Kategoriarkiv: Restauranger

Man ska inte vara matsnobb: Jensens bøfhus

Låt oss prata lite om danska restaurangkedjan Jensens bøfhus, ett helgutflyktsmål för barnfamiljer, folk med skrala kassor och dem som inte känner sig hemma på Teatergrillen. I helgen har jag ätit där två gånger på grund av närhet till en kurslokal där jag befunnit mig för att måla, och på grund av att vi hade diverse matallergier i sällskapet som uteslöt sesam, soja och nötter (asiatiskt) och gluten (italienskt). Jensens är dessutom väldigt duktiga på att veta vad maten innehåller.

Förutom detaljer som att ”hovmästarinnan” var sjukt otrevlig (och då menar jag så oförskämd att vi hade lämnat lokalen om det inte var just för det där med allergierna) på lördagen, borden inte  avtorkade på söndagen och bearnaisesåsen inte smakade bearnaise någon av dagarna, så var det inget jättefel på stället. För ganska lite pengar får du kött, potatis och sås. Köttet smakade bra även om min ”rare” biff igår inte var det minsta rare (bild nedan), pommes fritesen är bättre än dem du vanligtvis gör hemma i ugn, så jag ger ändå ett hyfsat medelbetyg. Visst, om du går på Sturehof så är maten toppen varje gång, jag har ätit allt från råbiff till blodpudding till torsk där och aldrig, verkligen aldrig, blivit besviken, varenda detalj är alltid perfekt. Så är inte Jensens bøfhus. Standarden är som på en modern och snygg vägkrog. Men jag tycker det är ett prisvärt alternativ för dig som har barn eller bråttom. Kom bara med rimliga förväntningar och undvik bearnaisen.

 

Stockholms bästa julbord: Fjäderholmarnas krog

Jag har ju inte ätit Stockholms alla julbord, och framför allt inte i år, men under många år gick jag och mina vänner all-in på dyra och bra julbord. De flesta människor julbordar ju med jobbet, vilket kan ta en ände med förskräckelse, så vi gjorde julbordet till en personlig och minnesvärd tradition istället. Vi scoutade och testade  alla de finaste krogarna. Vi åt allt från Vaxholms viltspecialiserade julbord (och då menar jag inte kastellet! huvva!) till Grand Hôtel verandas förfinade lyx till Js onödigt haussade skaldjurshistoria.

Ända tills vi kom till Fjäderholmarnas Krog. För sedan dess kan jag inte äta julbord någon annanstans.

För att vara tydlig: Jag hatar Fjäderholmarna. Mest för att folk från storstaden inbillar sig att du kan uppleva natuuuuuren på Fjäderholmarna, trots att du hittar ett tuggummi på varje grässtrå och en turist i varje buske. Fjäderholmarna är en förort som några affärsgenier har lyckats lansera som genuin bara för att det finns några röda träbyggnader där.

Bortser du från det, och tittar på Fjäderholmarnas krog, där stjärnkocken Gert Klötzke håller hov i december varje år, så är Fjäderholmarna en läcker, unik, vällagad, traditionell och samtidigt modern matupplevelse. Om du tycker om mat och ska uppleva endast ett julbord i år, eller har möjlighet att bortse från budget och får välja själv, välj Fjäderholmarna.

Idag: Riche pop-up-restaurang, Årets konditor-tårta, grogg

Idag har jag liksom igår sprungit runt på presskontor och knytit kontakter, informerat mig och tittat på nyheter. Jag började vid lunch och frossade på skagen med löjrom, två sorters råbiff och köttbullar med potatismos från Riche, som hade satt upp en pop-up-restaurang på ett presskontor. På eftermiddagen åt jag en av de tre tårtor som Årets Konditor tävlade med i fredags, en härlig moussehistoria med päronkonjakskokta päron och karamelltäcke. Och innan jag gick hem blev det whisky sour på honungswhisky.

Vilket förfärligt liv jag lever, det är synd om mig.

Igår: Wallmans 20 år

Igår firade nöjessalongen Wallmans 20 år med en storslagen nyinvigning. Och om maten som kommer att serveras där framgent är det minsta lik de mini-maträtter som serverades igår, kommer jag att hänga ofta på Wallmans. Både den glaserade halstrade tonfisken, som serverades på sked, och lammet som kom i en makalös chèvrekräm, var värda en omväg.

Nu ska bara servitörerna lära sig att det heter just chèvre också. Jag förstår inte vem som har hittat på det där ordet chevré.

Idag: Rawfalafel från Yogayama, hängmörad biff från Pontus

Idag är det så kallade ”pressdagar”. Det innebär att journalister och numer också bloggare hänger runt på olika presskontor och blir uppvaktade som små kungligheter. Det serveras alkohol från förmiddag till kväll, presskontoren trumfar varandra i uppfinningsrik catering och vid avgång delas presentpåsar påsar med pressprover ut. Från början var pressdagarna ett bra sätt för framför allt modejournalister att se kommande säsongs kollektioner samlade, för alldeles efter pressdagarna börjar kläder att lånas ut till fotograferingar. Har du då inte sett kollektionerna så är det risk att du som stylist inte vet vad du ska fråga efter när du själv ska fotografera – plaggen är ju aldrig på plats. Idag presenteras också skönhetsnyheter på pressdagarna, skönhetsnyheter du egentligen kan se när som helst men pressdagarna är ett smidigt sätt att se alla nyheter på en och samma gång. Samtidigt är omständigheterna så generösa och flotta att jag nästan skäms. Särskilt mycket skäms jag när journalister/bloggare blir sedda utanför pressvisningarna när de rensar sina påsar på information och bilder – materialet de behöver i sitt arbete – och slänger det i närmsta papperskorg medan de behåller skönhetsprodukter, scarves och andra fina pressgåvor/produktprover de vill använda privat. Jag antar att man kan ha lite olika förhållanden till sitt uppdrag.

Idag besökte jag ett modeföretag som serverade raw food från Yogayama, bland annat raw falafel. Raw food är, enligt entusiasterna, en ”livsstil för maximal hälsa och skönhet”. I korthet kan man säga att maten tillagas… inte alls. Den ska inte ha varit upphettad till mer än 40 grader och ingredienserna är ekologiska, oftast veganska och det påstås att du får i dig optimalt med vitaminer, mineraler och enzymer när du äter raw. Jag har ätit jättegod raw food, men låt oss konstatera att en kall spiskumminkryddad gummiboll inte är en falafel. Låt oss konstatera att lunchen från Pontus som serverades hos en närliggande PR-firma var mer i min smak: kött, fett och salt.

Lunch igår: Fiskpudding på hotell Anglais

Igår lunchade jag på hotell Scandic Anglais vid Humlegården i Stockholm. Där serveras bättre sortens bricklunch med tre rätter att välja på. Som glutenintolerant brukar ungefär en av tre bufférätter gå att äta, så även igår när jag fick välja bort den panerade kycklingen och pastan till förmån för klassikern laxpudding. Inte mig emot!

Kände att jag väldigt snart måste prova att laga egen laxpudding, det kan ju inte vara så svårt.

Det här med glutenkänslighet…

Jag är ju både laktos- och glutenkänslig. Det är tydligen ganska vanligt att glutenintoleranta blir laktosintoleranta som sekundärt symptom om de inte känner till sin glutenintolerans eller struntar i den, men sedan jag tack vare min dietist upptäckte att jag inte tål gluten tål jag gudskelov laktos rätt bra (Hej, Ben och Jerry!). Jag bör ändå tänka efter när jag handlar mat eller innan jag beställer gräddsås på restaurang.

Mot laktoskänslighet är det enkelt att ta ett enzympiller som gör dig tåligare. Mot glutenkänslighet finns ingen hjälp. Senast jag åt mycket gluten med flit var på italienska pärlan Al Boccon di’vino i Richmond (bilden) utanför London för ett år sedan. Den lilla restaurangen har en sittning och en meny och varenda en av de många avsmakningsanpassade rätterna är gudomliga. Gu. Dom. Liga! Det här är inte stället där du säger nej tack, jag vill inte ha er hemlagade ravioli med skinka i smörsås. Det här är stället där du bestämmer dig för att strunta i konsekvenserna och äter. Jag klämde alltså i mig två gigantiska bitar tiramisù som avslutning på sjurättersmenyn där pasta ingick mer än en gång.

Fyra timmar efter att jag hade somnat vaknade jag av att jag svettades. Jag sparkade sambon vaken bara för att se om han också hade lagt märke till att värmepannan stod på max men det hade han inte. Det var min kropp som straffade mig. Hela natten kallsvettades jag och kunde inte sova eftersom jag mådde så illa som jag inte har gjort sedan jag klämde en carpacciotårta följd av pizza på Capri i juni 2005 (på den tiden trodde jag fortfarande att jag tålde gluten). Inte kräkillamående utan som om jag hade en bäver i halsen samt svalt en oxe hel på tvären.

På morgonen lyckades jag bajsa sönder handikapptoaletten på flotta Dean Street Townhouse, där jag hade frukostmöte. Och eftersom immunförsvaret sänkts så däckade jag ett dygn senare i influensa och blev liggande en vecka (vilket alla egenföretagare vet är braaaaaa för ekonomin!).

Så om du undrar varför jag tackar nej när du vill bjuda på kanelbulle eller nybakad bröd så är det därför.