Idag är det så kallade ”pressdagar”. Det innebär att journalister och numer också bloggare hänger runt på olika presskontor och blir uppvaktade som små kungligheter. Det serveras alkohol från förmiddag till kväll, presskontoren trumfar varandra i uppfinningsrik catering och vid avgång delas presentpåsar påsar med pressprover ut. Från början var pressdagarna ett bra sätt för framför allt modejournalister att se kommande säsongs kollektioner samlade, för alldeles efter pressdagarna börjar kläder att lånas ut till fotograferingar. Har du då inte sett kollektionerna så är det risk att du som stylist inte vet vad du ska fråga efter när du själv ska fotografera – plaggen är ju aldrig på plats. Idag presenteras också skönhetsnyheter på pressdagarna, skönhetsnyheter du egentligen kan se när som helst men pressdagarna är ett smidigt sätt att se alla nyheter på en och samma gång. Samtidigt är omständigheterna så generösa och flotta att jag nästan skäms. Särskilt mycket skäms jag när journalister/bloggare blir sedda utanför pressvisningarna när de rensar sina påsar på information och bilder – materialet de behöver i sitt arbete – och slänger det i närmsta papperskorg medan de behåller skönhetsprodukter, scarves och andra fina pressgåvor/produktprover de vill använda privat. Jag antar att man kan ha lite olika förhållanden till sitt uppdrag.
Idag besökte jag ett modeföretag som serverade raw food från Yogayama, bland annat raw falafel. Raw food är, enligt entusiasterna, en ”livsstil för maximal hälsa och skönhet”. I korthet kan man säga att maten tillagas… inte alls. Den ska inte ha varit upphettad till mer än 40 grader och ingredienserna är ekologiska, oftast veganska och det påstås att du får i dig optimalt med vitaminer, mineraler och enzymer när du äter raw. Jag har ätit jättegod raw food, men låt oss konstatera att en kall spiskumminkryddad gummiboll inte är en falafel. Låt oss konstatera att lunchen från Pontus som serverades hos en närliggande PR-firma var mer i min smak: kött, fett och salt.
Igår lunchade jag på hotell Scandic Anglais vid Humlegården i Stockholm. Där serveras bättre sortens bricklunch med tre rätter att välja på. Som glutenintolerant brukar ungefär en av tre bufférätter gå att äta, så även igår när jag fick välja bort den panerade kycklingen och pastan till förmån för klassikern laxpudding. Inte mig emot!
Kände att jag väldigt snart måste prova att laga egen laxpudding, det kan ju inte vara så svårt.
Jag är ju både laktos- och glutenkänslig. Det är tydligen ganska vanligt att glutenintoleranta blir laktosintoleranta som sekundärt symptom om de inte känner till sin glutenintolerans eller struntar i den, men sedan jag tack vare min dietist upptäckte att jag inte tål gluten tål jag gudskelov laktos rätt bra (Hej, Ben och Jerry!). Jag bör ändå tänka efter när jag handlar mat eller innan jag beställer gräddsås på restaurang.
Mot laktoskänslighet är det enkelt att ta ett enzympiller som gör dig tåligare. Mot glutenkänslighet finns ingen hjälp. Senast jag åt mycket gluten med flit var på italienska pärlan Al Boccon di’vino i Richmond (bilden) utanför London för ett år sedan. Den lilla restaurangen har en sittning och en meny och varenda en av de många avsmakningsanpassade rätterna är gudomliga. Gu. Dom. Liga! Det här är inte stället där du säger nej tack, jag vill inte ha er hemlagade ravioli med skinka i smörsås. Det här är stället där du bestämmer dig för att strunta i konsekvenserna och äter. Jag klämde alltså i mig två gigantiska bitar tiramisù som avslutning på sjurättersmenyn där pasta ingick mer än en gång.
Fyra timmar efter att jag hade somnat vaknade jag av att jag svettades. Jag sparkade sambon vaken bara för att se om han också hade lagt märke till att värmepannan stod på max men det hade han inte. Det var min kropp som straffade mig. Hela natten kallsvettades jag och kunde inte sova eftersom jag mådde så illa som jag inte har gjort sedan jag klämde en carpacciotårta följd av pizza på Capri i juni 2005 (på den tiden trodde jag fortfarande att jag tålde gluten). Inte kräkillamående utan som om jag hade en bäver i halsen samt svalt en oxe hel på tvären.
På morgonen lyckades jag bajsa sönder handikapptoaletten på flotta Dean Street Townhouse, där jag hade frukostmöte. Och eftersom immunförsvaret sänkts så däckade jag ett dygn senare i influensa och blev liggande en vecka (vilket alla egenföretagare vet är braaaaaa för ekonomin!).
Så om du undrar varför jag tackar nej när du vill bjuda på kanelbulle eller nybakad bröd så är det därför.
