Förra veckan gjorde jag världens godaste färsbiffar på älgfärs. Glutenfria så klart! Jag använde havregryn istället för ströbröd, och det blev otippat bra. Istället för att lägga ströbröd i blöt i mjölk lade jag havregryn i blöt i vispgrädde. Älgfärs är så torrt att lite grädde nästan är nödvändigt. Sedan rev jag en gul lök och blandade i havregrynssmeten med salt och peppar, sedan rörde jag ned älgfärsen (ca 400 gram). Jag stekte på hög värme i smör och serverade med potatismos, lingonsylt och gräddsås.
Kategoriarkiv: Middag
Middagstips: Paella
I somras hade jag turen att bli hembjuden till vänner som tycker det är roligt att laga paella. Detta gjordes utomhus i ett stort fat, inte olikt mina hemtrakters murikka, över en gasgrill. Paella har aldrig varit min grej men jag inser nu att det handlar om tillagningssätt, ingrediensval och sällskap.
Känner att jag kanske måste skaffa en murikka snart.
Restaurangtips: Café Facile
En del restauranger är det svårt att tipsa om, för de är redan nu är svåra att få bord på och för att de känns så personliga. Café Facile är en sådan. Denna franska bistro med tydliga drag av kvarterskrog (beställ i baren; sitt trångt) är en pärla där jag ikväll både skådade mat-connoisseuren Edward Blom och glamourdivan Kayo. Den som gillar god mat går till Café Facile, punkt.
På adressen på Luntmakargatan 99 har det tidigare legat flera restauranger som har haft få eller inga gäster och följaktligen slagit igen utan att göra något väsen av sig. Ägarna av Café Facile är genier, som har tagit den minimala ytan och maximerat dess användarvänlighet med bland annat varma färger, enkel inredning och öppet kök. Maten är dessutom fantastisk. Jag har tidigare ätit ostron och steak frites med stor behållningar här, idag åt jag ostron och hummer frites med stor behållning här. (Varför har jag aldrig tidigare ätit de tre favoriterna hummer, bearnaisesås och pommes frites i kombination?)
Dagens ostron var av sorten demoiselle d’Agon. Det jag gillar med ostron är smaken, sältan och den tillhörande lökvinägern, det jag har svårare för är den sladdriga konsistensen. Demoiselle d’Agon är fasta i köttet, muskeln känns nästan som biff. Jag kommer aldrig äta någon annan sorts ostron igen!
Det Café Facile är allra bäst på är viner. Jag får alltid vinförslag jag själv inte hade tänkt mig och de passar alltid utmärkt till maten. Café Facile har förmågan att para ihop mat och vin så att vinet vandrar upp ett par divisioner; jag önskar fler restauranger hade den förmågan.
Testat: Delikatessen, Krukmakargatan 22, Stockholm
Franskt är tillbaka inbillar jag mig (Metropol Palais är tydligen inget att hänga i julgranen medan Café Facile är superbt). I lördags var jag på Delikatessen och åt tre förrätter, då jag inte fick feeling för någon av varmrätterna. Kompotten var blandad. Ostron är ju alltid ostron (det vill säga: så länge du inte blir magsjuk är det alltid gott), medan den vita sparrisen (serverad med smörsås och rostad tryffelsalami) var underkokt och alltså både träig och trådig. Råbiffen var bra, men jag har ätit roligare varianter. Så en medelmåttig restaurangupplevelse med trevlig atmosfär och rimliga priser. Ta ingen omväg men råkar du vara hungrig och i närheten så: varför inte?
Testat: The Flying Elk, Mälartorget, Stockholm
När jag och min kollega Christine äter, och det gör vi ganska ofta, så äter vi gärna kött och potatis. Hon är allergisk mot nötter, sesam, soja och baljväxter, samt gillar inte skaldjur och ost, medan jag inte tål gluten, så kött och potatis är ungefär vad som blir kvar att välja på.Jag skulle säga att vi är ganska bra på att bedöma just kött och potatis av just den anledningen.
I fredags var vi på The Flying Elk enligt tips från bland andra Karoline Nordefors. Vi är båda generellt hungriga så vi valde det största menyn hade att erbjuda, stekt oxrevben. Det serverades på planka med köttet i kuber på sidan av själva bröstbenet. Till det: trippelfriterade pommes, sallad och tryffelhollandaise.
Köttet var delikat, det bästa jag ätit näst efter AG, och salladen var ljuvlig med massor av färskpersilja bland salladsblad och parmesan. Men pommes fritesen var bara halvgoda och tråkiga i konsistensen, jag skulle bäst beskriva dem som ”vissna”, och hollandaisen smakade enbart smör. Jag hade förväntat mig mer av Frantzén och till det priset (875 kr!).
Då lokalen var cool, vinrekommendationerna utmärkta och servisen supertrevlig ger jag ändå The Flying Elk en försiktig tumme upp som matupplevelse och köttrestaurang.
Lökringar ingick men de kunde inte jag äta.
Idag: Wienerschnitzel med potatisfluff
Idag har jag stekt wienerschnitzel och gjort mitt fluffigaste potatismos någonsin. Med ärtor blev det väldigt många kastruller i disken, men bortsett från det så skulle jag säga att det här snabbmat.
Till det: ett spännande och gott rött vin som jag fått i hittelön när jag hittade en grannes sons borttappade pengar. 
Nyhet! Jag kan steka röding
När jag var liten trodde jag att all fisk var röding (på samma sätt som jag trodde all potatis var mandel- och allt kött kom från älg). Ändå äter jag röding väldigt sällan, betydligt mer sällan än jag äter älg och mandelpotatis, mest för att jag inte har lyckats räkna ut hur jag lagar till den.
Nu vet jag. Jag stekar den med skinnsidan ner i sjukt mycket smör. Det tar ungefär tio minuter. Fisken är klar när filéerna inte är genomskinliga längre (fast de kan vara liiite antydan till transparenta på de tjockaste partierna för fisken fortsätter att tillagas en liten stund efter att du har tagit den ur stekpannan). Den ska alltså gå från genomskinlig till opak – som stekt lök fast tvärtom.
Och nej, det vita du ser på fisken nedan ska egentligen inte vara där. Det är koagulerat protein, som blir när du inte riktigt har koll på tillagningstemperaturen. Men firren smakade som den skulle ändå!
Stora racletteosttestet
Jag ska aldrig mer säga något taskigt om NK. Måhända att deras idéer är på många sätt gammeldags (och då menar jag inte klassiska utan just gammeldags), men när det innebär att det finns tre sorters racletteost i ostdisken är ingen gladare än jag! Raclette Berghof är en grottlagrad ost på komjölk, Raclette Fumée är rökt och Raclette de Chèvre är gjord på getmjölk. Samtliga är halvhårda.
Jag kan nu bestämt säga att Raclette Berghof är värd en omväg. Sällskapet var sedan inte helt överens om vilken ost som skulle komma på andra plats, men jag tycker personligen att du kan ha och mista chèvre-racletten. Chèvre är fint – på rödbetor, inte på kallskuret och cornichons.
Middagstips: Ugnsomelett med vårlök och potatis
Jag hade helt glömt bort att det går att göra omelett i ugn, men det är ju både enkelt och praktiskt! Till formen ovan hade jag sex ägg. Omeletten är piffad med kall, kokt och sedan stekt potatis (rester) och vårlök (rester). Serverades med chilistekt spenat. 200 grader i 25 minuter blev lagom. Middagen lagade sig själv medan jag jobbade – praktiskt!
Hundtips: Grythyttans Gästgivaregård
Du som har hund kan med fördel planera en weekend i Västmanland, för på Grythyttans Gästgivaregård får du ha hundar både på rummen, i restaurangen och i den underbart vackra och stora salongen (baren). I restaurangen finns till och med en hundmeny på fyra rätter (Barack och Atlas åt korvbrickan). De fyrfota cloche-täckta middagarna serveras då på bricka med vit duk. Flott ska’re va! Maten för tvåbenta är inte så bra som den borde vara, men människorna som jobbar här är underbara och salongens hemtrevlighet kompenserar för mycket. Vid vår ankomst uteblev hundskålarna på rummet, vilka enligt bokningen ska ingå i de 300 kr/hund du betalar extra, men nöjet att få åka lämna stan för ett ställe där dina hundar blir lika omhändertagen som du är helt fantastiskt! Plus för det hembakta och goda glutenfria brödet som serverades både till måltiderna och frukosten.
Maten är trestjärnig, servicen fyrstjärnig och hundvänligheten femstjärnig.


























