Terroirs Winebar i London serverar jättegoda naturviner och ännu godare mat

Naturviner är ju rysligt trendiga och vem vill inte vara trendig? Jag föreslår att du är trendig i London, där pärlan Terroirs Winebar ligger.

Ostron med schalottenlöksvinäger eller citron.

Jag älskar naturviner, ju knasigare desto bättre!

Hos Terroirs Winebar finns de i överflöd, säkert närmare 100 att välja på i både rött, vitt och orange. Och medan många naturviner kan vara svåra/svårdruckna är Terroirs naturviner behagliga och tillgängliga i både smak och pris.

Menyn är anspråkslös men inte maten.  ”Beska blad med gorgonzoladressing” toppar listan över det bästa jag ätit i salladsväg.

Gorgonzoladressningen görs förutom på blåmögelost på grädde och vinäger. Nom nom! Råbiffen med rostat bovete är genial. Och bortsett från att morotsrätten ser ut som en kastration är den underliggande purén underbart mjuk och smörig – perfekt efter de vinägerdränkta ostronen som inledde måltiden!

Favoriten blir vad som kallas ”oxiderade” naturviner som i smaken påminner om det jättegoda franska starkvinet pineau,

en perfekt avslutning på måltiden tillsammans med en krämig fransk, Brie-liknande vitmögelost.

Så gott att det är värt att åka till London igen bara för denna kombo!

Adressen till Terroirs Winebar är 5, William IV Street.

Låt inte det faktum att gatans nedre del huserar hemlösa och deras tält hindra dig från att besöka den här underbara pärlan!

Det var för övrigt tvärs över Themsen på baren Dandylyan, som inte finns längre, som jag för första gången drack ett orange vin.

Bubblare: Italienska restaurangen Margot, 45, Great Queen Street, som tillsammans med Hakkasan Hanway Place ständigt ligger på min topp 5-listan över favoritrestauranger i London.

Jag skrev mer utförligt om Margot här.

Covent Gardens dyraste och bästa bar

Har du spenderbyxorna på och är på väg till London vet jag precis var du ska gå för lyxigt barhäng: One Aldwych!

Just nu är det fortfarande julpyntat på One Aldwych.

När jag besökte One Aldwych första gången var hotellet nyöppnat och jag hade just varit i Brighton och intervjuad Fatboy Slim i hans hem.

Det lyxiga hotellets bar har alltid tilltalat eleganta kostymmän och kostymkvinnor på väg hem från sina skrivbordsjobb i city, men själva lokalen har känts mer som en utställningslokal än ett mysigt ställe att slappna av på. Exklusivt – men kallt.

Nu är inredningen omgjord! Borden är fler, de tomma ytorna mindre, och dekorationerna mer ombonade! Supertrevligt.

Drinkmenyn har också fått ett uppsving och känns modernare. Det har också blivit lättare att förstå vad drinkarna kommer att smaka – den tidigare cocktailmenyn var mer av ett mysterium. Och betalar du 17 pund för en drinkjävel vill du inte köpa grisen i säcken, så att säga.

Adressen är enkel: 1, Aldwych.

Bubblare: The American Bar på Savoy, Londons äldsta cocktailbar, på The Strand. Där är drinkarna för övrigt ännu dyrare än på One Aldwych.

Om du är på väg till London, eller ÄR i London, och läser mina tips är det bara att säga grattis! Du kommer inte bli besviken (däremot möjligen ditt kreditkort).

Favoriter för frukost i Covent Garden

Just hemkommen från London har jag några färska tips på vad du kan äta och dricka i mitt favoritområde Covent Garden istället för att knapra bacon från hotellbuffén.

Jag tycker visserligen att hotellfrukost är en gudagåva, men ibland är det roligare att vara ute bland folk och känna pulsen!

Ankröra, eller rörig anka? En smakfest för både öga och gom!

Jag är väldigt förtjust i frukosten på The Ivy Market Grill i Covent Garden, men nu har jag äntligen hittat ett ställe som är ännu bättre (till bättre pris).

The Black Penny har nämligen fått mig att både äta och tycka om sötpotatis. Jag avskyr sötpotatis! Det är dessert förklädd till potatis, ett djävulens påfund! Enda gången där sötpotatis är gott är i The Black Pennys duck hash.

Sötpotatisen har använts som rotsak i ”ankröran”, inte som potatis, vilket gör anrättningen lyckad.

Dessutom blir alla livsmedel goda med salt och ankfett! Även äggröran är mycket god, tricket stavas då s-m-ö-r.

Stor varning för det glutenfria brödet som ser ut som och smakar masonit!

Akta dig! Annars kommer sågspånsbrödet och tar dig!

The Black Penny finns på 34, Great Queen Street och också på Sloane Square och South Bank.

Här äter du bästa budgetlunchen i Covent Garden

Stockholms restauranger är många och väldigt bra, men i London finns det ännu fler! Och jag försöker äta på så många av dem som möjligt när jag besöker min gamla hemstad.

Eftersom jag var där i helgen och åt mig igenom Covent Garden tänkte jag tipsa om några gamla favoriter till lunchrestauranger som fortfarande håller måttet. Dessa är dessutom snälla mot plånboken!

Phō, 65A Long Acre (men finns över hela London)

Underbar vietnamesisk buljongsoppa!

Antingen gillar du phō eller så har du fel!

Den vietnameiska, över natten-kokta buljongen som ligger till grund för den delikata soppan är aromatisk och salt och syrlig på samma gång! Jag äter gärna min med biff. Nudlarna i soppan är glutenfria risnudar, inte vetenudlar som annars ofta är fallet, till stor glädje för oss intoleranta.

Kryddhyllan.

Kafékedjan Phō är bäst av så många anledningar: räds inte kryddor, rimliga priser, underbart vackert jasminte.

Vem blir inte hjärtevarm av en blomma i teet?

Bubblare: Indiska Sagar, en vegetarianfavorit, på 31, Catherine Street (även på Percy Street)

Glutenfria och veganska Kancheepuram Idli, ris- och linsdumplings, samt papadam.

 

Paper Paneer Dosa, knaprig ris. och linspannkaka, med gottiga röror.

Så här såg Grand Hotels västerbottensbuffé ut 2019

Gillar du viltkött, röding och västerbottensost? Då har jag ett tips för dig!

Första tallriken.

Varje år äter jag västerbottensbuffé på Grand Hôtel med min familj. Grands veranda har olika temaveckor och året börjar alltid med västerbottenstema i månadsskiftet januari-februari.

Det är så många grader av knäppt att mina föräldrar kör från Västerbotten till Stockholm för att äta västerbottenbuffé, det vill säga samma mat som de har hemma i frysen.

Jo, det är sant. Ett år plockade till och med min mamma hjortron och levererade till Grand! Vi är nog en lite knasig familj.

Andra tallriken.

På en västerbottensbuffé finns alla maträtter jag älskar: kött, potatis, ost.

Här finns gravad älg, lättrökt ren, älgfärsbiffar, ripmousse och någon gammal björn också.

Tredje tallriken.

 

Även fisken är fin! Olika varianter av sik, regnbåge och röding serveras, tillsammans med sill och strömming. Jag är inte särskilt förtjust i strömming men västerbottensströmmingen slinker alltid ned. I alla fall om jag får en hjortronsnaps.

Hjortronsnapsen är så god att jag dricker massor av sådana och annars bara vatten till maten.

Jag dricker nästan alltid bubbelvatten men inte på västerbottensbuffén – här ska allt utrymme i magen sparas till maten och snapsen!

De två senaste åren har det varit dåligt med hjortronsnaps. I år kom vi på bufféns sista lunch. Då fanns det en enda snaps för oss fyra personer i sällskapet att dela på.

Enbärsgravad fisk, lingon- och rosmaringravad lax…

 

Blinier med sikrom.

 

Ripmousse på inkokt plommon samt renpaté med messmör på kavring. Båda favoriter!

 

Grands hjortronsnaps.

 

När jag var liten trodde jag att allt kött kom från älg och att all potatis var mandelpotatis. Hur härligt hade inte livet varit om det hade varit sant?

Vi firar pappas födelsedag.

 

Värdinna för västerbottensbuffén är matprofilen Ella Nilsson, som är från en by några mil från pappas barndomshem. I år firade vi pappas födelsedag på västerbottensbuffén och han fick en västerbottensost i födelsedagspresent av Ella.

Ella välkomnar alltid gästerna med torkat och saltat renkött. Mmmmmmmmm!

Valborgstips – varma mackor i smörgåsjärn

I påsk kände jag ett starkt behov av varma mackor gjorda över öppen eld. Det går ju att lösa!

Du ser ju på bilden hur sjukt gott det är!

Jag jagade iväg hela familjen dryga fem mil (nästgårds) till Sorsele, för där finns Eldmark. Eldmark är mest känt för sin bärbara eldstad Eldbox, men gör även smörgåsjärn i stål. Stål är lättare än det annars förträffliga gjutjärnet och tål värme bättre än aluminium.

Nu är jag med smörgåsgrill för öppen eld!

Du förstår ju själv hur gott det är med smält ost och frasigt bröd utomhus!

 

Det enda jag inte är nöjd med är osten. Jag hade föredragit västerbottensost, både för att det är gott och för att jag är lokalpatriot, men det nygrillade frasiga brödet var ändå det viktigaste.

Som glutenintolerant är det väldigt sällsynt att du får äta bröd med fras.

Så jag tycker att du genast ska springa till närmsta järnaffär och inhandla ett smörgårsjärn att slänga i valborgsbrasan på tisdag! Det behöver inte vara från Sorsele, se bara till att det är av gjutjärn eller stål

En parisare är inte en korv – det är en smörgås

Trodde du att ”parisare” var en stor korvskiva? Det trodde jag med, men det var visst fel!

Min moster, Ulla, var kallskänka och den mest storslagna matlagare jag kände till under min uppväxt. När jag hälsar på henne får jag alltid klassisk husmanskost. Även om hon ”inte har något hemma” (råvaror alltså) så vispar hon alltid ihop något jättegott av ingenting.

Senast hon inte hade något hemma visade det sig att det fanns lite köttfärs i frysen så sa hon att hon skulle göra parisare. Jag fattade ingenting. Korv? Men nej. Det visade sig att ”parisersmörgås” är en blandning av Biff Lindström och hamburgare. En klassiker som jag kanske borde ha känt till!

Nu vet jag att en parisersmörgås är en köttfärsbiff med rödbeta, kapris och saltgurka, serverad med rå äggula på stekt bröd.

Fast jag fick vändstekt ägg i stället, tackålov! Jag gillar inte rinnig äggula. På bilden ser du Sams parisare, vars ägg var mer likt originalreceptets. Sam har inga problem med rinnig äggula.

Bäst i påsk var råraka i muurikka

Potatis är min favoriträtt. Råraka kommer tvåa. Så gissa vad jag gör när jag har tillgång till rivjärn, muurikka och öppen eld!

Tidigare i veckan såg jag på instagram att en bekant gjorde råraka i muurikka. Eftersom sourcream-chips är min favoritdel i kostcirkeln bestämde jag mig för att göra detsamma!

Här där vi lantlivar oss är det sju minuters bilfärd till en Coop Nära, där utbudet är väldigt klent. Mjölk, smör, veckotidningar från i höstas och tolv sorters folköl, liksom.

Till en större livsmedelsbutik är det 25 minuter. Och eftersom löjrom tar minst en timme att tina trodde jag vi skulle åka direkt efter frukost. Jag hade inte räknat med att flera personer i min familj just då skulle uppdatera sina mobiltelefoner för första gången på ett par år… Så innan vi väl var på rullning var klockan 11.

Vi kom till slut hem med de rätta tillbehören smetana, gräslök, rödlök och löjrom (sikrom stod ej att finna).

Sikrom är annars min favoritrom och ofta billigare än löjrom. Oklart varför. Men löjrom duger ju.

Sedan var det bara att skala och grovriva potatis, krama så mycket vatten ur rivet som möjligt och börja laborera med muurikkans värme.

Hög värme är bra. Mycket smör (att steka i) inte nödvändigt. Det är bra att då och då under stekningen baka ihop rårakan med stekspaden.

Eftersom det vid tillagningen var långt efter vår normala lunchtid (vilket så klart inte gjorde nåt – huvudsaken är att alla har uppdaterade mobiler!) var jag väldigt hungrig så det är möjligt att jag inte väntade länge nog med vändningar eller orkade hålla ut tills rätta stekytan hade uppnåtts.

Av totalt nio rårakor var det bara en och en halv som höll ihop som en restaurangråraka men vad gjorde väl det? Allt som smakar chips slinker ju ner!

För övrigt är potatisformatet av underordnad betydelse. Så länge salt, lök och syrligt-krämigt fett finns som tillbehör är jag nöjd!

Jag kommer att göra råraka i muurikka igen och framför allt tänker jag att muurikkastekt potatis med smetana, lök och rom också måste vara en festmåltid!

Gårdagens lunch var praktiskt taget chips förklätt till mat!

Orange vin på Enoteca Storica Faccioli i Bologna

Du som åker till Bologna får inte missa naturvinsbaren Enoteca Storica Faccioli!

Orange viner stötte jag på första gången på baren Dandelyan på lyxhotellet Mondrian i London. Sedan dess har jag utforskat de okonventionella naturvinerna på olika håll i världen, senast i Bologna.

Bologna är enda stället i världen där jag har ätit god mortadella. Och kvaliteten på charkuterierna överträffas endast av regionens vita viner, som är så där kritiga och knepiga som jag gillar när jag har druckit röda, kärva lite för länge.

Jag besökte Bologna ett par gånger för tjugo år sedan och sedan 2017 har jag åkt dit i mars varje år för att besöka världens största skönhetsmässa. Bologna är en studentstad, saknar stora inkomstbringande industrier och är mysig snarare än glamourös. Även de finaste restaurangerna har en familjär, avslappnad känsla.

Jag har inga favoritrestauranger, däremot besöker jag gärna naturvinsbaren Enoteca Storica och testar mig igenom dess stora utbud av udda, lokala viner. Nu senast orange viner!

Ett orange vin är ett vitt naturvin som har lagrats på rödvinsfat, och får därför ovanlig färg… och smak.

I år heter den nya favoriten Notte di Luna.

Nästan värt åka till Bologna endast för detta…

 

 

Lite chark, lite vin.

Notte di Luna kommer från producenten Ca de Noci.

Druvorna är 50% muskatdruva, 30% spergola och 20% malvasia aromatica.

De båda senare är nya druvor för mig. Spergola är vad jag förstår en lokal druva som växer i regionen Emilia-Romagna.

Enoteca Storica Faccioli finns på Via Altabella, 15/B och är inte lätt att hitta online, men åker du till Bologna är baren lätt att hitta på plats. Den ligger bara ett stenkast från Piazza Maggiore.

Välkommen!

Även om den är liten finns alltid lediga bord, kanske för att vinerna är lite dyrare än de flesta studenter har råd med.

Tunnbrödrulle för dig som inte tål gluten

Det är omöjligt att hitta glutenfritt tunnbröd. När det gäller dopp i grytan kan jag ersätta det gudomliga tunnbrödet med en någorlunda hyfsad vört från Friends of Adam, men eftersom vörtlimpa är så svårt att rulla har jag inte ätit tunnbrödrulle på tio år.

Av någon outgrundlig anledning fick jag för mig att det skulle gå bra att göra en fejkbrödrulle på glutenfri tortilla. Och det gick!

Så igår fick jag, Sam och vår kollega Sanna äta tunnbrödrulle till lunch! Sanna är också glutenintolerant så vi åt tortilla, Sam åt på vanligt mjukt tunnbröd. Det är typ det godaste jag har ätit på länge!

I mataffären provböjde jag två sorters tortilla, BFree och Santa Maria, och valde den som var enklast att böja: BFree. Den funkade jättebra och gick nästan att rulla ihop het utan sprickor. Det är ändå fantastiskt att det idag finns TVÅ olika glutenfria tortillabröd i min lokala matbutik!

Obs att det måste vara räksallad och ketchup på. Och moset ska vara pulver!

Däremot går det bra utan de där gröna bladen som Sanna röstade igenom. Senap och bostongurka är också smaksaker.

Jag kommer att äta tunnbrödrulle igen inom en vecka, så gott var det! Sanna vaknade också med tunnbrödrullecravings idag. Hon löste det genom att äta pulvermos till frukost. En kvinna helt i/med min smak!

Du SER ju så gott det är!

 

Valde mellan denna korv och stockholmare. Nöjd med valet ändå!

 

Senap, bostongurka och gröna blad är valfritt. Ketchup och räksallad ett måste.

 

BFree har böjligaste glutenfria tortillabrödet.

 

Dukat och klart för mig och Sanna!

En perfekt snabblunch då den tog ungefär tio minuter att göra: koka upp två kastruller vatten, vispa pulvermos, värma korv, smeta på, rulla.

Bästa maten från Tärnaby till New York