland till och med hellre än TILL maten och för mig är Textur ett sånt vin. Vill du dricka vinet till mat kan du tänka på det som ett vitt, torrt, mineraligt vin. Gott exempelvis till vit fisk.

Terroirs Winebar i London serverar jättegoda naturviner och ännu godare mat

Naturviner är ju rysligt trendiga och vem vill inte vara trendig? Jag föreslår att du är trendig i London, där pärlan Terroirs Winebar ligger.

Ostron med schalottenlöksvinäger eller citron.

Jag älskar naturviner, ju knasigare desto bättre!

Hos Terroirs Winebar finns de i överflöd, säkert närmare 100 att välja på i både rött, vitt och orange. Och medan många naturviner kan vara svåra/svårdruckna är Terroirs naturviner behagliga och tillgängliga i både smak och pris.

Menyn är anspråkslös men inte maten.  ”Beska blad med gorgonzoladressing” toppar listan över det bästa jag ätit i salladsväg.

Gorgonzoladressningen görs förutom på blåmögelost på grädde och vinäger. Nom nom! Råbiffen med rostat bovete är genial. Och bortsett från att morotsrätten ser ut som en kastration är den underliggande purén underbart mjuk och smörig – perfekt efter de vinägerdränkta ostronen som inledde måltiden!

Favoriten blir vad som kallas ”oxiderade” naturviner som i smaken påminner om det jättegoda franska starkvinet pineau,

en perfekt avslutning på måltiden tillsammans med en krämig fransk, Brie-liknande vitmögelost.

Så gott att det är värt att åka till London igen bara för denna kombo!

Adressen till Terroirs Winebar är 5, William IV Street.

Låt inte det faktum att gatans nedre del huserar hemlösa och deras tält hindra dig från att besöka den här underbara pärlan!

Det var för övrigt tvärs över Themsen på baren Dandylyan, som inte finns längre, som jag för första gången drack ett orange vin.

Bubblare: Italienska restaurangen Margot, 45, Great Queen Street, som tillsammans med Hakkasan Hanway Place ständigt ligger på min topp 5-listan över favoritrestauranger i London.

Jag skrev mer utförligt om Margot här.

Orange vin på Enoteca Storica Faccioli i Bologna

Du som åker till Bologna får inte missa naturvinsbaren Enoteca Storica Faccioli!

Orange viner stötte jag på första gången på baren Dandelyan på lyxhotellet Mondrian i London. Sedan dess har jag utforskat de okonventionella naturvinerna på olika håll i världen, senast i Bologna.

Bologna är enda stället i världen där jag har ätit god mortadella. Och kvaliteten på charkuterierna överträffas endast av regionens vita viner, som är så där kritiga och knepiga som jag gillar när jag har druckit röda, kärva lite för länge.

Jag besökte Bologna ett par gånger för tjugo år sedan och sedan 2017 har jag åkt dit i mars varje år för att besöka världens största skönhetsmässa. Bologna är en studentstad, saknar stora inkomstbringande industrier och är mysig snarare än glamourös. Även de finaste restaurangerna har en familjär, avslappnad känsla.

Jag har inga favoritrestauranger, däremot besöker jag gärna naturvinsbaren Enoteca Storica och testar mig igenom dess stora utbud av udda, lokala viner. Nu senast orange viner!

Ett orange vin är ett vitt naturvin som har lagrats på rödvinsfat, och får därför ovanlig färg… och smak.

I år heter den nya favoriten Notte di Luna.

Nästan värt åka till Bologna endast för detta…

 

 

Lite chark, lite vin.

Notte di Luna kommer från producenten Ca de Noci.

Druvorna är 50% muskatdruva, 30% spergola och 20% malvasia aromatica.

De båda senare är nya druvor för mig. Spergola är vad jag förstår en lokal druva som växer i regionen Emilia-Romagna.

Enoteca Storica Faccioli finns på Via Altabella, 15/B och är inte lätt att hitta online, men åker du till Bologna är baren lätt att hitta på plats. Den ligger bara ett stenkast från Piazza Maggiore.

Välkommen!

Även om den är liten finns alltid lediga bord, kanske för att vinerna är lite dyrare än de flesta studenter har råd med.

Jag var på restaurang Portal igår och… lite gäsp var det allt

Den här lilla potatisrätten med rom och äggkräm har jag ätit i en bättre version på Fotografiska.

 

Mina matkunniga vänner har tipsat om Portal, en restaurang som drivs av Årets kock 2012 Klas Lindberg och serverar ”medveten enkelhet med mycket hjärta och matglädje”… som alla andra moderna restauranger gör idag. Lilla Ego, Agrikultur, 19 glas, Le Nom, Proviant – alla kan laga god mat med råvaran i fokus, som det så fint heter.

Och jag är lite arg. För jag tycker inte om att gå på restaurang och känna mig besvärlig, som att jag tynger servispersonalen bara för att jag frågar hur stor osten jag funderar på att beställa är. Jag tycker en otrevlig ton och mentalt himlande ögon inte är ett rimligt svar på den frågan. Det är möjligt att det var min tidigare fråga om den amerikanska chardonnayen eventuella naturvinsstatus (sprunget ur den utsökt tunna konsistensen, den ovanliga smaken och restaurangens inriktning) som på något sätt byggde upp irritationen mot mig. Kanske är det omåttligt korkat att fråga det, kanske är det allmänt känt att amerikanska viner per defintion inte kan vara naturviner? Eller så var det det faktum att jag och mitt sällskap inte kunde bestämma oss hur hungriga vi var utan beställde två förrätter först, sedan en till, sedan en varmrätt att dela. Kanske var vi otroligt besvärliga? Jag vet faktiskt inte och jag kommer aldrig i hela mitt liv sätta min fot på Portal igen.

Om vi bortser från att personalen på Portal inte tycker om att få frågor om ostens storlek är det en för all del trevlig lokal, även om läget är bättre än inredningen. Vinrekommendationen är som sagt magisk, espresso martinin som jag beställer istället för osten i okänd storlek är topp 3 i livet. (Genialt att inte göra den söt!)

Vakteln är smulter, förrätten på råa grönsaker en sån där som jag skulle kunna återvända för. (Om stämningen hade varit bättre, då förstås.) Hade det här varit en restaurang vilken som helst hade jag tyckt att maten hade varit bra och gett den fyra av fem i betyg. Men nu är det här en ambitiös restaurang med tung konkurrens inom genren modernt, svenskt kök och i det sammanhanget tycker jag Portal än så länge är medelmåttig. Ett kul ställe att ha besökt, men inte nödvändigtvis något jag rekommenderar. Och då bortser jag från att servisen har de värsta attitydproblem jag har stött på sedan Anders Timells son jobbade på Riche en kväll när jag var där i våras.

Och om någon undrar så serveras osten utan tillbehör, bara som en bit ost. Ingen hemlagad marmeladbit på älgört eller björksav, inga dinkelkex och inget hembakt fröknäcke. Och du beställer en enda sort, det är inte en tallrik med flera ostar som på de flesta andra restauranger. Storleken är däremot som sagt okänd.

Vill jag äta modern svensk mat igen så promenerar jag hellre bort till Fotografiska.

Recenserat: Omakase Köttslöjd

Omakase köttslöjd är en trendig konceptrestaurang som bygger sin (avsmaknings)meny på kött från en leverantör i Järvsjö. Helrätt enligt lokala, transparenta mattrenden. I rätterna ingår också trendiga ingredienser som grönkål, betor och lavendel. Omakase Köttslöjd påminner lite i smakerna och rätterna om Marv & Ben i Köpenhamn, men är betydligt mer tillspetsat i köttkonceptet än sin danska kollega. Alla rätter innehåller kött. Ingen rätt utom två (av 20+) innehåller gluten.

Jag har ätit den evighetslånga avsmakningsmenyn med tillhörande vinpaket. Det var generöst i övermått: jag önskar jag inte hade ätit vare sig lunch eller frukost den dagen och hann aldrig peta i mig vinet till en rätt innan nästa glas hälldes upp. Efter den här middagen tar jag omtag på mitt tidigare beslut av avstå vinpaket, det räcker faktiskt med ett eller två glas vin om en skicklig sommelier som Omakases hjälper dig välja. Vinpaketet är totalt överflödigt.

Maten är som sagt köttbaserad. Kötträtterna innehåller kött. Efterrätterna innehåller kött (fryst, riven och lättrökt nötrulle utgör strössel på en glassliknande sötsak). Skaldjursrätterna innehåller kött. Och trots att jag verkligen älskar kött så blir jag köttmätt tre fjärdedelar in i middagen. Kan jag inte bara få slippa kött på en endaste liten rulltårtebit? Kött är gott, kött i övermått är bara övermåttligt.

Lika duktig som Omakase är på smaker – för här är smakerna verkligen förträffliga! – lika dåligt är köket på texturer. Många rätter är jättemjuka och saknar helt krisp och tuggmotstånd. En del rätter kan jag inte ens äta upp för att de är för sliddriga. Bäst av allt är en rödbetsbuljong med isterband (den glutenintolerante får istället en tryffelkorv), den rödbetsbuljongen skulle jag vilja ha i frysen och ta fram alla gånger jag är sugen på soppa! Sämst är de båda mjuka skaldjursrätterna med mjuka köttaccessoarer – rätterna blir helt enkelt för mjuka.

Jag kommer inte att gå tillbaka till Omakase köttslöjd. Trots bra koll på smaker känns det konstigt att ett så kompetent kök helt har missat det här med textur.  IMG_5420 IMG_5425 IMG_5428 IMG_5431 IMG_5437 IMG_5444 IMG_5450 IMG_5452 IMG_5439

Recept: Glutenfri smördegspizza med grönkål och ost

IMG_5409

Igår testlagade jag en rätt från Allt om mat, en grönkålspizza på smördegsbotten som var jättelätt att göra! Vem som helst kan faktiskt lyckas med den.

Du behöver:

1 strimlad rödlök
1 msk smör (och lite mer smör och eventuellt lite rapsolja)
1 dl vatten
1 generöst msk socker
100 gram grönkål
1 förpackning smördeg (jag använde så klart glutenfri, Schärs funkade bra)
50 g riven västerbottensost (vad annars?)
50 g (grön)mögelost
ganatäppelkärnor

Gör så här:

1. Sätt ugnen på 225 grader.
2. Stek rödlöken 3-4 minuter i 1 msk smör så den nätt och jämt får färg.
3. Häll på vattnet och låt nästan allt koka in. Strö på sockret och låt resten koka in. Endast lite ”klet” ska vara kvar på löken. Ta löken ur stekpannan.
4. Ta i lite mer smör och eventuellt olja i stekpannan. Fräs grönkålen mjuk. Det tar ungefär fem minuter.
5. Rulla ut smördegen på bakpapper på en plåt. Min kom praktiskt nog inlindad i bakpapper som gick att använda.
6. Lägg på västerbottensost och kål, i den ordningen, och grädda i ungefär tio minuter.
7. Ta ut plåten och smula över mögelost, lök och shitloads of granatäppelkärnor eftersom granatäppelkärnor är skitgott. (Allt om mat säger 4 msk, för den som vill veta.)
8. Stycka i lagom bitar efter behov (snittar eller förrättsbitar) och servera.

Enligt receptet ska bli 24 snittar till välkomstchampagnen men som igår blev sex minipizzor till middag för två personer. Nästa gång ska den här goda men inte så mättande pizzan få bli förrättspizza till sex personer. Så nu har du ett hum om mängd.

Du kan passa på att steka mer grönkål än du behöver till pizzorna, om du exempelvis har råkat köpa en hel förpackning kål, och sedan använda den stekta kålen till exempelvis pasta någon dag senare. Jag ska använda den överblivna osten tillsammans med den extra stekta kålen som pastasås, som exempel.

IMG_5412

Restaurangtips Köpenhamn (eller inte): Bror

IMG_3022Köpenhamn är en rolig stad för oss som gillar mat. Medan de roligaste nyheterna i Stockholm är sydamerikanska, håller danskarna fortfarande på att utveckla det moderna nordiska köket där sällsynta örter handplockas i det vilda av Bröderna Landby, alla delar av djuret ska lagas till och du inte helt sällan hålls ovetande om vad du ska serveras.

Restaurang Bror drivs av kockarna Samuel Nutter och Victor Wågman, som tidigare var souschefs på Noma. Här är lokalen spartanskt inredd, djurdelarna som bjuds av de mindre exklusiva slaget (huvud; testiklar; benmärg) och priserna därför mer än rimliga.

Maten är också mer rolig än god – precis som på lika konceptuella, moderna och experimentella Punk Royale i Stockholm (men i ärlighetens namn träffar Punk Royale rätt oftare) och precis som på Punk Royale kan du inte på förhand läsa in dig på menyn utan äter det som serveras för dagen. Det enda du kan själv bestämma över är snacksen före menyn, antalet rätter i menyn och om du vill ha en extra dessert.

Jag beställde in torskkind som snacks/för-förrätt. Den serverades med pepparrotsmajonnäs och jättegott blomsterkrassesalt. Själva torskkinden smakade… torsk. Andra i sällskapet vägrade helt äta fiskhuvud, medan jag som har ätit griskind i Italien (typ bacon fast mörare) kan uppskatta det fina köttet i ansiktet. Italienarna säger att griskind är så mört för att tuggmuskeln arbetar hela tiden, jag vet inte om detsamma kan sägas om torsk, men köttet var mjällt i alla fall.

En annan rätt var svartvinbärsgravad torsk med sotad och rökt minimajs, majsbulong och sotad majspuré. Svartvinbärsgravningen var för syltig, men den sotade majspurén smakade popcornmos och var gudomligt god! Kanske har någon äntligen kommit på något intressant att göra av minimajs?

Kalven serverades nästintill rå i tärningar. Servisen ville inte förrän efteråt berätta att det var kalvtunga, då det kan avskräcka gäster, men jag har inget emot tunga så länge den är tillagad på ett sätt så jag slipper känna tufft tuggmotstånd eller papiller. Det tillhörande potatismoset var anmärksningsvärt mjukt och lent, och det visade sig att det hade passerats genom ett silkestyg för att få sin änglalika konstistens.

Efterrätten var en plommonpuré med färska plommon, frystorkad mjölkcrumble och bränd gräddparfait i kuber. Den serverades med rosmarinolja. Rosmarinolja till den söta efterrätten var en utmärkt innovation och grädde är alltid gott, den som säger något annat ljuger.

Jag drack inte det tillhörande vinpaketet utan bara ett glas, det var valt av sommelieren och funkade utmärkt till maten. Precis som på så många andra ställen i Köpenhamn serverades vi naturvin.

Som på de flesta moderna restauranger går det utmärkt att få menyn glutenfri.

Jag kan förstå att det här är en restaurang det pratas om men jag skulle inte gå hit igen. Bror är bättre för inspiration än för goda smaker.  IMG_3029 IMG_3033

IMG_3019 IMG_3017

IMG_3035

Pickla, lägg in och konservera

IMG_2762

Jag tycker inlagda saker är väldigt goda och har alltid trott att det är svårt att lägga in (pickla). Men när jag väl kollade så var det så klart löjligt enkelt, i alla fall om du använder en klassisk 1-2-3-lag. Den består av 1 del ättika, 2 delar socker och 3 delar vatten. Detta värms upp under omrörning så sockret smälter och hälls sedan över det som ska picklas.

Bra saker att lägga in:
Blomkål med chili
Fänkål (utmärkt tilltugg till charkuterier)

Dåliga saker att lägga in:
Gurka (måste i så fall konsumeras inom kort, blir sladdrig)
Rädisor (tappar smaken)

Bra att tänka på är att burkarna ska vara sterila, vilket de kan bli exempelvis genom att grillas i ugn i tio minuter i 100 grader eller köras på varmaste programmet i diskmaskinen.

Recenserat: Punk Royale

I en medvetet anspråkslös lokal på hipsterstadsdelen Söder i Stockholm finns några väldigt roliga kockar. Jocke Almqvist och Kalle Nilsson har öppnat lilla restaurangen Punk Royale ihop och serverar där skojig och mestadels jättegod mat till matpretentiösa människor som mig själv.

Namnet på restaurangen ska liksom prissättningen signalera att ”här tar vi inte mat på så stort allvar, eller ja, kanske mat men åtminstone inte oss själva!” På borden finns lego för de vuxna gästerna att leka med, i hörnet står en tvättmaskin. Menyn skrivs inte ut och förklaras av servitören vid servering av var och en av de femton rätterna. Alla gäster serveras samma meny. Menyn kostar från 1 september 2015 endast 700 kr, vinpaketet likaså. Om inte maten var så bra skulle konceptet vara väldigt skitnödigt. Det här är inte bara en middag utan en upplevelse. En happening med smak. Ett performance från köket.

De femton rätterna är alla goda, de flesta jättegoda. De rätter som fallerar gör det på konsistens snarare än smak. Till och med den lätt fisdoftande mördarsnigeln som serveras på menyns första halva har en angenäm smak om en inte luktar på den. Det är inga problem att få glutenfri meny, om du tydligt förannonserar detta. (Det är det sällan på riktigt bra restauranger nu för tiden. Det är främst ”värdshusen” längs E4 och lunchrestauranger på turiststråk som har problem med sånt.)

En del rätter är uppenbart humoristiska. Patén har fått falukorvsutseende och serveras med ketchupliknande sås, ditpluttad som smileygubbar. Kanapén i strut serveras instucken i stenskravel. Kaviaren serveras på handen med tillhörande snaps. Andra, som mördarsnigeln, har glimten lite mer diskret i tentakelögat.

Samtidigt ser flera rätter, exempelvis bläckfisken, ut som modern fine dining. Nätta portioner på porslin från en homestylad mäklarannons, garnerat med mikrogrönt och så vidare. Det är skönt att inte behöva skratta ihjäl sig åt alla rätter.

Det minst tilltalande med restaurangen är faktiskt klientelet. Gästerna är så lite punk som det går, istället är vi självgoda och ängsliga. När jag precis har satt mig tillrätta överhör jag en konversation vid bordet intill mitt. Där sitter fyra vuxna människor och namedroppar asiatiska restauranger i Stockholm i ett försök att bestämma var den godaste sushin finns. Sushi är nu så ute att det är inne. Och låt mig försäkra att Berns eller Roppongi finns inte med på listan – här handlar det om små och för pöbeln okända ställen som bara riktiga konnässörer kan känna till. Jag ryser.
Tretton rätter och tre glas vin senare sitter jag och mitt sällskap och pratar michelinrestauranger med kocken och lyckas namedroppa mallorkinska Simply Fosh, där vi lämpligt nog ätit en vecka tidigare. Jag skäms jättemycket över mig själv och kan samtidigt inte låta bli. (Punk Royales mat är för övrigt mestadels godare.)

Punk Royal är inte så mycket punk som lekfullt. Det är definitivt den bästa matupplevelsen du kan få i Stockholm just nu. Det bär nästan emot att skriva detta då jag vill att där alltid ska finnas ett ledigt bord för mig, men jag unnar verkligen de kreativa och modiga ägarna att ha fullbokat varje kväll, året runt. Jag har till exempel själv bokat in mig själv igen och räknar med nya rätter, mer crunch och en till vansinnigt kul kväll!

IMG_1812 IMG_1814 IMG_1816 IMG_1817 IMG_1820 IMG_1824 IMG_1828

IMG_1831 IMG_1832 IMG_1840

Salladstips: Grönkål med granatäpple och blodapelsin

Gronkål1

Sällan har mina instagramvänner varit så engagerade som när jag igår tillagade den omåttligt trendiga grönsaken grönkål. Hipsters är vi allihopa!

Grönkålen är vitaminproppad (A, C och E), god och enkelt att tillaga. Den något träiga kvaliteten hos de grova bladen är enkel att komma tillrätta med. Först skär du bort de hårda stjälkarna och mittensträngen på bladen, sedan misshandlar du bladen på något vis. Jag masserade dem med olja, citronsaft, salt och honung (bild nedan), min kusin strimlar kålbladen yttepyttesmått och mina instagramvänner har förvällt samt vitvinsångat )den senare metoden ska jag prova snart själv).

Sedan gjorde jag sallad på den redan dressade grönkålen (en hel påse), kärnor från två granatäpplen och en skivad blodapelsin. Mums!

Grönkål2