I september på väg norrut stannade familjen vid Ångersjön för att kissa i skogen (hundarna) och köpa kaffe (jag och sambon). Ångersjöns café är en utmärkt rastplats med badplats för hundar, promenadstigar för alla och flera alternativ på glutenfritt fikabröd för oss glutenintoleranta.

Jag fick ett ryck och köpte surströmming, eftersom det så att säga ingår i familjearvet och jag inte riktigt anammat just den här delen av min kultur. Surströmmingen från Borkbo Salteri var prisbelönt, fick jag veta. Oklart vilket pris det var frågan om. Möjligen att det var belönat med ett högt pris, för filéerna kostade 120 kr/burk och hela strömmingar 100 kr/burk. Skitdyrt. 50 kr är mer normalt pris, exempelvis för Oskars.

Surströmming är ju alltså rutten fermenterad fisk. Firrarna ligger med salt och vatten och ”mognar” i tunnor i 6-8 veckor i 18-20 grader. Och inte förrän i år har jag förstått varför det är gott. Jag har ju trott att man måste svälja fiskarna hela ungefär, men surströmmingen används som en smaksättare till måltiden, inte som huvudprotein. Bitar av filéer läggs på tunnbröd tillsammans med kokt mandelpotatis och andra klassiska tillbehör (hackad gul lök, hackad tomat). Jag slog i år också till på äppelmos på rekommendation från surströmmingssällskapet, men uteslöt efter provsmakning gräddfil på grund av att det blev överflödigt och överlent.

Den fräna, salta smaken av surströmmingen gör sig utmärkt till sötman hos potatis, tomat, lök och äpplen. Njutningen blir komplett med sockerdricka.

Ja, och med snaps.