Igår hade vi fina vänner på middag och som förrätt serverade jag italiensk korv och ost. Min enkla parmesan vägde 1,1 kilo och är lagrad i 50 månader – jag har köpt den direkt på fabriken Montecoppe när jag var där i november. Över parmesanbitarna ringlade vi crema di balsamico, den lite tjockare och sötare varianten av balsamvinäger.
Fler inlägg från Parma hittar du här (restaurangen Sorelle Picchi, där jag först åt parmesan med balsamicokräm) och här (vinbaren Tabarro).
Det finns två viktigt mathändelser i Stockholm varje år: julbordet på Fjäderholmarnas krog, som jag redan har skrivit om, och västerbottensbffén på Grands veranda. Grand Hôtel har ju den goda smaken att ha temaveckor (skaldjur, Mårten Gås, med mera) varje år. En av dem är Västerbotten. 16 januari och tre veckor framåt kan du äta rensouvas, mandelpotatisblini med sikrom, rödingtartar och femtiotalet andra goda rätter. Till det: världens godaste hjortronsnaps. Har du inte bokat bord redan så är det dags! Då får du äta detta:
10-i-topp på Västerbottensbuffén
1. Torkat, saltat, lättrökt renkött
2. Hjortronsnaps
3. Tartar på röding
4. Potatispalt
5. Rensteksrullad i tunnbröd
6. Sikrom
7. Citron- och färskostmousse med råröda blåbär
8. Enbärsgravad regnbågslax
9. Västerbottensgravad strömming
10. Ripmousse på plommon
Nästan alla jag känner känner till Bocuse d’Or-vinnaren Mattias Dahlgrens senaste projekt Matsalen/Matbaren, ett högklassigt koncept med modernt kök och ”naturliga” råvaror. (Råvarorna är så förfärligt naturliga att det exempelvis inte går att få låglaktosmjölk till kaffet – låglaktosmjölk innehåller ju ett tillsatt enzym.) Nästan ingen jag känner har ätit där. Jag tror det beror på att det upplevs som dyrt, men så förfärligt dyrt är det inte jämfört med andra flotta krogkoncept i Stockholm. Förra veckan blev jag bjuden på lunch där av tryckeriet som trycker vår tidning och det är jag jätteglad för! Upplevelsen var lika rolig som maten var god.
Lokalen är liten, bord och stolar/bänkar kommer i många storlekar och former, och de flesta gästerna är slipsnissar, vilket känns tråkigt och onödigt. På menyn är alla rätter mellanstora och du beställer en i taget tills du är belåten. Jag åt först ett mört rådjur, sedan en sallad som var lika vacker som intressant med skivor av en fin broccolisort som såg ut som en pagod. Sam åt krabbkroketter och gris i bröd (”steamed bun of smoked pork”), vilket är vad jag skulle ha ätit om jag hade tålt gluten. Andra i sällskapet åt en varmrätt och en efterrätt; vi blev alla ungefär lika mätta. Rätterna kostar ungefär 250 kronor per styck. Det fanns gott glutenfritt bröd, vilket inte alltid går att ta för givet. Inredningen inte bara i matsalen utan också på damrummet var top notch.
Jag går gärna tillbaka hit, då kvaliteten på råvarorna och tillagningen av maten är suverän. Enda minuset är att servisen inte kan svara på alla frågor om råvarorna (jag ville veta vad blommorna i min goda sallad var). Det tycker jag att jag kan förvänta mig med tanke på nivån i övrigt.
Matsalen/Matbaren ligger i Grand Hôtels lokaler på Södra Blasieholmshamnen 8.
Det är ett vattenhål för storstadens innemänniskor, det är en lyxig gourmetrestaurang (med priser därefter), och dessutom är Vassa Eggen ett jättefint lunchställe. Den ombonade och see-and-be-seen-stämningen från kvällarna är kvar och menyn är läcker på det bästa franska sättet.
Dessutom serveras pommes i en pappersstrut, bara det är värt en omväg. Och då har jag inte ens nämnt att du kan få gott (!) glutenfritt vitlösbröd före/till maten. Alltså: inte rostat formbröd, utan brödbröd.
Vassa Eggen finns på Birger Jarlsgatan 29, Stockholm.
På Proviant kan du beställa färdigmat, handla råvaror och äta. I fredags åt jag lunch i restaurangen och valde råbiff som serverades på bästa franska vis med pommes. Dessutom kom en assiett med sju olika tillbehör, yay!
Kapris, majonnäs, rödlök, konjak, Worchester-sås, senap och ketchup. Konjaken gjorde mig så perplex att jag tog den till kaffet men det korrekta sättet att inkorporera den i måltiden är tydligen genom att hälla den över råbiffen om man nu är en sådan som gillar det.
Proviant ligger på Sturegatan 19, Stockholm.
Visst kan man äta på Wagamama – inredningen är rätt trevlig och personalen också – men läget intill Centralstationen gör att jag hellre tar en takeaway. Wagamama Stockholm har chanserat. När den öppnade (!) trotsade den alla barnsjukdomar och var bättre än Wagamama Harvey Nichols, som jag har ätit och varit nöjd på flera gånger, och definitivt bättre än förfärliga Wagamama Tivoli/Köpenhamn. Min favoriträtt förutom de färskpressade (och ganska dyra) juicerna är Chili Beef Ramen där nudlarna byts till risnudlar, och så eftersaltar jag en hel del. Smasken för en lyxig och lat lördagsmiddag (som igår) eller en bakisbrunch.
Igår lunchade jag på East. På den tiden jag trodde att jag tålde gluten åt jag alltid kimchipannkakor, nu för tiden äter jag alltid tempura roll. Mitt sällskap åt vegetariska quinoa rolls, jag föredrar ris och frityrsmet.
Tidigare i veckan var jag i Parma på jobbresa. Sedan tidigare vet jag att om resan går till Italien så handlar den ofta till stor del om mat, även om det egentliga syftet är något helt annat. Den här gången kom jag inte bara hem med 2,5 kilo parmesan utan också ett magvirus som har hindrat mig från att blogga ett tag.
I Italien har en korrekt måltid fyra rätter: antipasti (kallskuret med bröd), primi piatti (pasta eller risotto), secondi piatti (kött eller fisk med grönsaker/poratis, oftast utan sås) och efterrätt. Är du på finmiddag kan minst en extra secondi klämmas in, liksom en sallad och en ostbricka före efterrätterna. Kanske också hors d’œvres innan antipastin, om du är rädd att gästerna ska hinna svälta ihjäl innan det lukulliska kalaset startar.
Det kommer fler inlägg om Parma, men i det här tänkte jag börja med att berätta om fyra för mig helt nya smakupplevelser. Alla har ägt rum på restaurangen Sorelle Picchi.
1. Det är väldigt gott att hälla balsamico på parmesanosten när du äter den som antipasto. Antipasto är för-förätten. Med balsamico menar jag inte den tunnflytande balsamvinäger vi ofta använder på sallad, utan crema di balsamico som är extrareducerad och därmed på krämigare och sötare.
2. Pane fritto är en typ av luftigt friterat bröd som är typiskt för regionen Emilia-Romagna, där Parma ligger. I Italien är regionala mattraditioner mycket viktiga och ska omtalas och avsmakas för långväga gäster. Som glutenintolerant kunde jag så klart inte smaka just pane fritto, men de som åt intygande att det var väldigt gott. Serveras tillsammans med antipaston i tågordningen.
3. Flan Verdura är en grönsaksomelett med ostsås och alltså inte minsta lik den vaniljpudding de flesta av oss känner igen från resor i framför allt Spanien (katalansk variant på brylépudding, lite bonnigare än crème caramel). Allt med ostsås är gott, flan verdura är inget undantag.
4. Valnötsspriten Nocino är också en specialitet för regionen. Nocino görs på omogna gröna valnötter som spritindränks. Smaken beskrivs som bittersöt men är mer söt än bitter. Precis som sina beskare smakkusiner Fernet Branca (Italien) och Riga Balzam (Lettland) påstås den en gång i tiden ha haft medicinskt välgörande egenskaper. Serveras som alternativ till grappa eller limoncello efter maten (på bilden nedan poserar den just med limoncello).
Vill du äta som jag? Res till Sorelle Picchi, 27 Via Farini, Parma.
Igår åt jag för tredje gången den rotisserade kycklingen på Boqueria till lunch. Pommes fritesen hade blivit lite soggiga men kyckligen är så förfärligt god att man vill dö en smula. Saftig, välkryddad och mättande. Och så serveras det en tryffelmajonnäs till som är helt ljuvlig. Tryffel är gott, majonnäs är gott, och tryffelmajonnäs är mer än dubbelt så gott. För 150 kronor kan det här vara stans bästa lunchrätt.
Ibland vill jag kunna ha på mig vad jag vill och bete mig hur jag vill. Då är Sturehof inte ett alternativ, då blir det något enklare. ”Snyggt men inte snobbigt, sa han som lappade fracken med en pannkaka.” Därför gick hela familjen i lördags på Sue Ellen, en restaurang med meny både från Texas och Tyskland.
Sambon vann, han åt fläsklägg där det feta ytterhöljet var så hårdstekt att det hade blivit baconfluff. Dessutom åt han förrättspizzan med bland annat kronärtskockskräm och rödbetor, som var fantastiskt. Därefter på topplistan kom min och mammas moules, framför allt pommes fritesen var fina medan moulesen var lite underkryddade. Då var jag mer nöjd med min lilla ölavsmakningsmeny med fem sorters öl från Gotlands bryggeri. (På bilden från vänster: Stout, weissbier, klosteröl, pils, dubbel-I.P.A.) Pappa, stackaren, hade beställt en steak som var seg och tråkig.
Styrkor: Pizza, pommes, kallskuret, tyskt.
Svagheter: Finkrogsmat.
