Bilden har inget med blogginlägget att göra utan är stans godaste råraka, nämligen Tranans. Som jag åt igår.
På min skönhetsblogg har jag i flera år skrivit mycket och öppet om smygreklam på bloggar. Jag har på de flesta beautybloggevent pratat om marknadsföringslagen, jag har tagit hjälp av Konsumentverket för att reda ut vanligt förekommande förfrågningar från skönhetsföretag till bloggare och även talat om pressetik och MFL i andra sammanhang som hos Sveriges annonsörer. Varje vecka hjälper jag någon bloggare i mitt bloggnätverk som har fått etiskt tvivelaktiga förfrågningar om smygreklam på sin blogg, för nästan alla gäster på mina beautybloggevent vill vara etiskt tydliga mot sina läsare. Jag hade sedan matbloggkryssningen i januari fått intrycket att matbloggare var före skönhetsbloggarna i utvecklingen. Matbloggarna är mer medvetna om sitt värde, bättre på att ta betalt och inte lika utsatta för påtryckningar vad gäller smygreklam. Trodde jag – idag såg jag det här på Twitter:
Knivföretag: Vem har en grym mat- och dryckblogg som vill testa och utvärdera en japansk typ av köttkniv samt blogga om detta?
Jag: Du menar och sedan annonsmärka inlägget?
Jag: Ej OK att ta emot en kniv mot att man bloggar om den om inte bloggaren tydliggör att kniven är ersättning för inlägget.
Jag: Då ska egentligen bloggaren skatta för knivens värde eftersom den utgör ersättning.
Jag: Däremot kan du göra ett förutsättningslöst PRutskick utan motkrav på prestation.
Jag: Personligen tycker jag att förfrågan är oseriös alt okunnig. En kniv mot ett blogginlägg?
Knivföretag: Du kanske ska vänta lite med din kritik tills villkoren är klargjorda?
Jag: Jag berättar för dig att det är viktigt att bloggaren klargör på sin blogg att kniven är en ersättning för inlägget.
Jag: Allt jag säger utgår ifrån hur du formulerade din initiala förfrågan.
Annan matbloggare (till knivföretaget): Aja baja 🙂
Knivföretaget (till annan matbloggare): Ja du, det verkar som om kickinorman vet något som jag inte vet eftersom denne antar och insinuerar en massa.
Jag (till knivföretaget): Denna någon är bloggare, journalist och föreläser i olika sammanhang om pressetik och MFL.
Jag: Ju fler som känner till MFL och följer den desto bättre både för seriösa företag och seriösa bloggare.
Vinföretag (till mig): Egentligen är alla köpta i slutändan. Bara mer eller mindre. Löjlig diskussion tycker jag.
Jag (till vinföretagare): Löjlig diskussion? hur så? Håller ej med om att ”alla” är köpa. Många bloggare är oerhört seriösa.
Knivföretagare (till vinföretagare): Jag har inte ens börjat att diskutera. Den här teoretiska och tämligen ointressanta diskussionen får stå för någon annan.
Vinföretagare (till knivföretagare): Ja, det här är bara Twitter-fjanteri.
Knivföretagare (till vinföretagare): Ja det finns bättre saker att bry sig om. 🙂
Vinföretagare (till mig): Det är min åsikt! Ingen gör ngt gratis, behöver dock inte vara pengar som alltid är drivet.
Jag: du menar så… men det har väl inget med MFL att göra?
Sedan kom alla överens om att det var en bra idé att ge sig ut i solen innan det började snöa, jag med.
Jag tycker det är sorgligt att en etisk och juridisk diskussion kan vara ”Twitter-fjanteri”, ”löjlig” och ”teoretisk och tämligen ointressant”. Det är intressant att jag avfärdas på det sätt som jag gör; att jag blir kallad för ”denne” och ”någon”; att diskussionen hälls ut i sanden.
Problemet, om det nu inte är uppenbart, är att knivföretaget erbjuder en kniv i utbyte mot ett blogginlägg. Erbjudandet är inte formulerat så, men det är innebörden. Då måste vissa regler kring blogginlägget iakttas. Även om det åligger bloggaren att ta juridiskt ansvar för sina blogginlägg tycker jag att företagen, som vanligtvis är bättre pålästa om marknadsföringslagen är enskilda bloggare, har ett moraliskt ansvar. Och jag tycker att seriösa företag, vilket jag trots allt tror att både kniv- och vinföretaget är, ska vara beredda att ta diskussionen. Jag förstår att Knivföretaget blev irriterad på mig som oombedd larmar och står i; det var ju en till synes ganska harmlös förfrågan. Men jag tycker att det viktigt att diskutera vad som gäller tills ALLA vet och kan.
För alla vet och kan inte. Det är mindre än en vecka sedan jag fick erbjudandet att skriva om ett vin och ”som tack för hjälpen” skulle jag få en box av nämnda vin. Jag svarade: ”Eftersom jag jobbar enligt den svenska pressetiken tar jag självklart inte emot gåvor eller produkter mot att jag skriver om dem. Då utgör produkten en ersättning för mitt blogginlägg och inlägget ska då samarbets-/annonsmärkas och intäkten skattas för, vilket jag förstår att du inte har tänkt dig.”
Vad har DU för erfarenheter av smygreklam på matbloggar? Jag är säker på att du läser fler, kanske till och med har en egen. Är det ett problem? Är det allmänt accepterat att en utskickad produkt garanterar blogginlägg? Finns det någon diskussion kring det här löjliga och tämligen ointressanta ämnet på annat håll? Tipsa mig!
Uppdatering: Det här hände sedan på Twitter. När frågan ställdes om det var ett skämt kallades det för ironi. Det kanske det var. Och lite unket också.
Lagbrott eller inte så tycker jag att som bloggare bör man i första hand vara rädd om sin trovärdighet!
Du som har bloggat så länge, hur ofta får du tvivelaktiga förslag?
Det är så skönt att du har sådan stenkoll på allt kring detta Kicki. Himla glad att vi pratade så mycket om det på MU-Helsinki. Jag kände att jag fick lättare att sätta ord på vad jag känner och tycker kring detta samt vad man rakt och tydligt kan säga som svar på oanständiga förslag. Heja heja!
Bra skrivet! Har postat länk till detta inlägg inne på ”Bak- och matbloggar” på fejjan där de mest märkliga frågor och påståenden ibland diskuteras 😉
@nina Vad bra! Det var ju det som var meningen! 🙂 Få se om vi kan åka fler gånger, det vore ju roligt!
@annika Problemet är väl, gissar jag utan att ha sett just den gruppen, att alla tycker att just DERAS etik&moral är den rätta och att det mesta går att lösa med sunt förnuft. Men om det var så hade vi inte behövt lagar alls och det gör vi ju.
Det här har varit en diskussion som har funnits lika länge som bloggandet finns. Tycker det är en rätt så trött attityd från en del aktörer och PR-företag att säga att ”alla är köpta mer eller mindre”. Visst, man kan se det på vilket sätt som helst. Men man bör också kunna se skillnaden på att pusha på varumärken/produkter som man själv gillar, och direkt betalda inlägg. Att ”ge” bort en produkt och som motprestation kräva ett blogginlägg är ett direkt köpt inlägg.
Produktnyheter och inskickat PR-material brukar inte ha krav på motprestation från bloggaren, vilket gör det till en stor skillnad mot inlägg som är, eller är indirekt köpta (via krav på prestationer för att få en viss produkt/tjänst). Då är det upp till bloggaren att avgöra hur denne skall skriva och lägga upp den för att trovärdigheten inte skall försvinna.
Det är något som är svårt har jag sett. Bland bloggar i kategorierna (snabbt ihopklumpat) skönhet/mode, LCHF/dieter så väller det fullständigt över med PR-byråmaterial och köpta inlägg.
Bland matbloggar så kan man också se det här, även om det är mer på ovannämnda kategorier.
Det är inget fel att skriva om en produkt man har fått skickad till sig, om man inte aktivt har krävt det. Men då skall man vara tydlig med vem det är som skickat den, man skall också vara ärlig och inte använda säljande beskrivningar. Likaså skall man undvika att frekvent att skriva om produktutskick och pressreleaser från företag. Jag skulle personligen undvika det helt, då bloggen helt enkelt blir dålig. Det finns ett exempel på en matbloggare som var väldigt välbesökt, och vars innehavare blev rikskänd på TV.
Denne bloggare hade en stor skara följare, men när bloggaren mest skrev smygreklam för olika varumärken denne fått betalt för. Bloggaren flyttade sin blogg till företag (som inte hade något med mat att göra!) för hon fick betalt för det, och flyttade tillbaks efter några månader då ”uppdraget” var över. Denna blogg har tappat väldigt mycket läsare, och folk ser denne mest som en person som ville punga in och ta alla uppdrag som fanns under så kort tid som möjligt. Läsarna gick inte på det, utan kände sig svikna och övergav bloggen.
I en sansad PR-persons ögon så är inte inlägg som är köpta speciellt bra. Man brukar säga att det är något för korta SEO-vinster, men har mindre effekt långvarigt jämfört med ett långvarit arbete. Tyvärr så är de flesta ”kampanjer” väldigt korta, och för att visa resultat så gör på det här sättet.
För ta ett exempel, så kan vi ta Fontana. De har under lång tid arbetat mot matbloggare. De har aldrig krävt något, sponsrat events och promotat matbloggare. Givetvis så tjänar de på det. Men det är ju inget fel, för det är hur man går tillväga som är diskussionen. Nu har jag inte följt Fontana på något år, men har märkt lite att även de börjat använda sig av metoder som handlar mer om kränga ut sitt varumärke till så många som möjligt utan någon direkt kvalité. Jag kan dock ha fel, men det är lite så man har hört och sett.
Vi i Matbloggspriset har tagit fram riktlinjer för hur vi ser hur matbloggar (och det går att applicera på andra bloggar också givetvis!) skall agera. Riktlinjerna har diskuterats sedan förra året, och kommer inom kort läggas upp med Matbloggspriset nya webbsida.
Där kommer det finnas punktlistor och exempel. Likaså kommer det finnas ”badges” och grafik som man kan lägga in på sin blogg. Vi har ingen möjlighet att undersöka alla bloggar som använder grafiken, det är därför det kommer stå ”Denna blogg stödjer Matbloggsprisets etiska riktlinjer” med länk till riktlinjerna. På så sätt hoppas vi att det kommer få spridning, och att folk faktiskt tänker till ett steg till.
Du kan se hur det ser ut här: http://cl.ly/OEqk
Hej Christopher!
Vilket jättebra initiativ! Bland beautybloggare har det löst sig så att väldigt många publicerar en PR-policy. De flesta använder en blandning av den amerikanska regeln att det ska skrivas ut vad du har betalat för själv och vad du har fått dig tillskickat gratis, samt den svenska marknadsföringslagen. En del använder, som jag, den svenska pressetiken. Den är ju strängare men eftersom det är den jag är inskolad på och den står för vad jag tror på så har jag valt den.
I ditt mail ser jag en formulering där möjligen jag och du kan ha skilda åsikter: ”Det är inget fel att skriva om en produkt man har fått skickad till sig, om man inte aktivt har krävt det. Men då skall man vara tydlig med vem det är som skickat den”. Där håller jag inte med. Det är ditt jobb som journalist/bloggare/person som publicerar material offentligt att hantera det materialet likvärdigt med material du själv har jobbat fram. Jag och pressetiken redovisar alltså inte vad som kommer i PR-utskick och vad jag stöter på på andra sätt. Däremot är vi extra kritiska mot material som kommer den vägen.
Båda sätten är bra.
kram
Kicki
Jag håller inte med där av den enkla anledningen att genom att skriva ut var du har fått produkter, så har du också visat öppenhet och transparens mot dina läsare. Det i sin tur leder till ökad trovärdighet. Givetvis så måste man skriva lika kritiskt som i övriga fall.
Det är inte endast en personlig åsikt, utan det är något alla journalister jag känner följer i sina bloggar där de skriver under eget namn (det är en viss skillnad att skriva till en ”produktnytt”-sida i en komersiell publikation än ens egen blogg). De som tog fram den riktlinjen var http://spj.org/ Society of professional journalists, vilket också är det vi går efter. Sajter som Taffel.se går i princip också efter det, även om de inte ebehöver några riktlinjer.
Hej Christopher!
Vad bra, tack för informationen.
Det finns även många skönhetsbloggare som inte är journalister som arbetar efter den amerikanska rekommendationen.
vänligen
Kicki
PS. Eller, det är väl en lag vi det här laget? DS.
Typ 🙂
Hej Kicki, intressant inlägg och intressant diskussion.