Med jämna mellanrum gör jag en trendig högrev i ugnen, och jag tillagar den som pulled pork. Pulled högrev är världens bästa uppfinning och hundra gånger godare än sin grisiga släkting. Jag har ätit den med bönor och tortillachips som chili, jag har ätit den mellan två tortillabröd som quesadilla och nu har jag hittat det tredje och bästa sättet att servera den på: i korvbröd eller minibaguette med stavad saltgurka och smetana. Kan möjligen eventuellt vara den godaste högrev jag ätit.
När jag inte äter mat, och ibland då också, så jobbar jag. På en tidning. Och en av våra favoritfotografer kom med en helt fantastisk present: rawfoodkex från Renée Voltaire. Jag tycker Renée Voltaire är larvigt dyr, för att inte tala om pretentiös, och dessutom lika fånig som paleo, LCHF och alla andra uppsnitsade bantingsmetoder, men som glutenintolerant måste jag ändå praise the lord för att rawfood har blivit trend. Tack vare folks intresse för sin ”hälsa” (vilket oftast är ett modernt sätt att säga ”midjemått”) finns det massor av märkliga dieter som hjälper mig hitta bra glutenfria alternativ. Det här lyxknäckebrödet är det senaste exemplet. Med smak av paprika och tomat, räcker det med en mosad avokado och citronpeppar som pålägg för perfekt mellanmålsstomme.
Fyra skivor kostar 47 kronor. Som hittat.
Förra veckan var jag på AW som blev middag på Nybrogatan 38. Nybrogatan 38 är jättetrendigt. Det är i princip omöjligt att få ett bord vare sig i restaurangen eller baren. Och efter att ha ätit där förstår jag inte varför. Maten är medioker för att vara en dyr stockholmskrog. Rårakan jag åt till förrätt var ganska exakt 40 procent så god som Tranans. Entrecôten var torr och pommesen fina men menlösa. Det enda som var tipptopp var middagsdejtens Toast Pelle Janzon, tomatsalladen (världsklass!) och min bearnaisesås. Så enda anledningen jag kan se till att Nybrogatan 38 är så poppis är adressen, den jättetrevliga personalen och att ”alla andra” går dit. För det kan väl inte vara för att Felix Herngren hänger i baren?
Streedfood är trend, jag bloggade om fastfood de luxe redan i våras. Nu dyker streetfoodbilar upp i centrala Stockholm mest hela tiden tycker jag. Som Bunbun-bilen som stod mitt i Vasastan på lämplig lunchtid härom veckan.
När våra vänner från London var på besök i somras fick vi veta att i London är det trendigt med pop-up- restauranger. En pop-up-restaurang finns bara till under några veckor och oftast i otippade lokaler. Lite besviket konstaterade vi att Stockholm låg efter (annars brukar vi faktiskt ligga före med mattrender, har vi märkt). Men nu har vi en riktigt sjyst pop-up i Stockholm: från 13 september till 4 oktober gästspelar stjärnkocken Michael Wignall med Dill Sthlm. Annars huserar han på The Latymer, som har två stjärnor i Guide Michelin. Wignall pysslar med molekylärgastronomi, en matlagningsform som inspirerats av kemilabbet och där köket hittar nya konsistenser och strukturer på maten. Igår åt jag, Sam och ett par av våra mest matintresserade vänner avsmakningsmenyn på nio rätter för bara 495 kr.
Maten är löjligt prisvärd. Trots att lokalen antagligen var så gott som gratis och det tillhörande vinpaket – som jag avstod och beställde vin på glas istället – överprissatt så fick vi väldigt mycket och avancerad mat för pengarna. Portionerna var visserligen små, som sig bör på avsmakningsmenyer, men smakkombinationerna felfria och intressanta. Det var inga problem att glutenanpassa menyn till mig.
Redan i hissen hörde vi cellomusik och när vi äntrade den ruffa lokalen med fantastiska fönster, regelbundna skakningar från Saltsjöbanan och bajamajor som gästtoaletter såg vi cellisten som framförde ljuva toner framför det öppna köket. Takhöjden är enorm, jag gissar sex meter. Från taket hänger vita, droppformade glaskupelampor och tunna vita tygstycken som ger ett både luftigt och ombonat intryck.
Vi som är trettinånting och bor i Stockholms innerstad säger att lokalen har ”New York-känsla”, andra skulle nog säga att den ser ut som en byggarbetsplats stylad till visningslägenhet. De grovt tillyxade stolarna är väldigt temporära i ena halvan av lokalen; konferensstolar med stålram i den andra delen.
Amusen var ett par intressanta flan med huvudsakligen dillsmak.
Bordspyntet var krondill.
Första rätten var bresaola på får med flytande och torkade oliver samt färskost.
Hö-rökt sill med morötter, beta, ost och basilikafrön. I en skål på sidan utanför bild: ljuvlig laxconsommé som lyckades med konststycket att vara fyllig och inte smaka fiskigt. Röken såg ut som en garderob med vitt draperi till dörr och stod i ett hörn i lokalen. Höet låg på sidan; sillen röks på plats varje morgon.
Menyn fanns ritad också.
Bakad tomat, fylld med frukt, sotad lök och kikärtspanache (bröd på kikärtsmjöl).
Saltad torsk, pocherad i olivolja, samt tre strukturer av blomkål (skum, rostad, kräm).
Rimmad och stekt oxfilé med persiljepuré, palsternacka och rödvinssås med lingonpärlor.
Så såg maträtten ut på skissen.
Därefter flyttades alla gäster över i restaurangens vänstra del där ett underbart band, The Sol, spelade oss igenom de tre efterrätterna: ”exotiskt ägg” (kall kokos-mango-historia i form liknande det pocherade äggets), chuao (typ chokladfondant fast ändå inte med vit chokladsnö och björnbärssorbet), samt äppelkompott med vaniljkräm och pecan. The Sol kallade själv sin musik för ”omnipop”. Jag tycker det lät rätt likt reggae, men vad vet jag. I den delen av restaurangen var ljuset så dåligt att jag inte tog några bilder mer än den ovan.
En vanvettigt cool upplevelse. Upplevelsen var större än maten, men det var en kul och god matupplevelse också! Maila och tjata till dig ett bord om du inte redan gjort det.
Det här är det roligaste jag har gjort idag – köpt glass från glassbilen för första gången på 30 år!
Hemglass borde vara Sveriges mest framgångsrika matleverantör, inte bara för att frysta varor håller sig frysta från butik till kök utan också för att:
1. Glassbilen är retro och vintage är mode.
2. Glassbilen hemleverar och hemleverans är mode, se bara på Mathem, Middagsfrid, Linas matkasse, Svarta lådan, med flera. Köper du direkt från bil är det bara nästan hemleverans, men Hemglass har faktiskt hemkörning också.
3. Det är typ en rullande glasskiosk och streetfood är mode.
Det enda som saknas är lite marknadsföringstricks. Dels ett mer modernt sortiment med frozen yogurt, laktos- och glutenfritt, frysta smoothies och olika ”hemlagade” alternativ, dels ny design som för tankarna till en amerikansk 50-talsdiner (polkagrisrandig glassbil med Jailhouse Rock som signal), dels ett samarbete med en känd kock eller valfritt matlagningsprogram. Varsågod för tipset, Hemglass. Jag skickar faktura.
Frozen yogurt har länge varit väldigt populärt i USA; här i Sverige har det mest varit något vi har sett på TV. Tills nu. För på Grev Turegatan i Stockholm finns nu ett frozen yogurt-ställe, Yoghs. Deras ”glass” är laktosfri så gissa om jag ska hänga där i sommar! Nästa vecka ska jag göra pedikyr på stället intill så då ska jag passa på att vräka i mig alla smaker som finns. Återkommer med recension(er).
Idag var det återigen dags för pressdagar, vilket innebär att presskontor håller öppet hus under några dagar för att journalister ska kunna se kommande säsongs nyheter. I konceptet ingår också att de trendkänsliga och/eller glamourösa PR-byråerna bjuder på mat och dryck och ofta ser man här vad huvudstadens innefolk ägnar sig åt på sin fritid. Nämligen att äta snabbmat i lyxtappning.
Som jag kommenterade förra gången det var pressdagar är tre en trend och idag var det inte mindre än tre PR-byråer som bjöd på elegant street food: Griffins Steakhouse hade korvstånd på ett ställe, Taco-trucken serverade tacos och öl på ett annat och À la crêpe stekte franska pannkakor på ett tredje. (Jag DÖR på galett med vit choklad, lakritssås och blåbär. Dör!) På tacostället serverades mjukglass till efterrätt.
Till min förtjusning erbjöds dessutom glutenfria bröd till korven, tillbehörslöken var friterad i Maizena och galetterna var gjorda på bovetemjöl. Glutenfri trend?
Den varma Brie-tårtan trendar på matbloggarna, så jag tänkte ge den en chans på nyår.
En Brie-tårta är en hel Brie-ost som gärna får vara omogen (hård). Den bakas hel i ugn (225 grader, 20 minuter) så den blir lite puffig utanpå och skvalpig inut. Sedan äts den som efterrätt med exempelvis nötter, honung och fikon, eller en god varm sylt. Den kan också ätas som förrätt eller lättare rätt med exempelvis tomatsallad eller ruccolasallad.
Det var en himla tur att jag provgjorde och provåt den innan nyår, för det här var verkligen inte min kopp te. Tråkigt, mastigt och… tråkigt. Jag gjorde den med valnötter och hjortronsylt. Jag tror den hade varit ännu värre utan den blöta sylten.
Det positiva är att jag har insett hur lätt det är att koka sylt om du har syltsocker, och också att jag har lärt mig gilla hjortron. Trots att jag har rötterna i Lappland och min pappa har en hjortronmyr på tomten har jag tyckt att hjorton, mylta och hjortronsylt smakar petroleum. Men med rätt mängd socker är hjortron fantastiskt gott! Kommer prova igen med andra ostkombinationer.
Inom mode säger man ”tre är en trend”. Det betyder att när du har sett något tre gånger kan du säkert säga att det är en trend. Typ när du har sett tre stickade toppluvor med pälsbolle på stan vet du att hela Stockholm kommer att gå runt i dem kommande vinter, eller när tre kändisar har dykt upp på röda mattan med Timosjenko-fläta vet du att alla moderiktiga tjejtidningsredaktörer kommer bära den inom snart framtid. Eller när det har serverats gräddbullar på tre pressträffar vet du att det är den nya macaronen (som i sin tur var den nya cupcaken).
Gräddbulle är det skånska ordet för vad som i Dalarna kallas Gagnefsbollen, i godiskiosken Krokofant och i resten av världen skumboll. Detta klassiska svenska (möjligen österrikiskt) bakverk har piffats upp på Gräddbullerian i Helsingborg och görs i olika läckra smaker, oftast på mandelmasse- istället för kexbotten (gott för glutenintoleranta!).
Nu har jag sett gräddbullen på två event. Jag väntar ivrigt på den tredje så att vi kan få en gräddbulleria lite längre norrut också, tack så mycket.
