Det berömda originalet finns i New York, men visst är det här en restaurang i samma stil (fransk bistro) och med samma ägare. På modeveckorna är det fullt av le beau monde här, och annars är det så chict som det blir i London. Själv åt jag ostron. Laxen som sedan följde var lite torr, och linssalladen lite för smörig, så går jag dit igen blir det drinkar. Jag bedömer baren som starkare än köket.
När jag reser ensam går jag gärna på dyrare restauranger för jag upplever mig mer bekväm och att jag får vara mer ifred då. Ensam kvinna på pub är desperat söker sällskap, ensam kvinna på flott restaurang är rik och excentrisk, inbillar jag mig. Till exempel äter jag gärna lunch på lyxvaruhus, där personalen är artig och jag kan se ut och bete mig hur jag vill.
Dessutom är maten oftast bra. Som på The Corner Restaurant & Champagne Bar på Selfridge’s i London, där du får närproducerad mat i säsong. Till exempel en jävlig god carpaccio för dryga hundralappen.
På Selfridge’s finns också en Hix-restaurang… och moderna franska bistron Aubaine, som lämpligt nog ligger mitt i skoavdelningen. 
Jag dricker sällan te eftersom jag älskar koffeinkicken jag får av kaffe, älskar smaken, och är uppfödd i norrländsk kaffekultur. Men kaffe får mig att blanda bokstäver när jag skriver och ökar stressen så mycket att jag ibland blir helt handlinsförlamad (= opraktiskt), så jag försöker att bara dricka det på semester och helger. Istället kan jag uppskatta ett gott te, särskilt när det serveras i fina tebryggaren från Eva Solo. Eva Solo är ett genialiskt danskt märke som gör droppfria korkar och klär sina kannor i neopren för att hålla kyla och värme. Jag köper sällan te själv men blir väldigt glad när jag får goda teer i present, som till exempel aromatiska Thé Eugéne från Ladurée, ett svart kinesiskt te milt smaksatt med röda frukter, hallon, jordgubbar, körsbär och röda vinbär. Ett annat favoritte är champagneteet från NK (tack, Thérese!).
Det här är världens godaste köttsoppa och kanske onödigt krånglig, eftersom jag silar buljongen två gånger, jag är säker på att en gång går lika bra. Men så här gjorde jag i alla fall.
Tina en älgbröstkorg som du har liggande i frysen. Såga upp den.
Ta fram säsongens rotfrukter som du köpte för 2,90 kr/kilot. Såga upp dem i grova bitar. (På bilden saknas en gul lök.)
Bryn älgbenen rätt hårt i grytan du sedan tänker koka soppa i. Ta ur dem när de fått fin ytfärg.
Släng rotsakerna i samma gryta, som du inte sköljt ur efter älgbensbryningen, och fräs på.
Häll på 1,5-2 liter vatten. Lägg i en buljongtärning av valfri sort per halvliter vatten.
Krydda med vitpeppar, svartpeppar, viltkrydda och lagerblad. Koka upp och låt koka minst 20 minuter.
Sila allt över en skål. Släng de soggiga gamla grönsakerna åt helvete. Häll tillbaka goda buljongen i grytan.
Koka de brynta revbenen i buljongen i 1,5 timme.
Låt souscheferna diska upp. Det är viktigt att hålla rent i köket.
När benen kokt ser soppan brungrå ut. Sila igen, häll i en ny omgång rotsaker – utan lök den här gången, men kanske med stora bitar potatis om du gillar det – och låt koka tillsammans med benen ytterligare 10-12 minuter. Rotsakerna ska vara mjuka.
Streedfood är trend, jag bloggade om fastfood de luxe redan i våras. Nu dyker streetfoodbilar upp i centrala Stockholm mest hela tiden tycker jag. Som Bunbun-bilen som stod mitt i Vasastan på lämplig lunchtid härom veckan.
I Stockholm är det trend att äta frukost ute. Mot veckosluten här i innerstan är det omöjligt att få bord på Riche vid (0)8-tiden. Saturnus är knökat från 9 och en timme framåt, medan Wienercaféet, som nyöppnade för ett par veckor sedan, har fullt redan klockan 7. Vad inget vet är att frukosten på Bistro Rigoletto faktiskt trumfar Riches.
Restaurangen som svek mig på lunchen förra veckan överleverade till frukost imorse. Grym omelett med grym bayonneskinka och gruyère, min kräsna frukostdejt var lika lycklig över sin äggröra. Hen tyckte baconet var för salt, jag som är saltoman älskade det väldigt rökta grisköttet.
Servicen är otrolig. Jag mailade i förrgår om glutenfritt bröd. Idag bad servisen om ursäkt för att det inte hade hunnit komma – de beställde minuten efter att mitt mail hade kommit. Från favoriten Friends of Adam, dessutom. Christine, det är här vi ska ha våra frukostmöten framöver!
Frukost är bästa tiden på dagen för möten. Du måste ändå äta på morgonen så där sparar du en halvtimme, och du behöver till skillnad från på lunchen inte lägga restid både till och från restaurangen. Många slarvar ofta med frukosten, med ett sjyst frukostmöte blir du mättare och gladare hela dagen. Och ät den gärna på Bistro Rigoletto. Vive la France!
Nosh & Chow är något så bedårande som en restaurang förklädd till townhouse. Det är som att vara hemma hos någon… med mycket pengar, god inredningssmak och proffskock.
Idag åt jag dagens lunch, en prisvärd historia med pepprad ryggbiff, bearnaise och pommes. SUPERGOTT. Portionerna var i magraste laget – det du ser på bilden ska föreställa en dubbel portion pommes, och den tillsammans med den möra men också väldigt tunna biffen gjorde mig inte riktigt mätt. Betalar gärna en tia till och får lite mer mat.
Kaffet serverades i tunna porslinskoppar och toaletterna är bara de värda ett besök. Överlag ett väldigt vacker, lyxigt och stämningsfullt ställe, ett ställe där jag gärna sitter lääääänge. Perfekt för aw med Christine om det inte var för att det serverades jordnötter i baren.
Gamla biografen Rigoletto är numer en fransk bistro, inte olik Café Victor i Köpenhamn. Igår åt jag dagens lunch på Bistro Rigoletto, en kycklingrullad med kycklingragu med kantareller. Till det serverades kokt potatis. Maten var god men kycklingrulladen lite torr. Jag tänker att det här är ett ställe dit du i första hand går för stämningen, inte för maten, i alla fall på lunchen. Bardelen är helt magnifik och fransk och mysig, så dit ska jag gå på aw någon dag!
När våra vänner från London var på besök i somras fick vi veta att i London är det trendigt med pop-up- restauranger. En pop-up-restaurang finns bara till under några veckor och oftast i otippade lokaler. Lite besviket konstaterade vi att Stockholm låg efter (annars brukar vi faktiskt ligga före med mattrender, har vi märkt). Men nu har vi en riktigt sjyst pop-up i Stockholm: från 13 september till 4 oktober gästspelar stjärnkocken Michael Wignall med Dill Sthlm. Annars huserar han på The Latymer, som har två stjärnor i Guide Michelin. Wignall pysslar med molekylärgastronomi, en matlagningsform som inspirerats av kemilabbet och där köket hittar nya konsistenser och strukturer på maten. Igår åt jag, Sam och ett par av våra mest matintresserade vänner avsmakningsmenyn på nio rätter för bara 495 kr.
Maten är löjligt prisvärd. Trots att lokalen antagligen var så gott som gratis och det tillhörande vinpaket – som jag avstod och beställde vin på glas istället – överprissatt så fick vi väldigt mycket och avancerad mat för pengarna. Portionerna var visserligen små, som sig bör på avsmakningsmenyer, men smakkombinationerna felfria och intressanta. Det var inga problem att glutenanpassa menyn till mig.
Redan i hissen hörde vi cellomusik och när vi äntrade den ruffa lokalen med fantastiska fönster, regelbundna skakningar från Saltsjöbanan och bajamajor som gästtoaletter såg vi cellisten som framförde ljuva toner framför det öppna köket. Takhöjden är enorm, jag gissar sex meter. Från taket hänger vita, droppformade glaskupelampor och tunna vita tygstycken som ger ett både luftigt och ombonat intryck.
Vi som är trettinånting och bor i Stockholms innerstad säger att lokalen har ”New York-känsla”, andra skulle nog säga att den ser ut som en byggarbetsplats stylad till visningslägenhet. De grovt tillyxade stolarna är väldigt temporära i ena halvan av lokalen; konferensstolar med stålram i den andra delen.
Amusen var ett par intressanta flan med huvudsakligen dillsmak.
Bordspyntet var krondill.
Första rätten var bresaola på får med flytande och torkade oliver samt färskost.
Hö-rökt sill med morötter, beta, ost och basilikafrön. I en skål på sidan utanför bild: ljuvlig laxconsommé som lyckades med konststycket att vara fyllig och inte smaka fiskigt. Röken såg ut som en garderob med vitt draperi till dörr och stod i ett hörn i lokalen. Höet låg på sidan; sillen röks på plats varje morgon.
Menyn fanns ritad också.
Bakad tomat, fylld med frukt, sotad lök och kikärtspanache (bröd på kikärtsmjöl).
Saltad torsk, pocherad i olivolja, samt tre strukturer av blomkål (skum, rostad, kräm).
Rimmad och stekt oxfilé med persiljepuré, palsternacka och rödvinssås med lingonpärlor.
Så såg maträtten ut på skissen.
Därefter flyttades alla gäster över i restaurangens vänstra del där ett underbart band, The Sol, spelade oss igenom de tre efterrätterna: ”exotiskt ägg” (kall kokos-mango-historia i form liknande det pocherade äggets), chuao (typ chokladfondant fast ändå inte med vit chokladsnö och björnbärssorbet), samt äppelkompott med vaniljkräm och pecan. The Sol kallade själv sin musik för ”omnipop”. Jag tycker det lät rätt likt reggae, men vad vet jag. I den delen av restaurangen var ljuset så dåligt att jag inte tog några bilder mer än den ovan.
En vanvettigt cool upplevelse. Upplevelsen var större än maten, men det var en kul och god matupplevelse också! Maila och tjata till dig ett bord om du inte redan gjort det.
Det är ju himla tur att sån här LCHF (eller var det GI?) är poppis, det gör det betydligt enklare att hitta glutenfria maträtter. Till exempel fick jag ett finfint recept på laxpaj av en bantande kompis. Jag modifierade det efter vad jag själv var sugen på den dagen; i original görs fyllningen på crème fraîche, fetaost, soltorkade tomater och gud-vet-vad förutom lax.
Pajbotten görs på 5 dl mandelmjöl, 2 ägg, 1 msk smör (jag avrundade uppåt), 1 tsk salt, 1 tsk fiberhusk och 1 tsk bakpulver. Degen blir rejält salt, så ta mindre salt om du är saltfobiker. Själv tycker jag salt är gott.
Degen ska vila i 10 minuter innan du bakar ut den, vilket är lagom länge för att du ska hinna springa på affärn och handla ingredienserna du har glömt. Sedan förgräddar du den 10-15 minuter i 200 grader. Under tiden kan du göra fyllning. Jag fräste purjolök i rapsolja.
Och drog skinnet av en ungefär 300 gram tung bit kallrökt lax och tärnade den.
Sedan slängde den i purjolöken. Jag hade också babyspenat kvar från lunchen, den fick vara med. Jag gissar att broccoli är jättegott, om man är lagd åt det hållet.
Fyllningen la jag sedan i den förgräddade degformen, klippte en kruka dill över och gjorde en stanning på 2 dl grädde, 2 ägg, vitpeppar och salt som jag också slog på fyllningen.
Sedan fick pajen stå i ugnen i 20-25 minuter till stanningen stelnat. Vi åt den med varsin god tomat, och den räckte då till två personer och lite till.