Ett par gånger om året äter jag mig mätt på löj- eller sikrom. Det händer ibland på ett kryssningsfartyg, och så händer det så klart på Grand Hôtels västerbottensbuffé. Västerbottensbuffén är det enda jag kan hitta som skåpar ut julbordet på Fjäderholmarnas krog. Fjällripmousse på konjaksplommon, älgfärsbiffar med lökstekta kantareller, tartar på röding, havtornscrême brûlée på chokladkex, hjortronsnaps… inte konstigt det är fullt i veckorna tre.
Bistro Rigoletto har varit mitt hemliga (nå, inte så hemliga) vattenhål, där jag ätit frukost i snitt en gång i veckan senaste månaderna. Tyvärr har jag varit ensam om det och imorgon gör Bistro Rigoletto sin sista dag som frukostrestaurang. Luncherna och middagarna, för att inte tala om baren, lever kvar med de både prisvärda och mättande omeletterna har satt sin sista potatis planterat sin sista tomat.
Ryktet säger att det kan göras ett nytt försök med frukost när uteserveringen öppnar till våren. Till dess ska jag testa Grodans frukost, och kanske också Broms. Riches är ju en klassiker, medan Wienerkaféet inte levererar alls. Frukostmöten är nämligen det enda som får upp mig ur sängen den här månaden, och jag misstänker trenden kommer vara ända in till påska.
Det berömda originalet finns i New York, men visst är det här en restaurang i samma stil (fransk bistro) och med samma ägare. På modeveckorna är det fullt av le beau monde här, och annars är det så chict som det blir i London. Själv åt jag ostron. Laxen som sedan följde var lite torr, och linssalladen lite för smörig, så går jag dit igen blir det drinkar. Jag bedömer baren som starkare än köket.
När jag reser ensam går jag gärna på dyrare restauranger för jag upplever mig mer bekväm och att jag får vara mer ifred då. Ensam kvinna på pub är desperat söker sällskap, ensam kvinna på flott restaurang är rik och excentrisk, inbillar jag mig. Till exempel äter jag gärna lunch på lyxvaruhus, där personalen är artig och jag kan se ut och bete mig hur jag vill.
Dessutom är maten oftast bra. Som på The Corner Restaurant & Champagne Bar på Selfridge’s i London, där du får närproducerad mat i säsong. Till exempel en jävlig god carpaccio för dryga hundralappen.
På Selfridge’s finns också en Hix-restaurang… och moderna franska bistron Aubaine, som lämpligt nog ligger mitt i skoavdelningen. 
I Stockholm är det trend att äta frukost ute. Mot veckosluten här i innerstan är det omöjligt att få bord på Riche vid (0)8-tiden. Saturnus är knökat från 9 och en timme framåt, medan Wienercaféet, som nyöppnade för ett par veckor sedan, har fullt redan klockan 7. Vad inget vet är att frukosten på Bistro Rigoletto faktiskt trumfar Riches.
Restaurangen som svek mig på lunchen förra veckan överleverade till frukost imorse. Grym omelett med grym bayonneskinka och gruyère, min kräsna frukostdejt var lika lycklig över sin äggröra. Hen tyckte baconet var för salt, jag som är saltoman älskade det väldigt rökta grisköttet.
Servicen är otrolig. Jag mailade i förrgår om glutenfritt bröd. Idag bad servisen om ursäkt för att det inte hade hunnit komma – de beställde minuten efter att mitt mail hade kommit. Från favoriten Friends of Adam, dessutom. Christine, det är här vi ska ha våra frukostmöten framöver!
Frukost är bästa tiden på dagen för möten. Du måste ändå äta på morgonen så där sparar du en halvtimme, och du behöver till skillnad från på lunchen inte lägga restid både till och från restaurangen. Många slarvar ofta med frukosten, med ett sjyst frukostmöte blir du mättare och gladare hela dagen. Och ät den gärna på Bistro Rigoletto. Vive la France!
Nosh & Chow är något så bedårande som en restaurang förklädd till townhouse. Det är som att vara hemma hos någon… med mycket pengar, god inredningssmak och proffskock.
Idag åt jag dagens lunch, en prisvärd historia med pepprad ryggbiff, bearnaise och pommes. SUPERGOTT. Portionerna var i magraste laget – det du ser på bilden ska föreställa en dubbel portion pommes, och den tillsammans med den möra men också väldigt tunna biffen gjorde mig inte riktigt mätt. Betalar gärna en tia till och får lite mer mat.
Kaffet serverades i tunna porslinskoppar och toaletterna är bara de värda ett besök. Överlag ett väldigt vacker, lyxigt och stämningsfullt ställe, ett ställe där jag gärna sitter lääääänge. Perfekt för aw med Christine om det inte var för att det serverades jordnötter i baren.
Gamla biografen Rigoletto är numer en fransk bistro, inte olik Café Victor i Köpenhamn. Igår åt jag dagens lunch på Bistro Rigoletto, en kycklingrullad med kycklingragu med kantareller. Till det serverades kokt potatis. Maten var god men kycklingrulladen lite torr. Jag tänker att det här är ett ställe dit du i första hand går för stämningen, inte för maten, i alla fall på lunchen. Bardelen är helt magnifik och fransk och mysig, så dit ska jag gå på aw någon dag!
När våra vänner från London var på besök i somras fick vi veta att i London är det trendigt med pop-up- restauranger. En pop-up-restaurang finns bara till under några veckor och oftast i otippade lokaler. Lite besviket konstaterade vi att Stockholm låg efter (annars brukar vi faktiskt ligga före med mattrender, har vi märkt). Men nu har vi en riktigt sjyst pop-up i Stockholm: från 13 september till 4 oktober gästspelar stjärnkocken Michael Wignall med Dill Sthlm. Annars huserar han på The Latymer, som har två stjärnor i Guide Michelin. Wignall pysslar med molekylärgastronomi, en matlagningsform som inspirerats av kemilabbet och där köket hittar nya konsistenser och strukturer på maten. Igår åt jag, Sam och ett par av våra mest matintresserade vänner avsmakningsmenyn på nio rätter för bara 495 kr.
Maten är löjligt prisvärd. Trots att lokalen antagligen var så gott som gratis och det tillhörande vinpaket – som jag avstod och beställde vin på glas istället – överprissatt så fick vi väldigt mycket och avancerad mat för pengarna. Portionerna var visserligen små, som sig bör på avsmakningsmenyer, men smakkombinationerna felfria och intressanta. Det var inga problem att glutenanpassa menyn till mig.
Redan i hissen hörde vi cellomusik och när vi äntrade den ruffa lokalen med fantastiska fönster, regelbundna skakningar från Saltsjöbanan och bajamajor som gästtoaletter såg vi cellisten som framförde ljuva toner framför det öppna köket. Takhöjden är enorm, jag gissar sex meter. Från taket hänger vita, droppformade glaskupelampor och tunna vita tygstycken som ger ett både luftigt och ombonat intryck.
Vi som är trettinånting och bor i Stockholms innerstad säger att lokalen har ”New York-känsla”, andra skulle nog säga att den ser ut som en byggarbetsplats stylad till visningslägenhet. De grovt tillyxade stolarna är väldigt temporära i ena halvan av lokalen; konferensstolar med stålram i den andra delen.
Amusen var ett par intressanta flan med huvudsakligen dillsmak.
Bordspyntet var krondill.
Första rätten var bresaola på får med flytande och torkade oliver samt färskost.
Hö-rökt sill med morötter, beta, ost och basilikafrön. I en skål på sidan utanför bild: ljuvlig laxconsommé som lyckades med konststycket att vara fyllig och inte smaka fiskigt. Röken såg ut som en garderob med vitt draperi till dörr och stod i ett hörn i lokalen. Höet låg på sidan; sillen röks på plats varje morgon.
Menyn fanns ritad också.
Bakad tomat, fylld med frukt, sotad lök och kikärtspanache (bröd på kikärtsmjöl).
Saltad torsk, pocherad i olivolja, samt tre strukturer av blomkål (skum, rostad, kräm).
Rimmad och stekt oxfilé med persiljepuré, palsternacka och rödvinssås med lingonpärlor.
Så såg maträtten ut på skissen.
Därefter flyttades alla gäster över i restaurangens vänstra del där ett underbart band, The Sol, spelade oss igenom de tre efterrätterna: ”exotiskt ägg” (kall kokos-mango-historia i form liknande det pocherade äggets), chuao (typ chokladfondant fast ändå inte med vit chokladsnö och björnbärssorbet), samt äppelkompott med vaniljkräm och pecan. The Sol kallade själv sin musik för ”omnipop”. Jag tycker det lät rätt likt reggae, men vad vet jag. I den delen av restaurangen var ljuset så dåligt att jag inte tog några bilder mer än den ovan.
En vanvettigt cool upplevelse. Upplevelsen var större än maten, men det var en kul och god matupplevelse också! Maila och tjata till dig ett bord om du inte redan gjort det.
Förra sommaren var en underbar rosésommar. Jag gick från att inte gilla rosé till att äääälska rosé, tack vare Collavery. Collavery hade den rätta ljusa laxrosa färgen och den milda, lätta smaken du nästan aldrig hittar på rosévin i Sverige annars. Vinet var då gjort 2011. (Ska sägas att i exempelvis Frankrike har jag inte problem med att hitta habilt rosé.)
Årets Collavery är från 2012, vilket verkar vara ett förjävligt år för producenten. Färgen är mörkare, smaken skarpare och vinet ger halsbränna. Så i år har jag ägnat mig åt att jaga en ny roséfavorit som fylla det flaskformade hålet i min mun. Det har gått så där. Två boxar, Renée Barbier och Pierre Paul, gör mig åtminstone inte förbannad, men hänförd? Nej.
Inte förrän jag lunchade med vänner på Lisa på Torget hittade jag en rosé som faktiskt smakade rosé som rosé ska smaka. Château Riotor Rosé finns i Systembolagets beställningssortiment, så nu har jag lagt en order. Ser fram emot!
René Barbier Rosad0, 199 kr/3000 ml.
Côtes de Provence Pierre Paul Rosé, 169 kr/2000 ml.
Château Riotor Rosé, 105 kr/75 ml (beställningssortiment).
Cassi är en rolig restaurang på Narvavägen i Stockholm. Inredningen har varit oförändrad sedan någon gång på 70-talet och köket är ultrafranskt. Pommes fritesen är bland de bästa jag har ätit – tunna, krispiga och rejält salta – så idag när jag och ett gäng smarta, duktiga tjejer hade tränat tillsammans runt hörnet så brunchade vi på Cassi. Redan under de rejält jävla ansträngande grodhoppen hade jag visioner om dessa pommes, och när vi satt och stretchade fick jag rödvinshallucinationer, så jag beställde min standardbeställning Steak Minute. Jag kände mig lite hungrig, sex timmar efter morgonens chèvreomelett med italienskt ris, så jag slog till på extra pommes och extra bea, och sedan hade jag tur att få äta upp en väninnas pommes också. Allt som allt satte jag väl i mig ungefär 150 stycken. En fin brunch!
