Sommaren tillbringar jag utanför Gävle i natursköna området Norrlandet. Samhället nästan längst ut på den här havsnära landremsan heter Bönan och är ett gammal fiskarsamhälle. Där finns det rökerier som fortfarande är igång med sitt fina (och goda!) hantverk. Den lokala specialiteten är sotare (halstrad strömming), min favorit är pepparlax (rökt lax med peppar på, laxen är viltfångad) och Sam älskar den rökta siken. Sik är idag en bristvara. För 15 år sedan fiskades 2 ton per år, i år handlar det om kanske 200 kilo. Dels finns det mindre sik, dels har efterfrågan minskat. Folk äter inte rökt fisk som förr. För 15 år sedan rökte Böna rökeri 500 kg böckling per dag, för egen försäljning men även som underleverantörer till butiker runt om i trakten. Idag har fiskaren här ”inte ens igång röken varje dag”, konstaterade han saktmodigt. Det finns nya rön som visar att det finns mycket tungmetaller i Östersjö-fisken, barn ska exempelvis inte äta böckling alls, men det är inte enda förklaringen. Rökt fisk är inte modernt längre.

Update: Fick tips om att Bönan-fisken inte fiskas i Östersjön utan i Bottenhavet, och det stämmer förstås! Det är ändå bra att hålla koll på strömmingintaget.

Men i lördags när vi kom för att shoppa upp oss på lokalfångad fisk hade vi sådan tur att röken var igång på Böna Rökeri. Böna Rökeri känns mest genuint av de tre rökerierna som är kvar. Det är alltid öppet, är ingen på plats finns en skylt om var personalen/ägarna/fiskarna kan hittas (vanligtvis ”vid båten”). Böna rökeri röker alltid med granris. ”Det har liksom blivit vårt signum”. Pepparlaxen är grym, men har du inte provat tidigare (och står ut med ben, om än mjuka) så prova sotarna. De är Gävles nationalrätt.