Kategoriarkiv: Restauranger

Restaurangtips Köpenhamn (eller inte): Bror

IMG_3022Köpenhamn är en rolig stad för oss som gillar mat. Medan de roligaste nyheterna i Stockholm är sydamerikanska, håller danskarna fortfarande på att utveckla det moderna nordiska köket där sällsynta örter handplockas i det vilda av Bröderna Landby, alla delar av djuret ska lagas till och du inte helt sällan hålls ovetande om vad du ska serveras.

Restaurang Bror drivs av kockarna Samuel Nutter och Victor Wågman, som tidigare var souschefs på Noma. Här är lokalen spartanskt inredd, djurdelarna som bjuds av de mindre exklusiva slaget (huvud; testiklar; benmärg) och priserna därför mer än rimliga.

Maten är också mer rolig än god – precis som på lika konceptuella, moderna och experimentella Punk Royale i Stockholm (men i ärlighetens namn träffar Punk Royale rätt oftare) och precis som på Punk Royale kan du inte på förhand läsa in dig på menyn utan äter det som serveras för dagen. Det enda du kan själv bestämma över är snacksen före menyn, antalet rätter i menyn och om du vill ha en extra dessert.

Jag beställde in torskkind som snacks/för-förrätt. Den serverades med pepparrotsmajonnäs och jättegott blomsterkrassesalt. Själva torskkinden smakade… torsk. Andra i sällskapet vägrade helt äta fiskhuvud, medan jag som har ätit griskind i Italien (typ bacon fast mörare) kan uppskatta det fina köttet i ansiktet. Italienarna säger att griskind är så mört för att tuggmuskeln arbetar hela tiden, jag vet inte om detsamma kan sägas om torsk, men köttet var mjällt i alla fall.

En annan rätt var svartvinbärsgravad torsk med sotad och rökt minimajs, majsbulong och sotad majspuré. Svartvinbärsgravningen var för syltig, men den sotade majspurén smakade popcornmos och var gudomligt god! Kanske har någon äntligen kommit på något intressant att göra av minimajs?

Kalven serverades nästintill rå i tärningar. Servisen ville inte förrän efteråt berätta att det var kalvtunga, då det kan avskräcka gäster, men jag har inget emot tunga så länge den är tillagad på ett sätt så jag slipper känna tufft tuggmotstånd eller papiller. Det tillhörande potatismoset var anmärksningsvärt mjukt och lent, och det visade sig att det hade passerats genom ett silkestyg för att få sin änglalika konstistens.

Efterrätten var en plommonpuré med färska plommon, frystorkad mjölkcrumble och bränd gräddparfait i kuber. Den serverades med rosmarinolja. Rosmarinolja till den söta efterrätten var en utmärkt innovation och grädde är alltid gott, den som säger något annat ljuger.

Jag drack inte det tillhörande vinpaketet utan bara ett glas, det var valt av sommelieren och funkade utmärkt till maten. Precis som på så många andra ställen i Köpenhamn serverades vi naturvin.

Som på de flesta moderna restauranger går det utmärkt att få menyn glutenfri.

Jag kan förstå att det här är en restaurang det pratas om men jag skulle inte gå hit igen. Bror är bättre för inspiration än för goda smaker.  IMG_3029 IMG_3033

IMG_3019 IMG_3017

IMG_3035

Recenserat: Punk Royale

I en medvetet anspråkslös lokal på hipsterstadsdelen Söder i Stockholm finns några väldigt roliga kockar. Jocke Almqvist och Kalle Nilsson har öppnat lilla restaurangen Punk Royale ihop och serverar där skojig och mestadels jättegod mat till matpretentiösa människor som mig själv.

Namnet på restaurangen ska liksom prissättningen signalera att ”här tar vi inte mat på så stort allvar, eller ja, kanske mat men åtminstone inte oss själva!” På borden finns lego för de vuxna gästerna att leka med, i hörnet står en tvättmaskin. Menyn skrivs inte ut och förklaras av servitören vid servering av var och en av de femton rätterna. Alla gäster serveras samma meny. Menyn kostar från 1 september 2015 endast 700 kr, vinpaketet likaså. Om inte maten var så bra skulle konceptet vara väldigt skitnödigt. Det här är inte bara en middag utan en upplevelse. En happening med smak. Ett performance från köket.

De femton rätterna är alla goda, de flesta jättegoda. De rätter som fallerar gör det på konsistens snarare än smak. Till och med den lätt fisdoftande mördarsnigeln som serveras på menyns första halva har en angenäm smak om en inte luktar på den. Det är inga problem att få glutenfri meny, om du tydligt förannonserar detta. (Det är det sällan på riktigt bra restauranger nu för tiden. Det är främst ”värdshusen” längs E4 och lunchrestauranger på turiststråk som har problem med sånt.)

En del rätter är uppenbart humoristiska. Patén har fått falukorvsutseende och serveras med ketchupliknande sås, ditpluttad som smileygubbar. Kanapén i strut serveras instucken i stenskravel. Kaviaren serveras på handen med tillhörande snaps. Andra, som mördarsnigeln, har glimten lite mer diskret i tentakelögat.

Samtidigt ser flera rätter, exempelvis bläckfisken, ut som modern fine dining. Nätta portioner på porslin från en homestylad mäklarannons, garnerat med mikrogrönt och så vidare. Det är skönt att inte behöva skratta ihjäl sig åt alla rätter.

Det minst tilltalande med restaurangen är faktiskt klientelet. Gästerna är så lite punk som det går, istället är vi självgoda och ängsliga. När jag precis har satt mig tillrätta överhör jag en konversation vid bordet intill mitt. Där sitter fyra vuxna människor och namedroppar asiatiska restauranger i Stockholm i ett försök att bestämma var den godaste sushin finns. Sushi är nu så ute att det är inne. Och låt mig försäkra att Berns eller Roppongi finns inte med på listan – här handlar det om små och för pöbeln okända ställen som bara riktiga konnässörer kan känna till. Jag ryser.
Tretton rätter och tre glas vin senare sitter jag och mitt sällskap och pratar michelinrestauranger med kocken och lyckas namedroppa mallorkinska Simply Fosh, där vi lämpligt nog ätit en vecka tidigare. Jag skäms jättemycket över mig själv och kan samtidigt inte låta bli. (Punk Royales mat är för övrigt mestadels godare.)

Punk Royal är inte så mycket punk som lekfullt. Det är definitivt den bästa matupplevelsen du kan få i Stockholm just nu. Det bär nästan emot att skriva detta då jag vill att där alltid ska finnas ett ledigt bord för mig, men jag unnar verkligen de kreativa och modiga ägarna att ha fullbokat varje kväll, året runt. Jag har till exempel själv bokat in mig själv igen och räknar med nya rätter, mer crunch och en till vansinnigt kul kväll!

IMG_1812 IMG_1814 IMG_1816 IMG_1817 IMG_1820 IMG_1824 IMG_1828

IMG_1831 IMG_1832 IMG_1840

Tips London: The Stafford och lammwellington

IMG_0831

Jag är så lyckligt lottad att jag kan äta god mat i mitt jobb, både på olika möten och inför de reseevent Daisy Beauty gör. I London senast åt jag en fantastiskt middag på ett ställe som heter The Stafford. The Stafford är ett klassiskt engelskt lyxhotell som ligger på en gata där butikerna är, i tur och ordning, en cigarrbutik, en jaktbutik, en kaviarbutik, en yachtbutik, en champagnebutik, en till cigarrbutik och en till jaktbutik. Du förstår vilken typ av adress jag talar om.

Kocken gjorde en genomgående strålande insats. En förrätt var skitkonstig (gräddig laxtartar på crème fraîche – really?) och efterrätterna fantasilösa (jordgubbar med jordgubbar) men den kreative och moderna mangoraviolin med krabba var en verklig höjdare! Istället för pasta används alltså mangoskivor som ser ut som pasta – och krabba är ju alltid gott om en slipper pilla rent köttet själv. Miam miam!

Jag och min testätarkompanjon åt både en lamm- och en fiskrätt, både var helt gudomliga! Favoriten var lammet som var tillagat som en Wellington (inlindad i smördeg) och sådär saftigt som lamm nästan aldrig blir.

Extra plus för gott glutenfritt bröd och en extremt vinkunnig sommelier (The Stafford har en egen, väldigt omfattande vinkällare). Minus för tråkiga cocktails i baren.

The Stafford är ett ställe dit du går med dina föräldrar eller andra äldre personer som tycker om vita dukar, heltäckningsmattor och artig servispersonal. Även om maten är modern är stället allt annat än.  IMG_0832 IMG_0830 IMG_0834

Tips London: Sticks’n’Sushi

IMG_0815

Jag har länge velat gå på Sticks’n’Sushi i London (japanska kedjan finns på fler ställen, till exempel i Köpenhamn) och äta deras gourmetsushi. Min kompis Tess säger att det är hennes favoritrestaurang, så bara det är ju en anledning att testa.

Jag blev inte besviken. ALLT jag testade var gott! Laxcarpaccio, beef tataki och en ”green salad” räckte till lunch för mig, då jag inte var så jättehungrig. För mig förtas nöjet lite av att det är en kedja, men maten var tillräckligt god för att överskugga detta opersonliga faktum.

Plus för att personalen förstod begreppet ”glutenfritt” och att det fanns glutenfri soja.

IMG_0819

Recenserat: Le Rouge

IMG_8240_2

På bilden ovan ser du det glutenfria bröd en av huvudstadens dyraste restauranger, Le Rouge, erbjuder sina gäster. Det är en av flera anledningar till att jag inte kommer att gå dit igen. Men låt mig ta det från början.

För flera år sedan firade jag min födelsedag på Le Rouge. Det var dyrt i en period när jag hade väldigt lite pengar, men det var en magisk kväll där allt från service till glutenfritt bröd höll toppkvalitet. Det glutenfria brödet var på den tiden små, runda bullar uppträdda på stålpinne (eller serverad i papperspåse, precis som ”vanligt” bröd, jag minns inte) och jag blev så glad att jag som glutenfri slapp det frysta rostbrödet. Därför återvände jag i veckan till Le Rouge för födelsedagsfirande, trots att ekonomin återigen egentligen inte tillåter det.
Det visade sig vara en dålig investering.

Le Rouge är en restaurang av kalibern ”gå hit när någon annan betalar” – affärsmöten, exempelvis. Le Rouge är också bra på varmt kött, så mitt sällskap som åt Biff Wellington (425 kr) var jättenöjd. Jag har ätit kött&pommes på bakfickan Bar Rouge flera gånger och även om bearnaisesåsen kan skilja sig mycket från en gång till en annan tycker jag generellt att jag har blivit nöjd just med kött&pommes. Därför trodde jag att råbiffen (175 kr) skulle vara ett säkert kort.

Det var den inte. Visserligen var den vackert serverad, med kronblad och doft/smak från blommor, men ack så kall. Inte helt oväntat förvaras steak tartaren i frysen i väntan på servering, men då jag åt min som huvudrätt och inte förrätt borde den ha hunnit tina. Nu var den så kall i mitten att jag nästan fick iskristaller mellan tänderna. Smaken var definitivt inte där förrän mot slutet av tallriken då köttet hade rumstempererats. Då kan inte ens en jättegod amuse på beta och getost hjälpa.

Det är var mitt sista besök på Le Rouge. Jag kommer däremot gå tillbaka till Bar Rouge, för vin och sprit är restaurangens starka sidor. Och jakten på Stockholms bästa råbiff fortsätter. (Bäst hittills: Proviant. Också bra: Griffin’s Steakhouse. Undvik: Delikatessen.)

IMG_8250

IMG_8246_2 IMG_8241_2  IMG_8242

Stockholms bästa råbiff: Proviant

rabiff1

Jag har hört att det är trendigt att vara vegetarian och vegan, men det struntar jag i för jag älskar kött. Gärna kött som har haft det bra medan det levde, och framför allt gärna rött kött. Därför är råbiff en given favorit när jag går på finrestaurang.

Jakten på Stockholms bästa råbiff har pågått under många år. När Teatergrillen serverade sin italienska variant låg den länge etta på topplistan, just den här veckan är Bistro Berns (färdigblandad) och Sturehofs (kalvkött) favoriter. Fast ska vi prata om en råbiff som finns på menyn året om så vinner Proviants.

Proviant serverar sin närproducerade råbiff med sju sorters tillbehör: rödlök, kapris, senap, ketchup, majonnäs, Worchester-sås och konjak. Jag brukar ha lite Worchester-sås och mycket salt på köttet, majonnäsen och ketchupen blir en utmärkt dipp till de medföljande pommes fritesen, och så sparar jag konjaken till kaffet (den är för len och god för att blanda i ett kött som redan är så läckert!). Äggulan skiter jag i, för jag gillar inte äggula, och kapris och rödlök blir det endast lite av, men dagens lunchsällskap åt sin råbiff klassisk.

rabiff2

rabiff3

rabiff5

Lunch idag: Biffsallad på Vapiano

Vapiano

Det är lätt att felaktigt tro att Vapiano inte är ett bra alternativ för glutenkänsliga personer, men där finns faktiskt goda sallader. Jag äter den enklaste salladen med grillat kött (sägs vara oxfilé, jag är tveksam) och caesardressing och parmesan. Vapianos caesardressing är majonnäsbaserad, som sig bör, så den här rätten funkar även för laktosintoleranta. Yum!

Det är annars svårt att hitta bra och prisvärd lunch/snabbmat när en är på språng, så jag är tacksam för att den tyska pastakedjan har etablerat sig i Sverige.

Lunch idag: Ryggbiff på Clarion Skanstull

ryggbiff

På Clarion Skanstull serveras ryggbiffen mör och med potatisgratäng och bearnaise. Medan den stora matsalen/restaurangen är för huvudsakligen konferensgäster, serveras den här munsbiten motsägelsefullt nog i baren (baren har faktiskt bättre mat än konferensen!). Potatisgratängen var medioker och bönorna lite väl flottiga, men köttet hörde hemma på finkrog och bearnaisen var otroligt god med tydlig vinägersmak.

Plus för att is till drycken inte serveras i drycken utan vid sidan, då får jag själv välja om jag vill ha ilningar i tänderna eller inte.

is

Restaurangtips: Café Facile

20140807_211235

En del restauranger är det svårt att tipsa om, för de är redan nu är svåra att få bord på och för att de känns så personliga. Café Facile är en sådan. Denna franska bistro med tydliga drag av kvarterskrog (beställ i baren; sitt trångt) är en pärla där jag ikväll både skådade mat-connoisseuren Edward Blom och glamourdivan Kayo. Den som gillar god mat går till Café Facile, punkt.

På adressen på Luntmakargatan 99 har det tidigare legat flera restauranger som har haft få eller inga gäster och följaktligen slagit igen utan att göra något väsen av sig. Ägarna av Café Facile är genier, som har tagit den minimala ytan och maximerat dess användarvänlighet med bland annat varma färger, enkel inredning och öppet kök. Maten är dessutom fantastisk. Jag har tidigare ätit ostron och steak frites med stor behållningar här, idag åt jag ostron och hummer frites med stor behållning här. (Varför har jag aldrig tidigare ätit de tre favoriterna hummer, bearnaisesås och pommes frites i kombination?)

Dagens ostron var av sorten demoiselle d’Agon. Det jag gillar med ostron är smaken, sältan och den tillhörande lökvinägern, det jag har svårare för är den sladdriga konsistensen. Demoiselle d’Agon är fasta i köttet, muskeln känns nästan som biff. Jag kommer aldrig äta någon annan sorts ostron igen!

Det Café Facile är allra bäst på är viner. Jag får alltid vinförslag jag själv inte hade tänkt mig och de passar alltid utmärkt till maten. Café Facile har förmågan att para ihop mat och vin så att vinet vandrar upp ett par divisioner; jag önskar fler restauranger hade den förmågan.

20140807_213748

Testat: Delikatessen, Krukmakargatan 22, Stockholm

IMG_4210

Franskt är tillbaka inbillar jag mig (Metropol Palais är tydligen inget att hänga i julgranen medan Café Facile är superbt). I lördags var jag på Delikatessen och åt tre förrätter, då jag inte fick feeling för någon av varmrätterna. Kompotten var blandad. Ostron är ju alltid ostron (det vill säga: så länge du inte blir magsjuk är det alltid gott), medan den vita sparrisen (serverad med smörsås och rostad tryffelsalami) var underkokt och alltså både träig och trådig. Råbiffen var bra, men jag har ätit roligare varianter. Så en medelmåttig restaurangupplevelse med trevlig atmosfär och rimliga priser. Ta ingen omväg men råkar du vara hungrig och i närheten så: varför inte?

IMG_4215