Idag har jag stekt wienerschnitzel och gjort mitt fluffigaste potatismos någonsin. Med ärtor blev det väldigt många kastruller i disken, men bortsett från det så skulle jag säga att det här snabbmat.
Till det: ett spännande och gott rött vin som jag fått i hittelön när jag hittade en grannes sons borttappade pengar. 
När jag var liten trodde jag att all fisk var röding (på samma sätt som jag trodde all potatis var mandel- och allt kött kom från älg). Ändå äter jag röding väldigt sällan, betydligt mer sällan än jag äter älg och mandelpotatis, mest för att jag inte har lyckats räkna ut hur jag lagar till den.
Nu vet jag. Jag stekar den med skinnsidan ner i sjukt mycket smör. Det tar ungefär tio minuter. Fisken är klar när filéerna inte är genomskinliga längre (fast de kan vara liiite antydan till transparenta på de tjockaste partierna för fisken fortsätter att tillagas en liten stund efter att du har tagit den ur stekpannan). Den ska alltså gå från genomskinlig till opak – som stekt lök fast tvärtom.
Och nej, det vita du ser på fisken nedan ska egentligen inte vara där. Det är koagulerat protein, som blir när du inte riktigt har koll på tillagningstemperaturen. Men firren smakade som den skulle ändå!
När jag inte äter mat, och ibland då också, så jobbar jag. På en tidning. Och en av våra favoritfotografer kom med en helt fantastisk present: rawfoodkex från Renée Voltaire. Jag tycker Renée Voltaire är larvigt dyr, för att inte tala om pretentiös, och dessutom lika fånig som paleo, LCHF och alla andra uppsnitsade bantingsmetoder, men som glutenintolerant måste jag ändå praise the lord för att rawfood har blivit trend. Tack vare folks intresse för sin ”hälsa” (vilket oftast är ett modernt sätt att säga ”midjemått”) finns det massor av märkliga dieter som hjälper mig hitta bra glutenfria alternativ. Det här lyxknäckebrödet är det senaste exemplet. Med smak av paprika och tomat, räcker det med en mosad avokado och citronpeppar som pålägg för perfekt mellanmålsstomme.
Fyra skivor kostar 47 kronor. Som hittat.
Förra veckan var jag på AW som blev middag på Nybrogatan 38. Nybrogatan 38 är jättetrendigt. Det är i princip omöjligt att få ett bord vare sig i restaurangen eller baren. Och efter att ha ätit där förstår jag inte varför. Maten är medioker för att vara en dyr stockholmskrog. Rårakan jag åt till förrätt var ganska exakt 40 procent så god som Tranans. Entrecôten var torr och pommesen fina men menlösa. Det enda som var tipptopp var middagsdejtens Toast Pelle Janzon, tomatsalladen (världsklass!) och min bearnaisesås. Så enda anledningen jag kan se till att Nybrogatan 38 är så poppis är adressen, den jättetrevliga personalen och att ”alla andra” går dit. För det kan väl inte vara för att Felix Herngren hänger i baren?
Jag ska aldrig mer säga något taskigt om NK. Måhända att deras idéer är på många sätt gammeldags (och då menar jag inte klassiska utan just gammeldags), men när det innebär att det finns tre sorters racletteost i ostdisken är ingen gladare än jag! Raclette Berghof är en grottlagrad ost på komjölk, Raclette Fumée är rökt och Raclette de Chèvre är gjord på getmjölk. Samtliga är halvhårda.
Jag kan nu bestämt säga att Raclette Berghof är värd en omväg. Sällskapet var sedan inte helt överens om vilken ost som skulle komma på andra plats, men jag tycker personligen att du kan ha och mista chèvre-racletten. Chèvre är fint – på rödbetor, inte på kallskuret och cornichons.
Veckan bjöd på en trevlig matöverraskning, nämligen lunch på restaurang Linje Tio (del av Tjoget) i Stockholm. Tjoget ligger vid Hornstull, dit jag sällan beger mig, och ser mer ut som en (hipster)bar än en vettig restaurang. Inredningen är modernt industriell och fönstren ligger på skuggsidan (jag gillar ljusa ställen, helst med massor av dagsljus), men maten är helt fantastisk och servicen var jättebra!
Jag åt ett confiterat anklår som inte gick av för hackor, och de som åt entrecôten var också imponerade. Den i sällskapet som är mest Tjoget-van slog också ett slag för burratan.
Jag hade helt glömt bort att det går att göra omelett i ugn, men det är ju både enkelt och praktiskt! Till formen ovan hade jag sex ägg. Omeletten är piffad med kall, kokt och sedan stekt potatis (rester) och vårlök (rester). Serverades med chilistekt spenat. 200 grader i 25 minuter blev lagom. Middagen lagade sig själv medan jag jobbade – praktiskt!
Jag har gillat frukosten på Grodan, det har jag. Inte nog med att du kan få en god raggmunk, om raggmunken dessutom smakar bränt stekflott (bild) så får du en ny, krispig och gyllengul utan knot. Servicen kanske inte är den mest alerta, men otroligt trevlig för det mesta.
Imorse ringde jag Grodan för att kolla om det serverades frukost på klämdagen fredag den här veckan. Riche har nämligen stängt. Och nej, det gör det inte. Det serveras ingen frukost på Grodan, för ”nej, vet du, det är mest affärsmän här så vi har stängt på fredag”. Med den lilla gumman-klappen på huvudet tackar den här affärskvinnan för sig och tar frukostmötena på annat ställe.
1. Vilka dåliga affärer affärsmännen måste göra om de inte arbetar på arbetsdagar.
2. De fem gånger jag har ätit frukost på Grodan har det aldrig varit mer än åtta gäster samtidigt, varav ungefär 25 % har varit kvinnor.
Min senaste passion heter raclette. Det verkar vara förfärligt omodernt, för det var inte helt lätt att hitta den raclettegrill jag ville ha, och heller inte att hitta osten, men som allt som är tillräckligt omodernt är det nog snart trendigt igen. Raclette är en ko-ost som är halvmjuk och ganska salt, lite stinky också om du är känslig. Du smälter den i en bordsgrill och häller den över saker du vill äta, till exempel kokt skinka eller salami i rullar, kokt potatis och cornichons/syltlök. Enligt fransmännen måste du också dricka alkohol till för att bryta ned osten, rött eller vitt vin går lika bra. Näst bäst är Coca-Cola.
I Stockholm har jag hittat racletteost i Ostbutiken på Odengatan 33, även om många välsorterade delikatessdiskar i livsmedelsaffärer också kan ha osten. I Ostbutiken, Stockholm kostar den 350-400 kr/kilot. I Gävle, däremot, kostar racletteosten 200 kr/kilot. I alla fall om du köper den i finfina och välsorterade ostbutiken Ostbutiken på Nygatan 17. Ostbutiken, Gävle är inte lätt att hitta, men det uppvägs av kunnig service och fina priser.
Du som har hund kan med fördel planera en weekend i Västmanland, för på Grythyttans Gästgivaregård får du ha hundar både på rummen, i restaurangen och i den underbart vackra och stora salongen (baren). I restaurangen finns till och med en hundmeny på fyra rätter (Barack och Atlas åt korvbrickan). De fyrfota cloche-täckta middagarna serveras då på bricka med vit duk. Flott ska’re va! Maten för tvåbenta är inte så bra som den borde vara, men människorna som jobbar här är underbara och salongens hemtrevlighet kompenserar för mycket. Vid vår ankomst uteblev hundskålarna på rummet, vilka enligt bokningen ska ingå i de 300 kr/hund du betalar extra, men nöjet att få åka lämna stan för ett ställe där dina hundar blir lika omhändertagen som du är helt fantastiskt! Plus för det hembakta och goda glutenfria brödet som serverades både till måltiderna och frukosten.
Maten är trestjärnig, servicen fyrstjärnig och hundvänligheten femstjärnig.
