Stackars alla som inte får äta vit sparris med tryffelhollandaise på Tranan. Jag hittade den på menyn idag och var tvungen att äta en, trots att jag egentligen skulle äta något annat, bara för att det lät så gott. Det VAR gott också! Hollandaisen smakare smör (mums!) – och tryffel, så klart, men mest smör – och sparrisen var mjäll. Den var så god att mitt sällskap åt upp halva!
Huvudrätten råraka var också fantastisk, men det visste jag redan eftersom jag äter den ett par gånger i månaden. Jag äter den med sikrom, som jag tycker är minst lika god som löjrom.
I Köpenhamn finns The Standard, en byggnad med tre restauranger och ibland också en jazzklubb. En av restaurangerna är smørrebrødsrestaurangen Almanak, vars ägare en gång i tiden öppnade den nu världsberömda restaurangen Noma (modernt skandinaviskt kök). En trio på tre smørrebrød blir en utmärkt lunch. Min favorit var, föga förvånande, mackan med råbiff. Den andra mackan på bild nedan är inte min, men pålägget var typ fisk och ägg.
Brödet var dessutom hembakat, på bovete, så det var glutenfritt.
Ofta när jag hittar en god maträtt jag inte har ätit på ett tag, blir jag besatt och äter den ofta. Som nu när jag har hittat ICAs jättegoda, glutenfria tortillabröd: Nu blir det quesadillas dag ut och dag in. Västerbottensosten är svår att passa in, då den kräver vissa kompletterande smaker för att komma till sin rätt och inte ta över paletten, så här har jag en mildare ost tillsammans med pulled pork.
Pulled pork är för övrigt inte hälften så god som pulled högrev (favoritrecept här).
Lyckan när jag hittade glutenfria tortillabröd i snabbköpet! Med lite bladspenat, västerbottensost och rökt skinka gjorde jag idag quesadillas till lunch. Jag lägger fyllningen mellan två ”pannkakor” och steker på hög värme i stekpanna. Quesadillan serverades med insalata caprese (buffelmozzarella, tomater, basilika). Viktigt med smakrik skinka eftersom osten annars tar över. Mmmm.
Åkte i helgen med den nyrenoverade Silja Serenade och hade flera trevliga matupplevelser. Den bästa var så klart att äta sikrom (och smetana och gul lök) som smörgåspålägg. Inga konstigheter.
Ett par gånger om året äter jag mig mätt på löj- eller sikrom. Det händer ibland på ett kryssningsfartyg, och så händer det så klart på Grand Hôtels västerbottensbuffé. Västerbottensbuffén är det enda jag kan hitta som skåpar ut julbordet på Fjäderholmarnas krog. Fjällripmousse på konjaksplommon, älgfärsbiffar med lökstekta kantareller, tartar på röding, havtornscrême brûlée på chokladkex, hjortronsnaps… inte konstigt det är fullt i veckorna tre.
I helgen var jag i Sunne och hittade till Lillängens Gårdsmejeri. Getost är laktosfri och alla sorter kostade 215 kr/kg här, så jag kom hem med närmare kilot av blandade ostar. Getmese, saltad färsk, pepparchèvre och en röd kittost.
Jag ringde på lördagen och frågade om öppettider. ”Vi har alltid öppet.” På plats fick vi själva väga ostarna och räkna ut priset. Inga konstigheter.
Bistro Rigoletto har varit mitt hemliga (nå, inte så hemliga) vattenhål, där jag ätit frukost i snitt en gång i veckan senaste månaderna. Tyvärr har jag varit ensam om det och imorgon gör Bistro Rigoletto sin sista dag som frukostrestaurang. Luncherna och middagarna, för att inte tala om baren, lever kvar med de både prisvärda och mättande omeletterna har satt sin sista potatis planterat sin sista tomat.
Ryktet säger att det kan göras ett nytt försök med frukost när uteserveringen öppnar till våren. Till dess ska jag testa Grodans frukost, och kanske också Broms. Riches är ju en klassiker, medan Wienerkaféet inte levererar alls. Frukostmöten är nämligen det enda som får upp mig ur sängen den här månaden, och jag misstänker trenden kommer vara ända in till påska.
Mitt röda favoritvin är zinfandeln på bilden. Av någon dum anledning finns den bara på vissa restauranger (till exempel min förra kvarterskrog, där bilden är tagen) och inte på Systembolaget, så den önskar jag mig i julklapp tack så mycket.
