Glutenkänslighet, Middag, Restauranger, Trend

Recenserat: Omakase Köttslöjd

27/02 2016 Kicki Norman

Omakase köttslöjd är en trendig konceptrestaurang som bygger sin (avsmaknings)meny på kött från en leverantör i Järvsjö. Helrätt enligt lokala, transparenta mattrenden. I rätterna ingår också trendiga ingredienser som grönkål, betor och lavendel. Omakase Köttslöjd påminner lite i smakerna och rätterna om Marv & Ben i Köpenhamn, men är betydligt mer tillspetsat i köttkonceptet än sin danska kollega. Alla rätter innehåller kött. Ingen rätt utom två (av 20+) innehåller gluten.

Jag har ätit den evighetslånga avsmakningsmenyn med tillhörande vinpaket. Det var generöst i övermått: jag önskar jag inte hade ätit vare sig lunch eller frukost den dagen och hann aldrig peta i mig vinet till en rätt innan nästa glas hälldes upp. Efter den här middagen tar jag omtag på mitt tidigare beslut av avstå vinpaket, det räcker faktiskt med ett eller två glas vin om en skicklig sommelier som Omakases hjälper dig välja. Vinpaketet är totalt överflödigt.

Maten är som sagt köttbaserad. Kötträtterna innehåller kött. Efterrätterna innehåller kött (fryst, riven och lättrökt nötrulle utgör strössel på en glassliknande sötsak). Skaldjursrätterna innehåller kött. Och trots att jag verkligen älskar kött så blir jag köttmätt tre fjärdedelar in i middagen. Kan jag inte bara få slippa kött på en endaste liten rulltårtebit? Kött är gott, kött i övermått är bara övermåttligt.

Lika duktig som Omakase är på smaker – för här är smakerna verkligen förträffliga! – lika dåligt är köket på texturer. Många rätter är jättemjuka och saknar helt krisp och tuggmotstånd. En del rätter kan jag inte ens äta upp för att de är för sliddriga. Bäst av allt är en rödbetsbuljong med isterband (den glutenintolerante får istället en tryffelkorv), den rödbetsbuljongen skulle jag vilja ha i frysen och ta fram alla gånger jag är sugen på soppa! Sämst är de båda mjuka skaldjursrätterna med mjuka köttaccessoarer – rätterna blir helt enkelt för mjuka.

Jag kommer inte att gå tillbaka till Omakase köttslöjd. Trots bra koll på smaker känns det konstigt att ett så kompetent kök helt har missat det här med textur.

Fest, Glutenkänslighet, Hemlagat, Recept, snacks, Trend

Recept: Glutenfri smördegspizza med grönkål och ost

24/02 2016 Kicki Norman

Igår testlagade jag en rätt från Allt om mat, en grönkålspizza på smördegsbotten som var jättelätt att göra! Vem som helst kan faktiskt lyckas med den.

Du behöver:

1 strimlad rödlök
1 msk smör (och lite mer smör och eventuellt lite rapsolja)
1 dl vatten
1 generöst msk socker
100 gram grönkål
1 förpackning smördeg (jag använde så klart glutenfri, Schärs funkade bra)
50 g riven västerbottensost (vad annars?)
50 g (grön)mögelost
ganatäppelkärnor

Gör så här:

1. Sätt ugnen på 225 grader.
2. Stek rödlöken 3-4 minuter i 1 msk smör så den nätt och jämt får färg.
3. Häll på vattnet och låt nästan allt koka in. Strö på sockret och låt resten koka in. Endast lite ”klet” ska vara kvar på löken. Ta löken ur stekpannan.
4. Ta i lite mer smör och eventuellt olja i stekpannan. Fräs grönkålen mjuk. Det tar ungefär fem minuter.
5. Rulla ut smördegen på bakpapper på en plåt. Min kom praktiskt nog inlindad i bakpapper som gick att använda.
6. Lägg på västerbottensost och kål, i den ordningen, och grädda i ungefär tio minuter.
7. Ta ut plåten och smula över mögelost, lök och shitloads of granatäppelkärnor eftersom granatäppelkärnor är skitgott. (Allt om mat säger 4 msk, för den som vill veta.)
8. Stycka i lagom bitar efter behov (snittar eller förrättsbitar) och servera.

Enligt receptet ska bli 24 snittar till välkomstchampagnen men som igår blev sex minipizzor till middag för två personer. Nästa gång ska den här goda men inte så mättande pizzan få bli förrättspizza till sex personer. Så nu har du ett hum om mängd.

Du kan passa på att steka mer grönkål än du behöver till pizzorna, om du exempelvis har råkat köpa en hel förpackning kål, och sedan använda den stekta kålen till exempelvis pasta någon dag senare. Jag ska använda den överblivna osten tillsammans med den extra stekta kålen som pastasås, som exempel.

Glutenkänslighet, Inspiration, Middag, Prisvärt, Resor, Restauranger, Trend

Restaurangtips Köpenhamn (eller inte): Bror

31/12 2015 Kicki Norman

Köpenhamn är en rolig stad för oss som gillar mat. Medan de roligaste nyheterna i Stockholm är sydamerikanska, håller danskarna fortfarande på att utveckla det moderna nordiska köket där sällsynta örter handplockas i det vilda av Bröderna Landby, alla delar av djuret ska lagas till och du inte helt sällan hålls ovetande om vad du ska serveras.

Restaurang Bror drivs av kockarna Samuel Nutter och Victor Wågman, som tidigare var souschefs på Noma. Här är lokalen spartanskt inredd, djurdelarna som bjuds av de mindre exklusiva slaget (huvud; testiklar; benmärg) och priserna därför mer än rimliga.

Maten är också mer rolig än god – precis som på lika konceptuella, moderna och experimentella Punk Royale i Stockholm (men i ärlighetens namn träffar Punk Royale rätt oftare) och precis som på Punk Royale kan du inte på förhand läsa in dig på menyn utan äter det som serveras för dagen. Det enda du kan själv bestämma över är snacksen före menyn, antalet rätter i menyn och om du vill ha en extra dessert.

Jag beställde in torskkind som snacks/för-förrätt. Den serverades med pepparrotsmajonnäs och jättegott blomsterkrassesalt. Själva torskkinden smakade… torsk. Andra i sällskapet vägrade helt äta fiskhuvud, medan jag som har ätit griskind i Italien (typ bacon fast mörare) kan uppskatta det fina köttet i ansiktet. Italienarna säger att griskind är så mört för att tuggmuskeln arbetar hela tiden, jag vet inte om detsamma kan sägas om torsk, men köttet var mjällt i alla fall.

En annan rätt var svartvinbärsgravad torsk med sotad och rökt minimajs, majsbulong och sotad majspuré. Svartvinbärsgravningen var för syltig, men den sotade majspurén smakade popcornmos och var gudomligt god! Kanske har någon äntligen kommit på något intressant att göra av minimajs?

Kalven serverades nästintill rå i tärningar. Servisen ville inte förrän efteråt berätta att det var kalvtunga, då det kan avskräcka gäster, men jag har inget emot tunga så länge den är tillagad på ett sätt så jag slipper känna tufft tuggmotstånd eller papiller. Det tillhörande potatismoset var anmärksningsvärt mjukt och lent, och det visade sig att det hade passerats genom ett silkestyg för att få sin änglalika konstistens.

Efterrätten var en plommonpuré med färska plommon, frystorkad mjölkcrumble och bränd gräddparfait i kuber. Den serverades med rosmarinolja. Rosmarinolja till den söta efterrätten var en utmärkt innovation och grädde är alltid gott, den som säger något annat ljuger.

Jag drack inte det tillhörande vinpaketet utan bara ett glas, det var valt av sommelieren och funkade utmärkt till maten. Precis som på så många andra ställen i Köpenhamn serverades vi naturvin.

Som på de flesta moderna restauranger går det utmärkt att få menyn glutenfri.

Jag kan förstå att det här är en restaurang det pratas om men jag skulle inte gå hit igen. Bror är bättre för inspiration än för goda smaker.

Frukost, Glutenkänslighet, Hemlagat, Prisvärt, Recept

3 viktiga saker att tänka på när du gör müsli

31/12 2015 Kicki Norman

Jag har ju gjort müsli förut, men det var ett tag sedan. Så länge sedan att jag inte hittade igen receptet trots att det ligger på min egen blogg utan fick improvisera lite. Och det går ju bra när det gäller müsli. För trots att jag kanske inte gjorde den ultimata müslin, så är den jättegod! Jag siktade på ungefär 8-10 dl torra ingredienser och 2-3 dl blöta.

Förutom det uppenbara kloka rådet att om du har ett recept, titta på det innan du gör müslin istället för efter, så lärde jag mig några andra bra saker idag:

1. Müsli är godast om du inte glömmer saltet.
2. Ha inte för mycket torra ingredienser på plåten, då blir ingredienslagret tjockt och müslin torkar inte bra.
3. Olivolja går inte lika bra som rapsolja i müslin, eftersom den har en smak.

Idag gjorde jag müsli så här:

Glutenkänslighet, Hemlagat, Inspiration, Prisvärt, Trend

Pickla, lägg in och konservera

28/10 2015 Kicki Norman

Jag tycker inlagda saker är väldigt goda och har alltid trott att det är svårt att lägga in (pickla). Men när jag väl kollade så var det så klart löjligt enkelt, i alla fall om du använder en klassisk 1-2-3-lag. Den består av 1 del ättika, 2 delar socker och 3 delar vatten. Detta värms upp under omrörning så sockret smälter och hälls sedan över det som ska picklas.

Bra saker att lägga in:
Blomkål med chili
Fänkål (utmärkt tilltugg till charkuterier)

Dåliga saker att lägga in:
Gurka (måste i så fall konsumeras inom kort, blir sladdrig)
Rädisor (tappar smaken)

Bra att tänka på är att burkarna ska vara sterila, vilket de kan bli exempelvis genom att grillas i ugn i tio minuter i 100 grader eller köras på varmaste programmet i diskmaskinen.

Fest, Glutenkänslighet, Middag, Prisvärt, Restauranger, Trend

Recenserat: Punk Royale

31/08 2015 Kicki Norman

I en medvetet anspråkslös lokal på hipsterstadsdelen Söder i Stockholm finns några väldigt roliga kockar. Jocke Almqvist och Kalle Nilsson har öppnat lilla restaurangen Punk Royale ihop och serverar där skojig och mestadels jättegod mat till matpretentiösa människor som mig själv.

Namnet på restaurangen ska liksom prissättningen signalera att ”här tar vi inte mat på så stort allvar, eller ja, kanske mat men åtminstone inte oss själva!” På borden finns lego för de vuxna gästerna att leka med, i hörnet står en tvättmaskin. Menyn skrivs inte ut och förklaras av servitören vid servering av var och en av de femton rätterna. Alla gäster serveras samma meny. Menyn kostar från 1 september 2015 endast 700 kr, vinpaketet likaså. Om inte maten var så bra skulle konceptet vara väldigt skitnödigt. Det här är inte bara en middag utan en upplevelse. En happening med smak. Ett performance från köket.

De femton rätterna är alla goda, de flesta jättegoda. De rätter som fallerar gör det på konsistens snarare än smak. Till och med den lätt fisdoftande mördarsnigeln som serveras på menyns första halva har en angenäm smak om en inte luktar på den. Det är inga problem att få glutenfri meny, om du tydligt förannonserar detta. (Det är det sällan på riktigt bra restauranger nu för tiden. Det är främst ”värdshusen” längs E4 och lunchrestauranger på turiststråk som har problem med sånt.)

En del rätter är uppenbart humoristiska. Patén har fått falukorvsutseende och serveras med ketchupliknande sås, ditpluttad som smileygubbar. Kanapén i strut serveras instucken i stenskravel. Kaviaren serveras på handen med tillhörande snaps. Andra, som mördarsnigeln, har glimten lite mer diskret i tentakelögat.

Samtidigt ser flera rätter, exempelvis bläckfisken, ut som modern fine dining. Nätta portioner på porslin från en homestylad mäklarannons, garnerat med mikrogrönt och så vidare. Det är skönt att inte behöva skratta ihjäl sig åt alla rätter.

Det minst tilltalande med restaurangen är faktiskt klientelet. Gästerna är så lite punk som det går, istället är vi självgoda och ängsliga. När jag precis har satt mig tillrätta överhör jag en konversation vid bordet intill mitt. Där sitter fyra vuxna människor och namedroppar asiatiska restauranger i Stockholm i ett försök att bestämma var den godaste sushin finns. Sushi är nu så ute att det är inne. Och låt mig försäkra att Berns eller Roppongi finns inte med på listan – här handlar det om små och för pöbeln okända ställen som bara riktiga konnässörer kan känna till. Jag ryser.
Tretton rätter och tre glas vin senare sitter jag och mitt sällskap och pratar michelinrestauranger med kocken och lyckas namedroppa mallorkinska Simply Fosh, där vi lämpligt nog ätit en vecka tidigare. Jag skäms jättemycket över mig själv och kan samtidigt inte låta bli. (Punk Royales mat är för övrigt mestadels godare.)

Punk Royal är inte så mycket punk som lekfullt. Det är definitivt den bästa matupplevelsen du kan få i Stockholm just nu. Det bär nästan emot att skriva detta då jag vill att där alltid ska finnas ett ledigt bord för mig, men jag unnar verkligen de kreativa och modiga ägarna att ha fullbokat varje kväll, året runt. Jag har till exempel själv bokat in mig själv igen och räknar med nya rätter, mer crunch och en till vansinnigt kul kväll!

Fest, Fika, Glutenkänslighet, Resor

Tips London: Claridge’s Afternoon Tea

31/08 2015 Kicki Norman

Du som inte tål gluten, gillar lyx, tycker om att fika och råkar passera London någon gång i livet måste MÅSTE MÅSTE uppleva en afternoon tea på Claridge’s. Som glutenintolerant är det närmast otroligt att en måltid som bygger på bröd och bakverk skulle kunna vara ett resmål i sig, men just det här afternoon tea:t är värd en omväg. Ja, den är värd en hel resa faktiskt!

Jag har afternoon teat (=verb?) på flera av Londons flottaste ställen, exempelvis Rosewood, Sketch och The Library Lounge. Inget av dem är ens i närheten av Claridge’s. Det som skiljer agnarna från vetet är brödet. Medan flera andra hotell och restauranger klarar av att erbjuda tolerabla, ibland nästan goda, sötsaker är det oerhört svårt att skapa ett fluffigt, välsmakande glutenfritt bröd, speciellt till de engelska sandvikarna som är väldigt tradiga i sig. Men det gör Claridge’s, och de gör det så bra att deras afternoon tea numer är ett givet utflyktsmål på om inte varje så i alla fall varannan londonresa.

En afternoon tea består av först mackor, sedan scones med clotted cream (tjockvispad grädde), sylt och lemon curd (obeahgligt söt citronkräm). Just Clardige’s erbjuder en fantastisk temarmelad från franska Mariage Frères till sina scones. Den är värd att köpa med sig hem. Dessa ganska söta glutenfria små scones är dessutom de godaste scones jag har ätit i hela mitt liv, inklusive den tid jag åt gluten. Efter mackor och scones kommer ett urval bakelser, gärna färgglada sådana.

Förutom det anmärkningsvärt goda brödet och de fenomenala sconesen så är också temenyn något utöver det vanliga. Det finns många sorter, många roliga sorter, många ovanliga sorter och många lyxiga sorter. Och många goda sorter! Självklart får du byta sort när du vill, så du hinner med att prova två-tre stycken utan problem.

Personligen är jag inte så intresserad av sötsaker, jag äter dem halvhjärtat och pliktskyldigt mot slutet, men den som gillar bakverk blir inte besviken.

Jag kan inte nog rekommendera det här fantastiska stället! Främst för dig som är glutenintolerant, men även för dig som gillar te, England och lyx också.

Middag, Resor, Restauranger

Tips London: The Stafford och lammwellington

01/07 2015 Kicki Norman

Jag är så lyckligt lottad att jag kan äta god mat i mitt jobb, både på olika möten och inför de reseevent Daisy Beauty gör. I London senast åt jag en fantastiskt middag på ett ställe som heter The Stafford. The Stafford är ett klassiskt engelskt lyxhotell som ligger på en gata där butikerna är, i tur och ordning, en cigarrbutik, en jaktbutik, en kaviarbutik, en yachtbutik, en champagnebutik, en till cigarrbutik och en till jaktbutik. Du förstår vilken typ av adress jag talar om.

Kocken gjorde en genomgående strålande insats. En förrätt var skitkonstig (gräddig laxtartar på crème fraîche – really?) och efterrätterna fantasilösa (jordgubbar med jordgubbar) men den kreative och moderna mangoraviolin med krabba var en verklig höjdare! Istället för pasta används alltså mangoskivor som ser ut som pasta – och krabba är ju alltid gott om en slipper pilla rent köttet själv. Miam miam!

Jag och min testätarkompanjon åt både en lamm- och en fiskrätt, både var helt gudomliga! Favoriten var lammet som var tillagat som en Wellington (inlindad i smördeg) och sådär saftigt som lamm nästan aldrig blir.

Extra plus för gott glutenfritt bröd och en extremt vinkunnig sommelier (The Stafford har en egen, väldigt omfattande vinkällare). Minus för tråkiga cocktails i baren.

The Stafford är ett ställe dit du går med dina föräldrar eller andra äldre personer som tycker om vita dukar, heltäckningsmattor och artig servispersonal. Även om maten är modern är stället allt annat än.

Lunch, Resor, Restauranger

Tips London: Sticks’n’Sushi

01/07 2015 Kicki Norman

Jag har länge velat gå på Sticks’n’Sushi i London (japanska kedjan finns på fler ställen, till exempel i Köpenhamn) och äta deras gourmetsushi. Min kompis Tess säger att det är hennes favoritrestaurang, så bara det är ju en anledning att testa.

Jag blev inte besviken. ALLT jag testade var gott! Laxcarpaccio, beef tataki och en ”green salad” räckte till lunch för mig, då jag inte var så jättehungrig. För mig förtas nöjet lite av att det är en kedja, men maten var tillräckligt god för att överskugga detta opersonliga faktum.

Plus för att personalen förstod begreppet ”glutenfritt” och att det fanns glutenfri soja.

Fest, Glutenkänslighet, Restauranger, Skål!, Test

Recenserat: Le Rouge

25/02 2015 Kicki Norman 1 kommentar

På bilden ovan ser du det glutenfria bröd en av huvudstadens dyraste restauranger, Le Rouge, erbjuder sina gäster. Det är en av flera anledningar till att jag inte kommer att gå dit igen. Men låt mig ta det från början.

För flera år sedan firade jag min födelsedag på Le Rouge. Det var dyrt i en period när jag hade väldigt lite pengar, men det var en magisk kväll där allt från service till glutenfritt bröd höll toppkvalitet. Det glutenfria brödet var på den tiden små, runda bullar uppträdda på stålpinne (eller serverad i papperspåse, precis som ”vanligt” bröd, jag minns inte) och jag blev så glad att jag som glutenfri slapp det frysta rostbrödet. Därför återvände jag i veckan till Le Rouge för födelsedagsfirande, trots att ekonomin återigen egentligen inte tillåter det.
Det visade sig vara en dålig investering.

Le Rouge är en restaurang av kalibern ”gå hit när någon annan betalar” – affärsmöten, exempelvis. Le Rouge är också bra på varmt kött, så mitt sällskap som åt Biff Wellington (425 kr) var jättenöjd. Jag har ätit kött&pommes på bakfickan Bar Rouge flera gånger och även om bearnaisesåsen kan skilja sig mycket från en gång till en annan tycker jag generellt att jag har blivit nöjd just med kött&pommes. Därför trodde jag att råbiffen (175 kr) skulle vara ett säkert kort.

Det var den inte. Visserligen var den vackert serverad, med kronblad och doft/smak från blommor, men ack så kall. Inte helt oväntat förvaras steak tartaren i frysen i väntan på servering, men då jag åt min som huvudrätt och inte förrätt borde den ha hunnit tina. Nu var den så kall i mitten att jag nästan fick iskristaller mellan tänderna. Smaken var definitivt inte där förrän mot slutet av tallriken då köttet hade rumstempererats. Då kan inte ens en jättegod amuse på beta och getost hjälpa.

Det är var mitt sista besök på Le Rouge. Jag kommer däremot gå tillbaka till Bar Rouge, för vin och sprit är restaurangens starka sidor. Och jakten på Stockholms bästa råbiff fortsätter. (Bäst hittills: Proviant. Också bra: Griffin’s Steakhouse. Undvik: Delikatessen.)

Moster Ullas