Det berömda originalet finns i New York, men visst är det här en restaurang i samma stil (fransk bistro) och med samma ägare. På modeveckorna är det fullt av le beau monde här, och annars är det så chict som det blir i London. Själv åt jag ostron. Laxen som sedan följde var lite torr, och linssalladen lite för smörig, så går jag dit igen blir det drinkar. Jag bedömer baren som starkare än köket.
När jag reser ensam går jag gärna på dyrare restauranger för jag upplever mig mer bekväm och att jag får vara mer ifred då. Ensam kvinna på pub är desperat söker sällskap, ensam kvinna på flott restaurang är rik och excentrisk, inbillar jag mig. Till exempel äter jag gärna lunch på lyxvaruhus, där personalen är artig och jag kan se ut och bete mig hur jag vill.
Dessutom är maten oftast bra. Som på The Corner Restaurant & Champagne Bar på Selfridge’s i London, där du får närproducerad mat i säsong. Till exempel en jävlig god carpaccio för dryga hundralappen.
På Selfridge’s finns också en Hix-restaurang… och moderna franska bistron Aubaine, som lämpligt nog ligger mitt i skoavdelningen. 
Sommaren tillbringar jag utanför Gävle i natursköna området Norrlandet. Samhället nästan längst ut på den här havsnära landremsan heter Bönan och är ett gammal fiskarsamhälle. Där finns det rökerier som fortfarande är igång med sitt fina (och goda!) hantverk. Den lokala specialiteten är sotare (halstrad strömming), min favorit är pepparlax (rökt lax med peppar på, laxen är viltfångad) och Sam älskar den rökta siken. Sik är idag en bristvara. För 15 år sedan fiskades 2 ton per år, i år handlar det om kanske 200 kilo. Dels finns det mindre sik, dels har efterfrågan minskat. Folk äter inte rökt fisk som förr. För 15 år sedan rökte Böna rökeri 500 kg böckling per dag, för egen försäljning men även som underleverantörer till butiker runt om i trakten. Idag har fiskaren här ”inte ens igång röken varje dag”, konstaterade han saktmodigt. Det finns nya rön som visar att det finns mycket tungmetaller i Östersjö-fisken, barn ska exempelvis inte äta böckling alls, men det är inte enda förklaringen. Rökt fisk är inte modernt längre.
Update: Fick tips om att Bönan-fisken inte fiskas i Östersjön utan i Bottenhavet, och det stämmer förstås! Det är ändå bra att hålla koll på strömmingintaget.
Men i lördags när vi kom för att shoppa upp oss på lokalfångad fisk hade vi sådan tur att röken var igång på Böna Rökeri. Böna Rökeri känns mest genuint av de tre rökerierna som är kvar. Det är alltid öppet, är ingen på plats finns en skylt om var personalen/ägarna/fiskarna kan hittas (vanligtvis ”vid båten”). Böna rökeri röker alltid med granris. ”Det har liksom blivit vårt signum”. Pepparlaxen är grym, men har du inte provat tidigare (och står ut med ben, om än mjuka) så prova sotarna. De är Gävles nationalrätt.
Köpenhamnarna är ju lite mer bohemiska är stockholmarna, ”avslappnad” är viktigare än ”trendig” i vårt södra grannland. Därför är den mysiga pizzerian Mother en av de hetaste restaurangerna i Köpenhamn just nu. Man kan tycka att det är en helt vanlig modern pizzeria med skön atmosfär (och med modern menar jag färska champinjoner istället för konserverade, tunn pizzabotten istället för tjock, och total avsaknad av pizzasallad på vitkål), och man kan också gå dit och ha en väldigt trevlig kväll. Självklart inte optimalt för dig som liksom jag inte tål gluten, faktiskt finns det i så fall ungefär 100 bra restauranger att hellre gå till, men min kära kollega Christine kommer att gå dit och glädjas åt att det finns pizza med potatis på.
En av mina favoritrestauranger i London ligger i flotta förorten Richmond. Det är svårt att berätta om Il Boccon di Vino utan att berätta för mycket. En del av upplevelsen är stämningen och hur saker och ting görs/serveras och det bör upplevas, inte läsas om. Men jag kan berätta att det finns en typisk italiensk avsmakningsmeny som är extremt hemlagad och helt underbar. Senast jag var på Il Boccon di Vino var också senaste gången jag med flit glömde bort att jag inte tål gluten, vräkte i mig pasta som det inte fanns någon morgondag och avrundade med dubbla bitar tiramisù. (Jag ska inte gå in på några detaljer som kallsvettningar, illamående, magknip och influensa – på grund av fullständigt havererat immunförsvar –, men jag kan säga att det finns en toalett på stackars Dean Street Townhouse, där jag hade frukostmöte dagen efter, som inte har hämtat sig än.)
Il bobbon di’vino är, precis som Richmond, värd en omväg, särskilt om ni är en grupp som vill umgås under trevliga former! Perfekt för födelsedagar, återträffar och liknade.
Innan jag hade hundar reste jag mer än vad jag gör nu. Jag brukade till exempel vara i London fyra gånger per år, både för att shoppa, träffa vänner och äta. En gång övertalade jag mina vänner att hänga med på fashion afternoon tea, så kallat Prêt-á-Portea, på lyxhotellet The Berkeley i Kensington.
I en engelsk afternoon tea börjar man oftast med sandvikare (sandwiches) och äter sedan sötsaker. Sötsakerna har på Prêt-à-Portean inspirerats av modevisningar: Kreatören av de små bakverken går på London Fashion Week för att sedan återskapa nyckelplagg och -accessoarer som kakor och bakelser. Bakverken byts ut efter modesäsongerna. Jättefint – men inte speciellt gott, om man ska vara ärlig. Sandvikarna är däremot väldigt goda, men kanske inte värda £39 + 12,5 % påtvingad dricks plus vad champagnen, som man ju vill ha, kostar.
Möjligt att få goda glutenfria alternativ om man förvarnar vid bokning.
Fint porslin.
Sandvikarna var inte bara brödsnittar utan såna här små läckerheter också.
Mer söt – i dubbel bemärkelse – än god.
Fina doggy bags. Bakelserna blev dock aldrig uppätna…
I lördags anordnade jag en beauty cruise med mitt jobb på Sveriges ledande skönhetstidning. Jag och en handfull läsare lärde oss mer om skönhet, drack champagne och åt väldigt god mat under ett dygn.
Precis som i februari åkte jag med nya fartyget Viking Grace. (Champagne)frukost och trerättersmiddag åt vi i den lite lyxigare restaurangen Oscar medan lunchen var en klassisk buffélunch på restaurang Aurora. Som det bufféproffs jag är åt jag bara exakt det jag var sugen på på buffén; det visade sig vara sikrom och getostbollar med apelsinzest och däremellan en liten köttbit. Middagens torsk såg allt annat än fantastisk ut – för mig är en god torsk Sturehofs rena vita fiskbit med gyllene skirat smör, handpillade räkor och en hög pastellgul riven pepparrot – men Viking Graces variant med en ovanlig brun sås var rena vinsten. Såsen är lite söt och mustig, som om det vore en sås anpassad för kött.Och risotton var ljuvlig, om än lite väl gräddig.
Viking Line är precis som Tallink duktiga på matallergier så det gick också utmärkt att få en gluten- och laktosfri crème brûlée. Lycka!
De senaste två dagarna har jag varit på jobbresa till Köpenhamn. Jag älskar att äta på resa, så mycket att jag lyckades klämma in två middagar i måndags. Men nu tar vi saker i rätt ordning.
Glutenfri frukost på Arlanda kan till exempel se ut så här:
Och en lunch i Köpenhamn kan till exempel se ut så här:
Det är taskigt att kalla Peder Oxe för turistfälla, men jag kan inte förmå mig att kalla det en bra matupplevelse heller. Det var en helt okej lunch på ett ställe som ser trevligt ut, med trevlig personal och habil mat. Och menyn är fin:
Liksom köket:
Jag reser nämligen med en mycket härlig kollega som också gillar mat och som har lika mycket matproblem som jag. Jag är gluten- och laktosintolerant, hon tål inte nötter, sesam, soja och baljväxter samt gillar inte fisk och skaldjur. Det innebär att jag absolut inte kan äta på italiensk restaurang medan det ungefär är det enda kök som passar henne. Det enda stället vi kan enas om är ställen med kött och potatis. Som Peder Oxe.
Till middags löste vi det på ett annat sätt: genom att besöka två olika restauranger, en italiensk och en modern fransk-dansk. Först spisade vi förrätt på Geist, där jag klämde ett smörigt potatismos på brun stenkrabba:
Rätten var mäktig och hann bli lite långtråkig. Geist hade kunnat ha lite mindre portioner för att gästen inte ska hinna tröttna och då jag hade fått plats med fler rätter också, men jag ser fram emot att testa mig igenom hela menyn vid annat tillfälle. Väldigt trevlig bar och personal samt snyggt ställe i allmänhet:
Sedan gick vi till grannen Fiat, som tyvärr har slutat servera sin potatispizza men mitt sällskap åt ett halvt kilo biff istället och jag sällskapskäkade prosciutto med parmesan, som en efterrätt så där:
Potatisen må ha varit borta från pizzan i Fiat men återfanns istället i en omelett på Café Viktor morgonen efter:
Café Viktor känns väldigt franskt och dess frukost är det närmaste en Riche-frukost Köpenhamn kommer.
Vi hade bespetsat oss på Nimb, som jag blev snuvad på vid förra köpenhamnsbesöket, så vi lyckades hinna med en lunch där trots att dagen drog ut på tiden så att vi bara hade 45 minuter på oss:
Min kyckling hade perfekt krispigt skinn och inredningen av service var perfektion, plus att det fanns GOTT HEMBAKT glutenfritt bröd:
Jag saknar tyghanddukarna på damrummet, men deras frånvaro uppvägs av produktuppgraderingen från Tromborg till Aesop.
Tillbaka på Kastrup på kvällen hann jag klämma de ostron jag hade längtat efter hela resan. Eller, ett ostron, och så lite lax, räkor och krabba. Gott för att vara flygplatsmat:
Det enda som jag saknade på resan var ett besök på Balthazar, som tyvärr är stängt söndag-tisdag. Miss i planeringen och i fortsättningen kommer jag bara åka till Köpenhamn onsdagar, torsdagar, fredagar och lördagar. Annars tycker jag att jag och mitt sällskap gjorde en strålande insats!
En av resans många positiva överraskningar var skaldjursrestaurangen Happy Lobster ombord på Silja Serenade. Inte nog med att maten var god (halv hummer, fyra ostron och en glutenfri crabcake till mig!), personalen var trots sedvanlig barsk ton väldigt hjälpsamma och vänliga. Till exempel hjälpte de den vegetariska halvan av Gulfager att få en pasta med gorgonzolasås från den intilliggande restaurangen. De rökta räkorna på bilden tillhör Vassaste kniven.
Jag kan tänka mig att åka snart igen bara för att äta en happy lobster. Och jag har haft skaldjurscravings ända sedan söndag morgon bara för att det var så gott och trevligt på lördagkvällen. (Var kan jag lära mig att öppna ostron?)
Det kan ju vara lite så att inläggets rubrik emotsäger inläggets första bild, om man tänker efter.
En oväntat rolig sak med Moster Ullas matbloggkryssning till Helsingfors helgen som gick var att promenera omkring i 17 minusgrader i tre timmar. Det roliga var inte antalet timmar eller antalet minusgrader, utan att vi tack vare Foodsightseeing Helsinki gjorde regelbundna stopp i mindre och större matbutiker för provsmak och matshopping. Hit tycker jag att du också borde gå:
Vi har också provat ättiksinlagt nejonöga (behöver jag inte göra om den närmsta veckan direkt), len och läcker kallrökt ren från finska Lappland (köpte hem ungefär 5 tunna små miniflan för 7,50 €) och så helsingforsspecialiteten lihapiirakka (köttpaj), en fluffig, osötad donut som fylls med köttfärs-ris-ägg-blandning och friteras.
Rundturen avslutades med lunch på Kellohalli, där jag åt en tam flankstek med hollandaise (!), vars bett var intressant vinägrigt. Jag tjyvsmakade också på Smaskens kycklingleverterrine som var så smulter att jag redan nu försöker tjata med sambon till Helsingfors bara för att äta den igen (en helt egen, den här gången).
Foodsightseeing Helsinkis största kundgrupp är företag som tar med kunder på intressanta luncher, men privatpersoner kan också boka sig en rundtur liknande vår för 38 €. Ber du snällt får du titta in i den vackra domkyrkan på vägen.
