Etikettarkiv: Stockholm

Jag var på restaurang Portal igår och… lite gäsp var det allt

Den här lilla potatisrätten med rom och äggkräm har jag ätit i en bättre version på Fotografiska.

 

Mina matkunniga vänner har tipsat om Portal, en restaurang som drivs av Årets kock 2012 Klas Lindberg och serverar ”medveten enkelhet med mycket hjärta och matglädje”… som alla andra moderna restauranger gör idag. Lilla Ego, Agrikultur, 19 glas, Le Nom, Proviant – alla kan laga god mat med råvaran i fokus, som det så fint heter.

Och jag är lite arg. För jag tycker inte om att gå på restaurang och känna mig besvärlig, som att jag tynger servispersonalen bara för att jag frågar hur stor osten jag funderar på att beställa är. Jag tycker en otrevlig ton och mentalt himlande ögon inte är ett rimligt svar på den frågan. Det är möjligt att det var min tidigare fråga om den amerikanska chardonnayen eventuella naturvinsstatus (sprunget ur den utsökt tunna konsistensen, den ovanliga smaken och restaurangens inriktning) som på något sätt byggde upp irritationen mot mig. Kanske är det omåttligt korkat att fråga det, kanske är det allmänt känt att amerikanska viner per defintion inte kan vara naturviner? Eller så var det det faktum att jag och mitt sällskap inte kunde bestämma oss hur hungriga vi var utan beställde två förrätter först, sedan en till, sedan en varmrätt att dela. Kanske var vi otroligt besvärliga? Jag vet faktiskt inte och jag kommer aldrig i hela mitt liv sätta min fot på Portal igen.

Om vi bortser från att personalen på Portal inte tycker om att få frågor om ostens storlek är det en för all del trevlig lokal, även om läget är bättre än inredningen. Vinrekommendationen är som sagt magisk, espresso martinin som jag beställer istället för osten i okänd storlek är topp 3 i livet. (Genialt att inte göra den söt!)

Vakteln är smulter, förrätten på råa grönsaker en sån där som jag skulle kunna återvända för. (Om stämningen hade varit bättre, då förstås.) Hade det här varit en restaurang vilken som helst hade jag tyckt att maten hade varit bra och gett den fyra av fem i betyg. Men nu är det här en ambitiös restaurang med tung konkurrens inom genren modernt, svenskt kök och i det sammanhanget tycker jag Portal än så länge är medelmåttig. Ett kul ställe att ha besökt, men inte nödvändigtvis något jag rekommenderar. Och då bortser jag från att servisen har de värsta attitydproblem jag har stött på sedan Anders Timells son jobbade på Riche en kväll när jag var där i våras.

Och om någon undrar så serveras osten utan tillbehör, bara som en bit ost. Ingen hemlagad marmeladbit på älgört eller björksav, inga dinkelkex och inget hembakt fröknäcke. Och du beställer en enda sort, det är inte en tallrik med flera ostar som på de flesta andra restauranger. Storleken är däremot som sagt okänd.

Vill jag äta modern svensk mat igen så promenerar jag hellre bort till Fotografiska.

Recenserat: Omakase Köttslöjd

Omakase köttslöjd är en trendig konceptrestaurang som bygger sin (avsmaknings)meny på kött från en leverantör i Järvsjö. Helrätt enligt lokala, transparenta mattrenden. I rätterna ingår också trendiga ingredienser som grönkål, betor och lavendel. Omakase Köttslöjd påminner lite i smakerna och rätterna om Marv & Ben i Köpenhamn, men är betydligt mer tillspetsat i köttkonceptet än sin danska kollega. Alla rätter innehåller kött. Ingen rätt utom två (av 20+) innehåller gluten.

Jag har ätit den evighetslånga avsmakningsmenyn med tillhörande vinpaket. Det var generöst i övermått: jag önskar jag inte hade ätit vare sig lunch eller frukost den dagen och hann aldrig peta i mig vinet till en rätt innan nästa glas hälldes upp. Efter den här middagen tar jag omtag på mitt tidigare beslut av avstå vinpaket, det räcker faktiskt med ett eller två glas vin om en skicklig sommelier som Omakases hjälper dig välja. Vinpaketet är totalt överflödigt.

Maten är som sagt köttbaserad. Kötträtterna innehåller kött. Efterrätterna innehåller kött (fryst, riven och lättrökt nötrulle utgör strössel på en glassliknande sötsak). Skaldjursrätterna innehåller kött. Och trots att jag verkligen älskar kött så blir jag köttmätt tre fjärdedelar in i middagen. Kan jag inte bara få slippa kött på en endaste liten rulltårtebit? Kött är gott, kött i övermått är bara övermåttligt.

Lika duktig som Omakase är på smaker – för här är smakerna verkligen förträffliga! – lika dåligt är köket på texturer. Många rätter är jättemjuka och saknar helt krisp och tuggmotstånd. En del rätter kan jag inte ens äta upp för att de är för sliddriga. Bäst av allt är en rödbetsbuljong med isterband (den glutenintolerante får istället en tryffelkorv), den rödbetsbuljongen skulle jag vilja ha i frysen och ta fram alla gånger jag är sugen på soppa! Sämst är de båda mjuka skaldjursrätterna med mjuka köttaccessoarer – rätterna blir helt enkelt för mjuka.

Jag kommer inte att gå tillbaka till Omakase köttslöjd. Trots bra koll på smaker känns det konstigt att ett så kompetent kök helt har missat det här med textur.  IMG_5420 IMG_5425 IMG_5428 IMG_5431 IMG_5437 IMG_5444 IMG_5450 IMG_5452 IMG_5439

Recenserat: Punk Royale

I en medvetet anspråkslös lokal på hipsterstadsdelen Söder i Stockholm finns några väldigt roliga kockar. Jocke Almqvist och Kalle Nilsson har öppnat lilla restaurangen Punk Royale ihop och serverar där skojig och mestadels jättegod mat till matpretentiösa människor som mig själv.

Namnet på restaurangen ska liksom prissättningen signalera att ”här tar vi inte mat på så stort allvar, eller ja, kanske mat men åtminstone inte oss själva!” På borden finns lego för de vuxna gästerna att leka med, i hörnet står en tvättmaskin. Menyn skrivs inte ut och förklaras av servitören vid servering av var och en av de femton rätterna. Alla gäster serveras samma meny. Menyn kostar från 1 september 2015 endast 700 kr, vinpaketet likaså. Om inte maten var så bra skulle konceptet vara väldigt skitnödigt. Det här är inte bara en middag utan en upplevelse. En happening med smak. Ett performance från köket.

De femton rätterna är alla goda, de flesta jättegoda. De rätter som fallerar gör det på konsistens snarare än smak. Till och med den lätt fisdoftande mördarsnigeln som serveras på menyns första halva har en angenäm smak om en inte luktar på den. Det är inga problem att få glutenfri meny, om du tydligt förannonserar detta. (Det är det sällan på riktigt bra restauranger nu för tiden. Det är främst ”värdshusen” längs E4 och lunchrestauranger på turiststråk som har problem med sånt.)

En del rätter är uppenbart humoristiska. Patén har fått falukorvsutseende och serveras med ketchupliknande sås, ditpluttad som smileygubbar. Kanapén i strut serveras instucken i stenskravel. Kaviaren serveras på handen med tillhörande snaps. Andra, som mördarsnigeln, har glimten lite mer diskret i tentakelögat.

Samtidigt ser flera rätter, exempelvis bläckfisken, ut som modern fine dining. Nätta portioner på porslin från en homestylad mäklarannons, garnerat med mikrogrönt och så vidare. Det är skönt att inte behöva skratta ihjäl sig åt alla rätter.

Det minst tilltalande med restaurangen är faktiskt klientelet. Gästerna är så lite punk som det går, istället är vi självgoda och ängsliga. När jag precis har satt mig tillrätta överhör jag en konversation vid bordet intill mitt. Där sitter fyra vuxna människor och namedroppar asiatiska restauranger i Stockholm i ett försök att bestämma var den godaste sushin finns. Sushi är nu så ute att det är inne. Och låt mig försäkra att Berns eller Roppongi finns inte med på listan – här handlar det om små och för pöbeln okända ställen som bara riktiga konnässörer kan känna till. Jag ryser.
Tretton rätter och tre glas vin senare sitter jag och mitt sällskap och pratar michelinrestauranger med kocken och lyckas namedroppa mallorkinska Simply Fosh, där vi lämpligt nog ätit en vecka tidigare. Jag skäms jättemycket över mig själv och kan samtidigt inte låta bli. (Punk Royales mat är för övrigt mestadels godare.)

Punk Royal är inte så mycket punk som lekfullt. Det är definitivt den bästa matupplevelsen du kan få i Stockholm just nu. Det bär nästan emot att skriva detta då jag vill att där alltid ska finnas ett ledigt bord för mig, men jag unnar verkligen de kreativa och modiga ägarna att ha fullbokat varje kväll, året runt. Jag har till exempel själv bokat in mig själv igen och räknar med nya rätter, mer crunch och en till vansinnigt kul kväll!

IMG_1812 IMG_1814 IMG_1816 IMG_1817 IMG_1820 IMG_1824 IMG_1828

IMG_1831 IMG_1832 IMG_1840

Recenserat: Le Rouge

IMG_8240_2

På bilden ovan ser du det glutenfria bröd en av huvudstadens dyraste restauranger, Le Rouge, erbjuder sina gäster. Det är en av flera anledningar till att jag inte kommer att gå dit igen. Men låt mig ta det från början.

För flera år sedan firade jag min födelsedag på Le Rouge. Det var dyrt i en period när jag hade väldigt lite pengar, men det var en magisk kväll där allt från service till glutenfritt bröd höll toppkvalitet. Det glutenfria brödet var på den tiden små, runda bullar uppträdda på stålpinne (eller serverad i papperspåse, precis som ”vanligt” bröd, jag minns inte) och jag blev så glad att jag som glutenfri slapp det frysta rostbrödet. Därför återvände jag i veckan till Le Rouge för födelsedagsfirande, trots att ekonomin återigen egentligen inte tillåter det.
Det visade sig vara en dålig investering.

Le Rouge är en restaurang av kalibern ”gå hit när någon annan betalar” – affärsmöten, exempelvis. Le Rouge är också bra på varmt kött, så mitt sällskap som åt Biff Wellington (425 kr) var jättenöjd. Jag har ätit kött&pommes på bakfickan Bar Rouge flera gånger och även om bearnaisesåsen kan skilja sig mycket från en gång till en annan tycker jag generellt att jag har blivit nöjd just med kött&pommes. Därför trodde jag att råbiffen (175 kr) skulle vara ett säkert kort.

Det var den inte. Visserligen var den vackert serverad, med kronblad och doft/smak från blommor, men ack så kall. Inte helt oväntat förvaras steak tartaren i frysen i väntan på servering, men då jag åt min som huvudrätt och inte förrätt borde den ha hunnit tina. Nu var den så kall i mitten att jag nästan fick iskristaller mellan tänderna. Smaken var definitivt inte där förrän mot slutet av tallriken då köttet hade rumstempererats. Då kan inte ens en jättegod amuse på beta och getost hjälpa.

Det är var mitt sista besök på Le Rouge. Jag kommer däremot gå tillbaka till Bar Rouge, för vin och sprit är restaurangens starka sidor. Och jakten på Stockholms bästa råbiff fortsätter. (Bäst hittills: Proviant. Också bra: Griffin’s Steakhouse. Undvik: Delikatessen.)

IMG_8250

IMG_8246_2 IMG_8241_2  IMG_8242

Bartips: Mikkeller & Friends med 4 glutenfria öl

mikkeller-tulegatan

På Döbelnsgatan i Stockholm ligger Mikkeller & Friends, snyggt ihopbyggt med intilliggande Bierhaus. Mikkeller är egentligen ett ölmärke, eller egentligen en dansk gubbe, men runtom i världen (Hello, Bangkok! Hello, San Fransisco!) finns också barer. Och en har då öppnat på Döbelnsgatan 25.

Mikkeller har inte mindre än fyra (4) glutenfria öl att välja på, vilket är helt galet! Så många har jag endast tidigare hittat på en sportbar i Chicago. Bäst av allt? Öppet 14-01 alla dagar i veckan, vilket är fantastiskt för mig som sällan slutar jobba förrän 22. Här hänger jag alltså vid 23 och framåt – vi ses!

Stockholms bästa råbiff: Proviant

rabiff1

Jag har hört att det är trendigt att vara vegetarian och vegan, men det struntar jag i för jag älskar kött. Gärna kött som har haft det bra medan det levde, och framför allt gärna rött kött. Därför är råbiff en given favorit när jag går på finrestaurang.

Jakten på Stockholms bästa råbiff har pågått under många år. När Teatergrillen serverade sin italienska variant låg den länge etta på topplistan, just den här veckan är Bistro Berns (färdigblandad) och Sturehofs (kalvkött) favoriter. Fast ska vi prata om en råbiff som finns på menyn året om så vinner Proviants.

Proviant serverar sin närproducerade råbiff med sju sorters tillbehör: rödlök, kapris, senap, ketchup, majonnäs, Worchester-sås och konjak. Jag brukar ha lite Worchester-sås och mycket salt på köttet, majonnäsen och ketchupen blir en utmärkt dipp till de medföljande pommes fritesen, och så sparar jag konjaken till kaffet (den är för len och god för att blanda i ett kött som redan är så läckert!). Äggulan skiter jag i, för jag gillar inte äggula, och kapris och rödlök blir det endast lite av, men dagens lunchsällskap åt sin råbiff klassisk.

rabiff2

rabiff3

rabiff5