Jag var på restaurang Portal igår och… lite gäsp var det allt

Den här lilla potatisrätten med rom och äggkräm har jag ätit i en bättre version på Fotografiska.

 

Mina matkunniga vänner har tipsat om Portal, en restaurang som drivs av Årets kock 2012 Klas Lindberg och serverar ”medveten enkelhet med mycket hjärta och matglädje”… som alla andra moderna restauranger gör idag. Lilla Ego, Agrikultur, 19 glas, Le Nom, Proviant – alla kan laga god mat med råvaran i fokus, som det så fint heter.

Och jag är lite arg. För jag tycker inte om att gå på restaurang och känna mig besvärlig, som att jag tynger servispersonalen bara för att jag frågar hur stor osten jag funderar på att beställa är. Jag tycker en otrevlig ton och mentalt himlande ögon inte är ett rimligt svar på den frågan. Det är möjligt att det var min tidigare fråga om den amerikanska chardonnayen eventuella naturvinsstatus (sprunget ur den utsökt tunna konsistensen, den ovanliga smaken och restaurangens inriktning) som på något sätt byggde upp irritationen mot mig. Kanske är det omåttligt korkat att fråga det, kanske är det allmänt känt att amerikanska viner per defintion inte kan vara naturviner? Eller så var det det faktum att jag och mitt sällskap inte kunde bestämma oss hur hungriga vi var utan beställde två förrätter först, sedan en till, sedan en varmrätt att dela. Kanske var vi otroligt besvärliga? Jag vet faktiskt inte och jag kommer aldrig i hela mitt liv sätta min fot på Portal igen.

Om vi bortser från att personalen på Portal inte tycker om att få frågor om ostens storlek är det en för all del trevlig lokal, även om läget är bättre än inredningen. Vinrekommendationen är som sagt magisk, espresso martinin som jag beställer istället för osten i okänd storlek är topp 3 i livet. (Genialt att inte göra den söt!)

Vakteln är smulter, förrätten på råa grönsaker en sån där som jag skulle kunna återvända för. (Om stämningen hade varit bättre, då förstås.) Hade det här varit en restaurang vilken som helst hade jag tyckt att maten hade varit bra och gett den fyra av fem i betyg. Men nu är det här en ambitiös restaurang med tung konkurrens inom genren modernt, svenskt kök och i det sammanhanget tycker jag Portal än så länge är medelmåttig. Ett kul ställe att ha besökt, men inte nödvändigtvis något jag rekommenderar. Och då bortser jag från att servisen har de värsta attitydproblem jag har stött på sedan Anders Timells son jobbade på Riche en kväll när jag var där i våras.

Och om någon undrar så serveras osten utan tillbehör, bara som en bit ost. Ingen hemlagad marmeladbit på älgört eller björksav, inga dinkelkex och inget hembakt fröknäcke. Och du beställer en enda sort, det är inte en tallrik med flera ostar som på de flesta andra restauranger. Storleken är däremot som sagt okänd.

Vill jag äta modern svensk mat igen så promenerar jag hellre bort till Fotografiska.

Restaurangtips i London: Margot (världens bästa råbiff!)

Sannolikt världens bästa råbiff!
 
Liten ravioli.


I Londons Covent Garden ligger italienska restaurangen Margot. Margot öppnade 10 oktober 2016 och kan vara den bästa italienska restaurang jag någonsin ätit på, inklusive de som ligger i Italien. 

På Margot presiderar kökschefen Maurizio Morelli, känd i Londons krogvärld som pastakocken. Och pastan är mycket riktig gudomlig. En liten fiskravioli bjuder på fyra läckra ravioli av olika slag (bläckfiskbläck, tomat, spenat och saffran) med varsin fisksort i fyllningen. (En stor ravioli består av fem kuddar.) Styrkan i fisksmak varierar med raviolisorten så det är tveksamt om jag, som inte gillar fiskig fisk, hade uppskattat alla fyra sorter men fiskälskaren Sam simmade på små fenprydda moln. Även tagliolinin med hare var habil, ”men inte så djup i smaken” sa fiskfantasten. Djup eller inte, hade jag tålt gluten hade jag ätit den!

Jag älskar råbiff. Jag har ätit mycket råbiff. Jag är en råbiffkonnässör. Den bästa råbiffen jag har ätit i hela mitt liv har jag ätit på Margot. Här serveras den välputsade, lagom grovhackade, välhängda biffen på en bädd av lös och väldigt gul äggröra. Över köttpucken ligger generösa skivor av tryffel och ett litet salladsgarnityr med subtil beska. Råbiffen är så god att jag redan vid första tuggan sörjer att den snart kommer att ta slut. Jag har nu varit på Margot fem dagar i rad. Fyra av dessa har jag ätit råbiff och när jag inte gjorde det ångrade jag mig. Det här är råbiffernas råbiff, the mother of all råbiffs. 

Råbiff som huvudrätt = högre.

Sallad med haricots verts, apelsin, hasselnötter, ruccola och buffelricotta.

Den umamitäta svamprisotton med tydlig smörsmak serveras ur bytta.

Den smakrika och alls inte milda olivoljan serveras på specialbeställda Costa Verde-fat.

Kolamousse med kaffe (och crumble på sidan, eftersom jag är glutenintolerant).

Till kaffet: fyra små söta. Endast kardemummateyffeln är värd besväret.

Jag är ingen efterrättsmänniska. När jag och mitt sällskap högg in på kolamoussen häromkvällen gjorde vi en high five. Jag har för få mousse-erfarenheter för att säga mer än ”ät den!”… eller kanske snarare ”ät den om du inte är sugen på baba al rum”. Baban är världsklass (säger mina glutentoleranta och baba al rum-kunniga vänner): apelsinbesk och kletig utan att vara söt. 

”Det är magiskt att en degklump kan vara en dessert och samtidigt vara läskande”, sa Sam.

Damrummet på Margot doftar fantastiskt, tröstande och aromatiskt åt sandelträhållet. När till och med toaletten luktar lyx vet jag att jag är något stort på spåren. 

Vill du gå hit? Här kommer tips från coachen:

Cocktail före maten: Purple Pearl (bardolinovin, bärjuice, Amaretto, körsbärdsbitters).

Förrätt: Liten råbiff med äggröra och tryffel. 

Varmrätt: Liten svamprisotto (eller tryffelrisotto men absolut inte tråkiga saffransrisotton).

Sidorätter: Stuvad savoykål med pancetta, förrättssalladen med fagiolini och buffelricotta. 

Efterrätt: Baba al rum (Glutenintolerant som jag? Ta kolamoussen men utan crumble.)

Kaffe + endast kardemummatryffeln. 


Varsågod för tips! Du kan tacka mig senare. 

Purple Pearl.

Restaurangtips i Paris: La Maison Blanche 

Förrätt: Ägg med tryffelmajo och tryffel.

Har jag sagt att jag har världens bästa jobb? Förutom att jag verkligen uppskattar skönhetsbranschens spännande utveckling med många innovationer, och att tidningsmakande verkligen passar mig (jag är ju chefredaktör på skönhetsmagasinet Daisy Beauty till vardags), så får jag också resa. Och uppleva nya, fantastiska, lyxiga måltider på underbara restauranger. 

Idag äter jag lunch på Maison Blanche i Paris, tack vare hudvårdsmärket Filorga. Och det är en väldigt trevlig sak att få göra. Trots att Paris är dimmigt och den vanligtvis fina utsikten följaktligen mjölkig, så är det här fine dining på toppnivå. Maten är jättebra, servicen är ännu bättre och vinerna är FANTASTISKA. 

Till huvudrätt idag hittade jag ett ankbröst som i sig var fantastiskt. På ankbröstet låg två små löv, som visade sig vara spiskumminblad. Så väldigt speciell och härlig smak! Doften är parfymig, smaken som en blandning av spiskummin och granskott med besk eftersmak. Det mest intressanta på hela rätten!

Ankbröstet serveras med bland annat rabarber. (Huvudrätt.)

Pre-dessert: Pärongazpacho.
Efterrätt: Färska fikon, inkokta fikon, yogurtsorbet.

In English: Great modern French cuisine at La Maison Blanche in Paris. Extra points for the cumin leaves and the yoghurt sorbet. 

Gör omelettmuffins med dina tacorester!

Brunchomelett på tacorester.

Tacorester? Tja, vad göra med en dutt kryddad köttfärs och soggiga, sorgliga grönsaker? Omelettmuffins, så klart!

Det viktigaste är att du har STORA muffinsformar, allt annat löser sig. (Mina är från Toppits.) Jag ställer formarna i en ugnssäker form eller på en plåt och lägger tomater, köttfärs och ost i dem. 

Sedan slår jag på omelettsmet. Räkna ett ägg och 1/2 msk vatten per form, samt salt och svartpeppar. Jag rör också om smeten och fyllningen i formen. 

Och skjuts in i ugnen! 200 grader i 15 minuter. 

Tomater minus tomatspadet som samlats efter några dagar i kylen.
Med tacokryddad färs och västerbottensost.
200 grader i en kvart.

Efter en kvart!

Resten av tacogrönsakerna blandas till en sallad.  Jag hade tester av en asiatisk coleslaw som jag blandade i och fick smak av soja, chili och ingefära men annars funkar vilken dressing som helst. 

Muffinsomelett och sallad på rester – sjukt gott!

Recept: Saftiga och snabba glutenfria scones

Perfekt frukost!


Semestern har tvingat mig att motvilligt baka eget bröd eftersom det glutenfria utbudet är ynkligt på landet. Då är det bra med bröd som varken kräver tid, teknik eller ugn. Perfekt för husvagnen!

Du behöver:

1 dl bovete- och teffmjöl

1 dl durramjöl

1 tsk socker

1 tsk bakpulver

1/4 tsk salt

2 krm xantangummi

1 morot (fint riven)

1 näve valnötter (grovt hackade)

ev. 1/4 näve frön, tex rostade solrosfrön 

1 dl mjölk
Gör så här: 

Blanda mjöl, socker, bakpulver, salt och xantangummi i en skål. Blanda. Släng i nötter, eventuella frön och riven morot. Blanda. Häll på mjölk. Blanda. Hetta upp stekpannan på maxvärme. Forma en stor, rund och förhoppningsvis lite kladdig boll med händerna. Platta ut den till en 2 cm tjock kaka. Lägg i torr stekpanna och sänk värmen. Stek 3-4 minuter. Tryck på kakan med stekspade efter halva tiden för att platta ut den lite till. Vänd och stek något kortare på andra sidan. Färdig!

Med övning gör du kakan på en kvart från scratch. Mjölet kan bytas ut mot andra glutenfria mjöler. 

Ingredienserna.
Stek kakan.
Dela den gräddade kalan i scones-kvartar.
Mums med ost och marmelad!

Restaurangtips London: Gymkhana

Pärlhöna, basmatiris, dal och glutenfritt specialbröd till mig.
Jag är inte speciellt förtjust i indisk mat. Mina favoritkök är det svenska och det italienska, Asien kommer längre ner på listan. Men jag lever med en man som tycker indiskt är fantastiskt, så när vi reser letar jag ofta efter indisk mat som kan tilltala oss båda. Och jag är väldigt glad att jag tar mig tid att leta för då hittar vi ljuvliga ställen som Gymkhana. 

Gymkhana kallar sig själv för en ”social club”, och spelar på kolonialtidens medlemsklubbar för överklassen, exempelvis genom att sätta upp svartvita foton på cricketspelare på väggarna och ha poloklubbor i sin logotyp. Baren är liten men har en skojig cocktailmeny där du kan hitta ingredienser som masala, teer och olika blommiga smaksättare. Du kan också få femton olika gin & tonics. Baren är liten men populär, ett perfekt aw-ställe för de lite mer medvetna slipsnissarna i Mayfair. 

Maten ska lämpligen delas och serveras följaktligen i grytor och pannor för vidare självservering. Från våra svenska indiska restauranger är vi vana vid olika blöta grytor, på Gymkhana är flera maträtter ”torra” vid jämförelse. Bäst är pepparfisken på förrättslistan (ej på bild – åt upp den mycket fort). Det finns en glutenfri meny och kocken byter enkelt ut naan mot ett glutenfritt, jättegott bröd med timjan. Kocken är heller inte rädd för kryddor, så den som föredrar mildare smaker bör poängtera detta för servisen. 

Jag försöker komma på om jag någonsin ätit bättre indisk mat och jag tror faktiskt inte det. En ny favoritrestaurang!

Kycklingvingar.

God glutenfri öl i kyld metallmugg.

Gymkhana – hit ska vi gå tillbaka.
In English: New Indian favourite restaurant in London: Gymkhana.

Restaurangtips London: The Bloody Oyster Foodtruck

Urbant sommarhäng på South Bank, London.

Tror du att Moët & Chandons champagnetruck är den bästa foodtrucken som finns? Fel, fel, fel! I London finns nämligen The Bloody Oyster, med underrubriken *Oysters*Bloody Marys*Cocktails*, en foodtruck med främst ostron och cocktails men även hamburgare, öl, vin och några ambulerande maträtter på tema hipster/modernt klassiskt/förfinad husmanskost (idag: kall grön ärtsoppa, skinkkroketter). Den gömmer sig vanligtvis på South Bank vid South Bank Center (tänk sidan av Royal Albert Hall). Jag besökte den förra sommaren och vinglade därifrån på synnerligen bra humör, i vintras har den varit försvunnen, kanske för att det bara finns 73 platser inne i den gamla dubbeldäckaren och för att den urbana charmen hos de fem uteborden på en stenig bakgata utanför ett parkeringshus inte riktigt funkar i snöglopp. Men idag hittade jag den igen. Lycka!

Egentligen gillar jag små ostron, för jag upplever dem generellt som mindre sladdriga i munnen, men The Bloody Oyster serverar mycket fina, stora ostron som är fasta i köttet. Ostronfarmen heter Harty Oysters och ligger i Dungarvan på södra Irland. Du som brukar äta på kända ostronrestaurangkedjan Wright brothers känner säkert igen dem. 12 pund för halvdussinet är helt rimligt!

Naked Oysters från Dungarvan, 12 pund/6 st.
Autentiskt: Alg vid parkeringshus.
Genial kombo.
Egentligen ville jag ha picknick i en park men det här går ju också bra.

Starbucks Reserve: en mer elegant snabbkaffe


Starbucks är en kafékedja som ständigt förnyar sig, nu senaste med premiumkonceptet Reserve. På Litchfield Street i Londons Covent Garden finns Europas första Starbucks Reserve, där du har bordsservering, mycket personal, modern inredning och mer intressanta menyalternativ (hello, gluten free falafel wrap)! Och så finns förstås fint kaffe: Reserve-kaffet kommer i många varianter men har gemensamt att det rostas mindre åt gången och smakerna kommer fram bättre. 

Idag finns Reserve på i Seattle i hemlandet USA, förutom i London. Det ska öppna några fler, men bara tre vad jag förstår. Ett trevligt ställe att ta en fika på! 

Espresson görs på Microblend No 11, en magisk blandning av 70% Guatemala Antigua and 30% Sun-Dried Ethiopia, som har bäriga noter. Blandningen sägs passa till efterrätter eftersom kaffet är fylligt och chokladigt, enligt Starbucks. Jag har aldrig smakat något liknande: runt, snällt, många olika smaker på en bas av kraftig och lite besk kaffesmak. Det mest intressanta kaffet jag har druckit på länge! 

3 saker du inte visste innehöll gluten

Varning för crabsticks och soja!
En del livsmedel ser ut som vandrande gluten. Pizza. Pasta. Bröd. 

Andra livsmedel kan den någorlunde huslige räkna ut innehåller gluten. Redda såser. Köttbullar. Friterat. 

Men en del gluten har gömt sig så skickligt bland andra ingredienser att endast den rutinerade glutenkonnässören känner till dess existens. Du som nyligen upptäckt din glutenkänslighet kan vilja veta mer om dessa. 

1. Sushi

Inte all sushi, men den vanligaste sushin, innehåller faktiskt gluten. För ”vanliga rullar” är ofta gjorda med crabsticks, som hålls ihop av gluten. Så var noga med att förklara på sushirestaurangen att du inte tål gluten och se till att undvika crabsticks. De vegetariska rullarna är vanligtvis glutenfria. Tänk på att även soja innehåller pyttepyttelite gluten, om du är känslig. 

2. Kebab

Mycket industriellt kebabkött ”limmas ihop” med hjälp av gluten. Det är naturligt och smart – och besvärligt för oss glutenintoleranta. Vi får fråga och lita på att kebabrestaurangerna förstår skillnaden på gluten och exempelvis laktos, vilket är ovanligt på de flesta snabbmatsrestaurangerna, samt vet vad maten innehåller. Ofta är kycklingen glutenfri. 

3. Salami

Som tidigare nämnt är vetemjöl/gluten ett utmärkt bindemedel. Det ”limmar ihop” ingredienser, exempelvis i våra hemlagade köttbullar. Och många (ofta billigare) sorters salami behöver lite bindemedel, så läs innehållsförteckningen om du liksom jag älskar italiensk korv! Även de dyra och exklusiva salamisorterna kan vara pudrade med vetemjöl på utsidan, för att mjölet suger upp fukt under lagringen. Detta försvinner när du ”skalar” salamin, men den väldigt glutenallergiska bör avstå ändå.

Kycklingkebab går oftast bra!

Restaurangtips Palma, Mallorca: Patron Lunares

Menyn på Patron Lunares.

Sugen på en krämig guacamole? Goda tacos som går att få glutenfria? Mört och ytterst delikat kött? Välkomponerade och moderna retrococktails? Då är det dags att åka till Mallorca och leta reda på Patron Lunares!

Patron Lunares är en välkänd och svälbesökt restaurang med många turister, men trots det inte turistig. Kanske för att många gäster är lokalbor, kanske för att den ligger bortanför turiststråken, kanske för att den inte är överdrivet uppskyltad och inkastande till sin natur. Lokalen ser ganska ordinär ut från gatan, först när du kommer in förstår du att du har hamnat på ett modernt och högklassigt ställe. 

Inredningen är retro på gränsen till kitsch och anknyter till öns fiskarhistoria. Menyn är traditionellt spansk, fast upphottad till 2010-tal. Drinkarna innehåller gärna lokala ingredienser. Och atmosfären bland gästerna är generös och inkluderande, här sätter ingen näsan i vädret. När det dessutom går att få Jättejättegoda glutenfria alternativ är det här ett ställe dit en glutenintolerant återvänder så ofta på en semestervecka att hen nästan känner sig patetisk. 

Nom nom.

Välkommen till tacohimlen!

De här små mojutterna är så goda att du kommer beställa in ett extra fat!

Gazpacho.

Mortla din egen guacamole.

In English: I can’t decide whether I like the guests or the food at Patron Lunares in Palma (Majorca) better, but for us gluten intolerants – and for everybody else – the modern Spanish restaurant is a must.

Bästa maten från Tärnaby till New York