London är bra på restauranger och det gäller även glutenfri snabbmat. De tre bästa restaurangkedjorna serverar mat från jordens alla hörn. 

1. Pho

Vietnamesisk snabbmatskedja där de flesta rätter är varianter av mustiga pho-buljonger med olika varianter av grönsaker, risnudlar och kött att välja bland/lägga till/dra ifrån efter behag. Bland förrätterna finns vårrullar i (glutenfria) rispapper, men pho-sopporna är så mättande att förrätterna är helt onödiga. 
2. Pizza Express

Pizza Express erbjuder både tunnbottnade och tjockbottnade glutenfria pizzor (Calzonen går tyvärr inte att få glutenfri!), samt glutenfri pasta. Då Pizza Express dessutom serverar glutenfri Nastro Azzurro (ljus italiensk öl) finns ingen anledning att äta pizza någon annanstans. Någonsin. 
3. Chipotle

Amerikansk snabbmatskedja med mexikanskt kök. Jättegod mat och du kan välja att få valfri kött-ris-bönor-grönsaks-blandning i pappersskål istället för i glutenburrito. 

 

I Londons Covent Garden ligger italienska restaurangen Margot. Margot öppnade 10 oktober 2016 och kan vara den bästa italienska restaurang jag någonsin ätit på, inklusive de som ligger i Italien. 

På Margot presiderar kökschefen Maurizio Morelli, känd i Londons krogvärld som pastakocken. Och pastan är mycket riktig gudomlig. En liten fiskravioli bjuder på fyra läckra ravioli av olika slag (bläckfiskbläck, tomat, spenat och saffran) med varsin fisksort i fyllningen. (En stor ravioli består av fem kuddar.) Styrkan i fisksmak varierar med raviolisorten så det är tveksamt om jag, som inte gillar fiskig fisk, hade uppskattat alla fyra sorter men fiskälskaren Sam simmade på små fenprydda moln. Även tagliolinin med hare var habil, ”men inte så djup i smaken” sa fiskfantasten. Djup eller inte, hade jag tålt gluten hade jag ätit den!

Jag älskar råbiff. Jag har ätit mycket råbiff. Jag är en råbiffkonnässör. Den bästa råbiffen jag har ätit i hela mitt liv har jag ätit på Margot. Här serveras den välputsade, lagom grovhackade, välhängda biffen på en bädd av lös och väldigt gul äggröra. Över köttpucken ligger generösa skivor av tryffel och ett litet salladsgarnityr med subtil beska. Råbiffen är så god att jag redan vid första tuggan sörjer att den snart kommer att ta slut. Jag har nu varit på Margot fem dagar i rad. Fyra av dessa har jag ätit råbiff och när jag inte gjorde det ångrade jag mig. Det här är råbiffernas råbiff, the mother of all råbiffs. 

Jag är ingen efterrättsmänniska. När jag och mitt sällskap högg in på kolamoussen häromkvällen gjorde vi en high five. Jag har för få mousse-erfarenheter för att säga mer än ”ät den!”… eller kanske snarare ”ät den om du inte är sugen på baba al rum”. Baban är världsklass (säger mina glutentoleranta och baba al rum-kunniga vänner): apelsinbesk och kletig utan att vara söt. 

”Det är magiskt att en degklump kan vara en dessert och samtidigt vara läskande”, sa Sam.

Damrummet på Margot doftar fantastiskt, tröstande och aromatiskt åt sandelträhållet. När till och med toaletten luktar lyx vet jag att jag är något stort på spåren. 

Vill du gå hit? Här kommer tips från coachen:

Cocktail före maten: Purple Pearl (bardolinovin, bärjuice, Amaretto, körsbärdsbitters).

Förrätt: Liten råbiff med äggröra och tryffel. 

Varmrätt: Liten svamprisotto (eller tryffelrisotto men absolut inte tråkiga saffransrisotton).

Sidorätter: Stuvad savoykål med pancetta, förrättssalladen med fagiolini och buffelricotta. 

Efterrätt: Baba al rum (Glutenintolerant som jag? Ta kolamoussen men utan crumble.)

Kaffe + endast kardemummatryffeln. 

Varsågod för tips! Du kan tacka mig senare. 

Har jag sagt att jag har världens bästa jobb? Förutom att jag verkligen uppskattar skönhetsbranschens spännande utveckling med många innovationer, och att tidningsmakande verkligen passar mig (jag är ju chefredaktör på skönhetsmagasinet Daisy Beauty till vardags), så får jag också resa. Och uppleva nya, fantastiska, lyxiga måltider på underbara restauranger. 

Idag äter jag lunch på Maison Blanche i Paris, tack vare hudvårdsmärket Filorga. Och det är en väldigt trevlig sak att få göra. Trots att Paris är dimmigt och den vanligtvis fina utsikten följaktligen mjölkig, så är det här fine dining på toppnivå. Maten är jättebra, servicen är ännu bättre och vinerna är FANTASTISKA. 

Till huvudrätt idag hittade jag ett ankbröst som i sig var fantastiskt. På ankbröstet låg två små löv, som visade sig vara spiskumminblad. Så väldigt speciell och härlig smak! Doften är parfymig, smaken som en blandning av spiskummin och granskott med besk eftersmak. Det mest intressanta på hela rätten!

In English: Great modern French cuisine at La Maison Blanche in Paris. Extra points for the cumin leaves and the yoghurt sorbet. 

Tacorester? Tja, vad göra med en dutt kryddad köttfärs och soggiga, sorgliga grönsaker? Omelettmuffins, så klart!

Det viktigaste är att du har STORA muffinsformar, allt annat löser sig. (Mina är från Toppits.) Jag ställer formarna i en ugnssäker form eller på en plåt och lägger tomater, köttfärs och ost i dem. 

Sedan slår jag på omelettsmet. Räkna ett ägg och 1/2 msk vatten per form, samt salt och svartpeppar. Jag rör också om smeten och fyllningen i formen. 

Och skjuts in i ugnen! 200 grader i 15 minuter. 

Resten av tacogrönsakerna blandas till en sallad.  Jag hade tester av en asiatisk coleslaw som jag blandade i och fick smak av soja, chili och ingefära men annars funkar vilken dressing som helst. 

Semestern har tvingat mig att motvilligt baka eget bröd eftersom det glutenfria utbudet är ynkligt på landet. Då är det bra med bröd som varken kräver tid, teknik eller ugn. Perfekt för husvagnen!

Du behöver:

1 dl bovete- och teffmjöl

1 dl durramjöl

1 tsk socker

1 tsk bakpulver

1/4 tsk salt

2 krm xantangummi

1 morot (fint riven)

1 näve valnötter (grovt hackade)

ev. 1/4 näve frön, tex rostade solrosfrön 

1 dl mjölk
Gör så här: 

Blanda mjöl, socker, bakpulver, salt och xantangummi i en skål. Blanda. Släng i nötter, eventuella frön och riven morot. Blanda. Häll på mjölk. Blanda. Hetta upp stekpannan på maxvärme. Forma en stor, rund och förhoppningsvis lite kladdig boll med händerna. Platta ut den till en 2 cm tjock kaka. Lägg i torr stekpanna och sänk värmen. Stek 3-4 minuter. Tryck på kakan med stekspade efter halva tiden för att platta ut den lite till. Vänd och stek något kortare på andra sidan. Färdig!

Med övning gör du kakan på en kvart från scratch. Mjölet kan bytas ut mot andra glutenfria mjöler. 

Jag är inte speciellt förtjust i indisk mat. Mina favoritkök är det svenska och det italienska, Asien kommer längre ner på listan. Men jag lever med en man som tycker indiskt är fantastiskt, så när vi reser letar jag ofta efter indisk mat som kan tilltala oss båda. Och jag är väldigt glad att jag tar mig tid att leta för då hittar vi ljuvliga ställen som Gymkhana. 

Gymkhana kallar sig själv för en ”social club”, och spelar på kolonialtidens medlemsklubbar för överklassen, exempelvis genom att sätta upp svartvita foton på cricketspelare på väggarna och ha poloklubbor i sin logotyp. Baren är liten men har en skojig cocktailmeny där du kan hitta ingredienser som masala, teer och olika blommiga smaksättare. Du kan också få femton olika gin & tonics. Baren är liten men populär, ett perfekt aw-ställe för de lite mer medvetna slipsnissarna i Mayfair. 

Maten ska lämpligen delas och serveras följaktligen i grytor och pannor för vidare självservering. Från våra svenska indiska restauranger är vi vana vid olika blöta grytor, på Gymkhana är flera maträtter ”torra” vid jämförelse. Bäst är pepparfisken på förrättslistan (ej på bild – åt upp den mycket fort). Det finns en glutenfri meny och kocken byter enkelt ut naan mot ett glutenfritt, jättegott bröd med timjan. Kocken är heller inte rädd för kryddor, så den som föredrar mildare smaker bör poängtera detta för servisen. 

Jag försöker komma på om jag någonsin ätit bättre indisk mat och jag tror faktiskt inte det. En ny favoritrestaurang!

In English: New Indian favourite restaurant in London: Gymkhana.

Tror du att Moët & Chandons champagnetruck är den bästa foodtrucken som finns? Fel, fel, fel! I London finns nämligen The Bloody Oyster, med underrubriken *Oysters*Bloody Marys*Cocktails*, en foodtruck med främst ostron och cocktails men även hamburgare, öl, vin och några ambulerande maträtter på tema hipster/modernt klassiskt/förfinad husmanskost (idag: kall grön ärtsoppa, skinkkroketter). Den gömmer sig vanligtvis på South Bank vid South Bank Center (tänk sidan av Royal Albert Hall). Jag besökte den förra sommaren och vinglade därifrån på synnerligen bra humör, i vintras har den varit försvunnen, kanske för att det bara finns 73 platser inne i den gamla dubbeldäckaren och för att den urbana charmen hos de fem uteborden på en stenig bakgata utanför ett parkeringshus inte riktigt funkar i snöglopp. Men idag hittade jag den igen. Lycka!

Egentligen gillar jag små ostron, för jag upplever dem generellt som mindre sladdriga i munnen, men The Bloody Oyster serverar mycket fina, stora ostron som är fasta i köttet. Ostronfarmen heter Harty Oysters och ligger i Dungarvan på södra Irland. Du som brukar äta på kända ostronrestaurangkedjan Wright brothers känner säkert igen dem. 12 pund för halvdussinet är helt rimligt!