Etikettarkiv: restaurang

Restaurangtips i Stockholm Bistro Bestick

23/07 2026 Kicki Norman Lämna en kommentar

Jag har skaffat mig en hobby och den har tagit mig till jättemånga nya restauranger! Här kan du läsa mer om varför jag skaffade mig ett nytt fritidsintresse och vad jag tycker om Bistro Bestick.

Jag har alltid tyckt om att äta god mat men under förra året tog jag det till en ny nivå. Under året besökte jag jättemånga restauranger som jag inte ens hade hört talas om när året började. Och det finns en kanske lite ovanlig men fullt rimlig förklaring till det. Låt mig berätta varför du under 2026 kommer att få fler restaurangtips av mig än någonsin tidigare.

Därför skaffade jag en hobby

När jag våren 2025 en kort stund lyssnade på andras åsikter, förstod jag att många tycker det är bra att ha något slags privatliv. Det är tydligen vedertaget att man bör ha andra intressen än sitt arbete. Alla behöver en hobby, inte bara en ”jobby”.

Sedan mina och Sams hundar gick bort för två år sedan finns det inget i mitt liv som är roligare och mer meningsfullt än Daisy Beauty. Självklart har jag arbetsuppgifter som är trista, motiga och inte de minsta lustfyllda. De flesta arbetsuppgifter, faktiskt.

Men när jag har en helt ledig dag framför mig, och kan göra vad jag vill, så väljer jag ofta något som är kopplat till jobbet. Och då gör jag så klart de roliga, enkla, givande (och kanske inte jättenödvändiga) arbetsuppgifterna som jag sällan hinner med på arbetstid.

Daisy Beauty är definitionen av en jobby.

Eftersom det verkar vara en allmän uppfattning att man inte kan ”jobba jämt” – och jag säger inte att jag håller med om att det är så, eller ens förstår varför det skulle vara så – men eftersom man tydligen inte kan ”jobba jämt” så tänkte jag att det kunde vara värt att prova. Det var dags för mig att skaffa mig ett fritidsintresse! Om inte annat så vore det ju användbar research för mitt jobb.

Så hittade jag ett fritidsintresse

Jag kan tänka mig att fritidsintressen kommer naturligt insmygande i andra människors liv, men att hitta på ett från scratch var inte det lättaste. Efter mycket gnuggande av geniknölar kom jag i alla fall på att jag gillar mat. Att inta den, alltså.

Jag tycker om att känna efter vad jag är sugen på att äta – eller dricka – och sedan inmundiga exakt det. Jag är mycket precis, totalt oflexibel och vill avnjuta de smaker och framför allt de konsistenser som jag känner för den här dagen. Avsmakningsmenyer är djävulens påfund!

Laga vs äta mat

Bland vänner och familj finns en missuppfattning om att jag tycker om att laga mat, men det är faktiskt rätt trist. Det är ett nödvändigt ont, något jag endast gör för att sedan kunna äta exakt det jag vill äta. Ätandet är grejen, matlagandet endast vägen till målet. Om jag hade råd och tid så skulle jag äta på restaurang varenda dag, tre–fyra gånger om dagen.

Mitt enda fritidsintresse, förutom min jobby, är alltså att äta goa grejer. Dricka goa grejer är också ett nöje, men den största njutningen kommer från maten. Dryck har inte lika många konsistenser att variera sig med och konsistens är en betydande del av upplevelsen för mig.

Vilka restauranger ska jag besöka?

Metodisk som jag är lade jag ett antal timmar på research och gjorde en lista på alla restauranger i Stockholm som jag ville besöka. Läge och prisnivå var mindre viktiga än meny och recensioner. Det ska självklart finnas goda förutsättningar för att jag ska gilla restaurangen men den ska också erbjuda någonting som jag inte har upplevt förut, exempelvis koncept, mat, dryck eller inredning. Då letade jag också efter restauranger som jag aldrig hade hört talas om, för att verkligen nyhetsbehagsmaxxa.

Listan blev drygt 20 restauranger lång och jag satte som mål att besöka dem alla under 2025 års återstående sju månader. Jag hann med 16 av dem. Den första jag besökte var restaurang Bestick.

Bistro Bestick

Jag tycker det känns underligt att det finns inte en, utan två, Bistro Bestick och att jag inte har hört talas om någon av dem. Jag tog med min barndomsbästis och bokade bord på adressen i Gamla stan.

Maten var av det lättare, grönsaksrika slaget, långt ifrån de kött, potatis och sås-rätter jag själv växt upp med. Menyn skickade otaliga moderna signaler genom att krydda med ord som ”eldad”, ”handrullad” och ”råskuren”. Vinlistans många naturviner signalerade också 2025 och vit övre medelklass.

Vår servitris var ny på jobbet och inte jättebevandrad men tog reda på allt vi frågade om gluten och vinval. Menyn kändes som alla andra menyer med ”närproducerade råvaror” – gärna ”i säsong” – men maten var extremt god och vällagad.

Personlig service har alltid varit populärt i krogvärlden. De senaste åren har det tagit sig uttryck i servis som vid menygenomgång slår sig ned bredvid gästerna på soffan, eller sätter sig på huk bredvid bordet. Rutinen känns trevlig och intim första gången, de efterföljande 100 endast manierad. Här var servicen personlig på riktigt. Det var snudd på att jag och bästis fick be om att få fortsätta vårt trevliga samtal på egen hand, men hellre någon som balanserar på integritetsgränsen än någon som inte bryr sig om gästerna.

Vem kommer att gilla Bistro Bestick?

Den som vill äta god, modern mat.
Den som ska äta med någon vars matpreferenser man inte kan så väl, exempelvis en avlägsen släkting.
Den som ska gå på sin andra dejt.
Den som letar en opersonlig restaurang som ändå ska verka personlig.
Den som har svårt att bestämma sig och därför föredrar en kort meny.

Här finns Bistro Besticks hemsida.

Det har varit bra för mig att tänka på mina restaurangbesök som ett fritidsintresse. Det hjälper exempelvis med det ekonomiska perspektivet. Restaurangbesök är ju ohyggligt dyra jämfört med att själv laga och äta mat hemma, men min hobby kostar mindre än många andra.

Glutenkänslighet, Resor, Restauranger

Njut av glutenfri pasta i Bologna

07/04 2026 Kicki Norman

Sörjer du att den italienska maten inte längre är lika god som på den tiden du trodde att du kunde äta gluten? Då har jag bästa tipset för dig! Jag vet nämligen var du kan äta glutenfri färsk pasta i Bologna!

Jag och La Capriata – en kärlekshistoria

Genom åren har jag ätit många gånger på La Capriata. Varje Cosmoprof-helg sedan 2022 äter jag där minst tre gånger! Restauragen gör även gluten-mat, men glutenfritt är default-läget.

Jag håller La Caprita kär inte bara för glutenfritt utgångsläge, utan också för supertrevlig personal och generösa öppettider. Jag har köpt vin från La Capriatas vinkällare när jag upptäckte att de hade Francis Ford Coppola på vinlistan. Där finns ingen larvig siesta, så när vi måste checka ut från vårt boende på söndag mitt på dagen, och flyget hem går först på kvällen, så tillbringar vi timmarna däremellan med att äta. Sam hävdar att jag och Linnea någon utcheckningssöndag har dumpat honom och bagaget där medan vi har gått i butiker, men av det minns jag inget.

De fluffiga, friterade, kvadratiska bröden är en lokal specialitet och även det finns så klart glutenfritt på La Capriata.

”Allt löser sig”

Så när jag i år inte lyckades boka middagsbord på Cosmoprof-onsdagen i La Capriatas nya bokningssystem så mejlade jag, precis som jag brukar. ”Sex personer sa du? Inga problem! Jaså, ni blir nio ? Det löser vi! Här har du hovmästarinnans mobilnummer om det skulle vara några ändringar.” Heja, Italien!

När vi på onsdag kväll kom till restaurangen så förstod jag varför det inte gick att boka bord. Hela restaurangen var nämligen reserverad av ett sällskap som firade kandidatexamen. (Europas äldsta universitet ligger i Bologna så staden har som du förstår en stark akademisk ryggrad. Och många studenter.)

Mina vänner på La Capriata hade ordnat ett bord åt oss ändå! Två, faktiskt – vi fick välja mellan att sitta ohyggligt nära festen eller utomhus på gården i den varma vårkvällen. Gissa vad vi valde! Vi åt på La Capriata på onsdag, fredag och söndag i år.

Jag och Il Postiglione – ingen kärlekshistoria alls

På lördagen åt vi istället middag på den snäppet mer formella Il Postiglione. Vi träffade några branschvänner från Norge där. Och när vi var halvvägs in i varmrätten fick vi veta att det var tio minuter kvar på vår sittning.

Personalen menade att vi hade påmints om sittningstiden när vi anlände till restaurangen, vilket inte var sant. De sa också att det hade stått i vår bokningsbekräftelse att sittningstiden var begränsad till två timmar och det kan däremot stämma. Bokningsbekräftelsen var på italienska så vi har ingen aning.

No can do

Till skillnad från alla andra italienska etablissemang vi har frekventerat, exempelvis den betydligt tjusigare Loggia Roof Bar i Florens, fanns här ingen fixarmentalitet. De var som att vi plötsligt hade lämnat Italien och klivit över gränsen till Schweiz. Vi var tvungna att lämna restaurangen på klockslaget, utan att ha ätit färdigt. Jag hade fortfarande en bit biff hängande i mungipan.

Det har sina fördelar att vara stammis någonstans. Exempelvis har man hovmästarinnans telefonnummer och kan skriva till henne. Man kan berätta att man har blivit utkastad från Il Postiglione och behöver någonstans där man kan äta dessert och dricka grappa.

Och jag måste säga att min optimism i detta fall är närmast rörande. Under Cosmoprof finns inga lediga bord någonstans alls, allra minst en lördagkväll klockan nio. Men har man en gång sett La Capriatas pistage-semifreddo för sin inre syn så bleknar alla sannolikheter. Hjärnan får gå och gömma sig, hoppet får styra.

ragù La Capriata Bologna — Köttfärssås heter ”ragù” i Bologna, inte Pasta Bolognese eller annat fånigt.

Can do

Och jag borde inte ha blivit förvånad att herren bevara de enfaldiga i detta fortfarande väldigt religiösa land.
”Jag kan ordna ett bord på gården”, svarade hovmästarinnan.
En minut senare: ”Jag har ordnat ett bord inomhus.”

I år blev det alltså fyra besök på La Capriata. Det visade sig vara en populärt ställe! När vi kom till det som i år var Daisy Beautys kvarterskrog så var det kö. En lång rad av tålmodiga, hungriga studenter ringlade genom dörren, ut på gatan.

She’s still got it

Men jag borde inte ha hoppat över bäcken innan jag ropade hej. När personalen såg mig så vinkade de fram vårt sällskap och vi gled förbi alla pastasugna 21-åringar. Mitt i restaurangen väntade ett prydligt uppdukat bort med vikta tygservetter på oss.

Jag har inte gått före i en kö sedan Spy Bar 1999. Det här var banne mig mäktigare!

Om du längtar efter glutenfri färsk pasta och ska till Bologna så hittar du La Capriata här. Och ska du inte till Bologna så kanske du vill ändra dig – restaurangen är värd en omväg! Ditt liv blir 100% bättre om du äter glutenfri färsk pasta i Bologna!

Restauranger, Trend

Jag var på restaurang Portal igår och… lite gäsp var det allt

24/11 2016 Kicki Norman

Den här lilla potatisrätten med rom och äggkräm har jag ätit i en bättre version på Fotografiska.

Mina matkunniga vänner har tipsat om Portal, en restaurang som drivs av Årets kock 2012 Klas Lindberg och serverar ”medveten enkelhet med mycket hjärta och matglädje”… som alla andra moderna restauranger gör idag. Lilla Ego, Agrikultur, 19 glas, Le Nom, Proviant – alla kan laga god mat med råvaran i fokus, som det så fint heter.

Och jag är lite arg. För jag tycker inte om att gå på restaurang och känna mig besvärlig, som att jag tynger servispersonalen bara för att jag frågar hur stor osten jag funderar på att beställa är. Jag tycker en otrevlig ton och mentalt himlande ögon inte är ett rimligt svar på den frågan. Det är möjligt att det var min tidigare fråga om den amerikanska chardonnayen eventuella naturvinsstatus (sprunget ur den utsökt tunna konsistensen, den ovanliga smaken och restaurangens inriktning) som på något sätt byggde upp irritationen mot mig. Kanske är det omåttligt korkat att fråga det, kanske är det allmänt känt att amerikanska viner per defintion inte kan vara naturviner? Eller så var det det faktum att jag och mitt sällskap inte kunde bestämma oss hur hungriga vi var utan beställde två förrätter först, sedan en till, sedan en varmrätt att dela. Kanske var vi otroligt besvärliga? Jag vet faktiskt inte och jag kommer aldrig i hela mitt liv sätta min fot på Portal igen.

Om vi bortser från att personalen på Portal inte tycker om att få frågor om ostens storlek är det en för all del trevlig lokal, även om läget är bättre än inredningen. Vinrekommendationen är som sagt magisk, espresso martinin som jag beställer istället för osten i okänd storlek är topp 3 i livet. (Genialt att inte göra den söt!)

Vakteln är smulter, förrätten på råa grönsaker en sån där som jag skulle kunna återvända för. (Om stämningen hade varit bättre, då förstås.) Hade det här varit en restaurang vilken som helst hade jag tyckt att maten hade varit bra och gett den fyra av fem i betyg. Men nu är det här en ambitiös restaurang med tung konkurrens inom genren modernt, svenskt kök och i det sammanhanget tycker jag Portal än så länge är medelmåttig. Ett kul ställe att ha besökt, men inte nödvändigtvis något jag rekommenderar. Och då bortser jag från att servisen har de värsta attitydproblem jag har stött på sedan Anders Timells son jobbade på Riche en kväll när jag var där i våras.

Och om någon undrar så serveras osten utan tillbehör, bara som en bit ost. Ingen hemlagad marmeladbit på älgört eller björksav, inga dinkelkex och inget hembakt fröknäcke. Och du beställer en enda sort, det är inte en tallrik med flera ostar som på de flesta andra restauranger. Storleken är däremot som sagt okänd.

Vill jag äta modern svensk mat igen så promenerar jag hellre bort till Fotografiska.

Fest, Middag, Mobilbloggat, Resor, Restauranger

Restaurangtips Paris: La Société och Tigre qui pleure

10/04 2016 Kicki Norman

Jag har ätit många goda middagar på många trevliga restauranger i Paris. Under modeveckan i mars åt jag för andra gången Tigre qui pleure (gråtande tigern), en av de godaste kötträtter jag har ätit i Frankrike.
Enligt Wikipedia är gråtande tigern en asiatisk rätt, men jag tycker den är en typisk fransk bistrorätt med asiatiska kryddor. En tunn asiatisk dressing med chili och koriander piffar det möra köttet (som för övrigt inte är tigerkött, rätten har fått sitt namn av att en hittepåtiger blev ledsen när den jättegoda maten tog slut).

Rätten blev ännu godare av att ätas på den exklusiva restaurangen La Société, som andas dyrt och utvalt på samma sätt som Teatergrillen. Lokalen är dock betydlig mer modern och ungdomlig.

Glutenkänslighet, Inspiration, Middag, Prisvärt, Resor, Restauranger, Trend

Restaurangtips Köpenhamn (eller inte): Bror

31/12 2015 Kicki Norman

Köpenhamn är en rolig stad för oss som gillar mat. Medan de roligaste nyheterna i Stockholm är sydamerikanska, håller danskarna fortfarande på att utveckla det moderna nordiska köket där sällsynta örter handplockas i det vilda av Bröderna Landby, alla delar av djuret ska lagas till och du inte helt sällan hålls ovetande om vad du ska serveras.

Restaurang Bror drivs av kockarna Samuel Nutter och Victor Wågman, som tidigare var souschefs på Noma. Här är lokalen spartanskt inredd, djurdelarna som bjuds av de mindre exklusiva slaget (huvud; testiklar; benmärg) och priserna därför mer än rimliga.

Maten är också mer rolig än god – precis som på lika konceptuella, moderna och experimentella Punk Royale i Stockholm (men i ärlighetens namn träffar Punk Royale rätt oftare) och precis som på Punk Royale kan du inte på förhand läsa in dig på menyn utan äter det som serveras för dagen. Det enda du kan själv bestämma över är snacksen före menyn, antalet rätter i menyn och om du vill ha en extra dessert.

Jag beställde in torskkind som snacks/för-förrätt. Den serverades med pepparrotsmajonnäs och jättegott blomsterkrassesalt. Själva torskkinden smakade… torsk. Andra i sällskapet vägrade helt äta fiskhuvud, medan jag som har ätit griskind i Italien (typ bacon fast mörare) kan uppskatta det fina köttet i ansiktet. Italienarna säger att griskind är så mört för att tuggmuskeln arbetar hela tiden, jag vet inte om detsamma kan sägas om torsk, men köttet var mjällt i alla fall.

En annan rätt var svartvinbärsgravad torsk med sotad och rökt minimajs, majsbulong och sotad majspuré. Svartvinbärsgravningen var för syltig, men den sotade majspurén smakade popcornmos och var gudomligt god! Kanske har någon äntligen kommit på något intressant att göra av minimajs?

Kalven serverades nästintill rå i tärningar. Servisen ville inte förrän efteråt berätta att det var kalvtunga, då det kan avskräcka gäster, men jag har inget emot tunga så länge den är tillagad på ett sätt så jag slipper känna tufft tuggmotstånd eller papiller. Det tillhörande potatismoset var anmärksningsvärt mjukt och lent, och det visade sig att det hade passerats genom ett silkestyg för att få sin änglalika konstistens.

Efterrätten var en plommonpuré med färska plommon, frystorkad mjölkcrumble och bränd gräddparfait i kuber. Den serverades med rosmarinolja. Rosmarinolja till den söta efterrätten var en utmärkt innovation och grädde är alltid gott, den som säger något annat ljuger.

Jag drack inte det tillhörande vinpaketet utan bara ett glas, det var valt av sommelieren och funkade utmärkt till maten. Precis som på så många andra ställen i Köpenhamn serverades vi naturvin.

Som på de flesta moderna restauranger går det utmärkt att få menyn glutenfri.

Jag kan förstå att det här är en restaurang det pratas om men jag skulle inte gå hit igen. Bror är bättre för inspiration än för goda smaker.

Fest, Glutenkänslighet, Middag, Prisvärt, Restauranger, Trend

Recenserat: Punk Royale

31/08 2015 Kicki Norman

I en medvetet anspråkslös lokal på hipsterstadsdelen Söder i Stockholm finns några väldigt roliga kockar. Jocke Almqvist och Kalle Nilsson har öppnat lilla restaurangen Punk Royale ihop och serverar där skojig och mestadels jättegod mat till matpretentiösa människor som mig själv.

Namnet på restaurangen ska liksom prissättningen signalera att ”här tar vi inte mat på så stort allvar, eller ja, kanske mat men åtminstone inte oss själva!” På borden finns lego för de vuxna gästerna att leka med, i hörnet står en tvättmaskin. Menyn skrivs inte ut och förklaras av servitören vid servering av var och en av de femton rätterna. Alla gäster serveras samma meny. Menyn kostar från 1 september 2015 endast 700 kr, vinpaketet likaså. Om inte maten var så bra skulle konceptet vara väldigt skitnödigt. Det här är inte bara en middag utan en upplevelse. En happening med smak. Ett performance från köket.

De femton rätterna är alla goda, de flesta jättegoda. De rätter som fallerar gör det på konsistens snarare än smak. Till och med den lätt fisdoftande mördarsnigeln som serveras på menyns första halva har en angenäm smak om en inte luktar på den. Det är inga problem att få glutenfri meny, om du tydligt förannonserar detta. (Det är det sällan på riktigt bra restauranger nu för tiden. Det är främst ”värdshusen” längs E4 och lunchrestauranger på turiststråk som har problem med sånt.)

En del rätter är uppenbart humoristiska. Patén har fått falukorvsutseende och serveras med ketchupliknande sås, ditpluttad som smileygubbar. Kanapén i strut serveras instucken i stenskravel. Kaviaren serveras på handen med tillhörande snaps. Andra, som mördarsnigeln, har glimten lite mer diskret i tentakelögat.

Samtidigt ser flera rätter, exempelvis bläckfisken, ut som modern fine dining. Nätta portioner på porslin från en homestylad mäklarannons, garnerat med mikrogrönt och så vidare. Det är skönt att inte behöva skratta ihjäl sig åt alla rätter.

Det minst tilltalande med restaurangen är faktiskt klientelet. Gästerna är så lite punk som det går, istället är vi självgoda och ängsliga. När jag precis har satt mig tillrätta överhör jag en konversation vid bordet intill mitt. Där sitter fyra vuxna människor och namedroppar asiatiska restauranger i Stockholm i ett försök att bestämma var den godaste sushin finns. Sushi är nu så ute att det är inne. Och låt mig försäkra att Berns eller Roppongi finns inte med på listan – här handlar det om små och för pöbeln okända ställen som bara riktiga konnässörer kan känna till. Jag ryser.
Tretton rätter och tre glas vin senare sitter jag och mitt sällskap och pratar michelinrestauranger med kocken och lyckas namedroppa mallorkinska Simply Fosh, där vi lämpligt nog ätit en vecka tidigare. Jag skäms jättemycket över mig själv och kan samtidigt inte låta bli. (Punk Royales mat är för övrigt mestadels godare.)

Punk Royal är inte så mycket punk som lekfullt. Det är definitivt den bästa matupplevelsen du kan få i Stockholm just nu. Det bär nästan emot att skriva detta då jag vill att där alltid ska finnas ett ledigt bord för mig, men jag unnar verkligen de kreativa och modiga ägarna att ha fullbokat varje kväll, året runt. Jag har till exempel själv bokat in mig själv igen och räknar med nya rätter, mer crunch och en till vansinnigt kul kväll!

Glutenkänslighet, Lunch, Restauranger

Stockholms bästa råbiff: Proviant

28/10 2014 Kicki Norman 1 kommentar

Jag har hört att det är trendigt att vara vegetarian och vegan, men det struntar jag i för jag älskar kött. Gärna kött som har haft det bra medan det levde, och framför allt gärna rött kött. Därför är råbiff en given favorit när jag går på finrestaurang.

Jakten på Stockholms bästa råbiff har pågått under många år. När Teatergrillen serverade sin italienska variant låg den länge etta på topplistan, just den här veckan är Bistro Berns (färdigblandad) och Sturehofs (kalvkött) favoriter. Fast ska vi prata om en råbiff som finns på menyn året om så vinner Proviants.

Proviant serverar sin närproducerade råbiff med sju sorters tillbehör: rödlök, kapris, senap, ketchup, majonnäs, Worchester-sås och konjak. Jag brukar ha lite Worchester-sås och mycket salt på köttet, majonnäsen och ketchupen blir en utmärkt dipp till de medföljande pommes fritesen, och så sparar jag konjaken till kaffet (den är för len och god för att blanda i ett kött som redan är så läckert!). Äggulan skiter jag i, för jag gillar inte äggula, och kapris och rödlök blir det endast lite av, men dagens lunchsällskap åt sin råbiff klassisk.

Moster Ullas